Kanske kan detta ord användas för de vanliga hus jag tänker berätta om. jag har själv hittat på det, det låter så fint med ”provinsiell klassicism”. Vanliga hus på landet, det har väl inte så mycket att göra med klassicism? Nej och jo. Allt som byggts sedan 1700-talet och långt in på 1900-talet med några anspråk har egentligen något förhållningssätt till den klassiska stilapparaten, till BYGGNADSKONSTEN, även i de fall då avståndet var stort. Det här ska handla om klassicism i denna mycket vida mening. Exemplen kommer från Hälsingland, den enda landsända jag känner något vidare till. Kanske det är annorlunda på andra håll i landet, det är det säkert, så dra inte för generella slutsatser.

Jag skall visa några exempel på vilken kvalitet denna lantliga byggnadskonst kan ha. Man ser det kanske först när man börjat umgås lite närmare med husen. Det finns en intressant och originell byggnadshistoria att berätta, en historia som det forskats förvånande lite i. Där finns också utomordentliga förebilder och inspirationsmöjligheter för arkitekter när man nu, som jag hoppas, har kommit över den pastischskräck som min generation arkitekter fick som en av de starkaste inlärda reflexerna i sin utbildning.

Pastisch har nog ganska mycket med klassicism att göra. Pastischer på funkishus hör man sällan talas om. Ordet pastisch var nog reserverat för nya hus som hade alltför tydliga klassicistiska reminiscenser. ”Vår tids stil” är fortfarande för många arkitekter detsamma som att byggnaden inte får innehålla så mycket klassicism att det egentligen syns. Eller också måste klassicismen vara så pass förvrängd eller missuppfattad att det kan passera som postmodernism.

Men de hus jag talar om har klassicismen som en Självklar bakgrund, en språklära som tillämpats utan att man i många fall ens vetat att den fanns. I andra fall är medvetenheten om förebilderna hett tydlig. Där finns ett byggmästarkunnande och en byggmästarstolthet som man inte kan ta miste på.

Låt oss titta på husen och deras viktiga detaljer, och minnas att det bara kan bli fråga om exempel ur en mångfald.

Husets form

Nog finns det klassicistiska drag i en vanlig hälsingegård! Den högresta stolta parstugan i en och en halv eller två våningar är ingen ”stuga” utan välproportionerad klassisk arkitektur. Renheten i formen och den enkla fönstersättningen är klassisk, gavelproportionen och taklutningen likaså.

Den vanliga en och en halvvåningsformen med lägre fönster i övervåningen, sidliggare i det lokala språkbruket, har direkta nyantika förebilder. Det är en antikvåning som smält ihop med den egentliga byggnaden, en form som finns på de flesta herrgårdar i trakten från åren kring sekelskiftet 1800, och som säkert varit den direkta förebilden. Liknande byggnadsformer fanns också i de närbelägna trästäderna. Tillsammans med dessa fönsterformer förekommer det att taken är valmade. Det horisontella uttrycket som tillhör tidsstilen blir då riktigt tydligt. Det finns också ett flertal två och en halvvåningsbyggnader, riktiga träslott som tydligt visar att halvvåningen inte, bara var ett sätt att fä utrymme, utan att det verkligen var en stilfråga.

Vanligt är också att bostadshusen är bredare än parstugemodellen, med tre fönsteraxlar på gaveln. Det kan vara fråga om en sexdelade herrgårdsmässig plan men det finns också originella planlösningar där man ser att man eftersträvat ett ståtligt kraftfullt yttre, även om huset inte var så stort.

En hälsingeby med dessa högresta gårdar är en ståtlig anblick. Till intrycket bidrar att taklutningen är så konsekvent lika, och att byggmaterialen är enhetliga: rödfärgat trä och tegeltak. Men det är en kortvarig sanning. Tegeltaken kom sent in i bilden – de flesta under 1900-talet – och försvinner nu snabbt och ersätts av plåt. Rödfärgen verkar inte direkt hotad, men den växande materialrikedomen splittrar efter hand byarnas enhetliga intryck.

Detaljer

Hur ser då husens detaljering ut, tar den vara på den klassiska uppsynen? Husen är oftast panelslagna, så slätt som möjligt, med en tydlig stenimitering. Takfoten är ofta inklädd och fast i formen, så att vägg och tak samverkar med en regelrätt klassisk proportionering av taksprånget. Knutarna är pilastrar, inklädda, ibland bredare än vad som är tekniskt nödvändigt, ibland också med påspikade lister så att baser och kapitäl bildas, med riktiga proportioner. Bjälklag brukar inte markeras, men panelen avslutas nästan alltid nedtill med en dropplist som inte enbart har teknisk betydelse, det är uppenbart när man ser hur den profilerats.

I södra Hälsingland har under 1800-talet takfoten givits en mycket regelrätt klassiskt profilerad form. Detta förekommer på bondgårdar och små torp, överallt, och ger byggnaderna en mycket gedigen stenarkitektur – i rödfärgat trä. Måtten på de enskilda trädetaljerna kan vara ansenliga. jag har mätt upp en takfot där den profilerade delen var utkarvad ur en 3 tum tjock och 30 cm bred planka. Och det är alltihop snickrat med enkla handhyvlar. Dessa byggnader är ofta halvvalmade och gavlarna blir då små arkitektoniska och hantverksmässiga mästerstycken, ofta med djärva och originella proportioner.

Förebilden till detta är helt visst Voxna herrgård från 1790-talet som ligger i skogen väster om Voxnadalen där detta byggnadsskick är vanligast. Här finns samma detaljer fast i en annan skala. En byggmästare i grannsocknen Alfta byggde ett nytt skolhus 1848 och gav det en djärv klassisk form med en kraftfull tempelgavel till entré och den rikt, ja överrikt profilerade takfot som sedan spreds över bygden.

Skorstenarna får man inte glömma. De betyder mycket för att fullborda arkitekturen. Det är inga enkla rökrör utan välproportionerade och försedda med en välavvägd utkragning som fullbordar husets form. Klassicism? Kanske inte, men ändå klassiskt utformade byggnadsdelar som man inte ändrar mått och form på utan att det skämmer helheten.

Fönster

Helt dominerande är de sexdelade symmetriska fönstren med nära kvadratiska rutor. Detta ger den nödvändiga stående proportionen på hela fönstret. Detta understryks av ett överstycke över de vanligen enkla foderbrädorna, ett överstycke som kan vara mer eller mindre påkostat. I Alfta finns de kraftfullaste överstyckena, tillverkade av virkesdimension 2 tum gånger 8 tum och inte bara profilhyvlade utan också försedda med tandsnitt, ibland målade i flera färger.

Dessa fönsteröverstycken, eller kornischer som det egentligen ska heta, är det enklaste och samtidigt elegantaste sättet att förädla ett hus och ge det lite klassisk resning. Detta är idag helt bortglömt. Foder är idag enbart en teknisk fråga, utan medveten form. Inte ens vid ombyggnader brukar man se och förstå vilken stor betydelse de har. Kunskapsförstöring!

Vill man gå längre i klassicistisk stilkänsla kan man göra gavelfält över fönstren eller konsoler under kornischerna. Detta har praktiserats främst efter mitten av 1800-talet, med den tidens mer rika putsarkitektur som förebild, ett förebådande av den snickarglädje som skulle komma. Med små medel, en avslutande profilerad list kring ett slätt gavelfält eller en kontursågad bräda med flack gavelform och två små kilar ytterst som akroterier har man förmått ge huset stil, förädlat det till arkitektur.

Ytterdörrar och verandor

Ingången är den byggnadsdel som ägnats mest uppmärksamhet. Här lönade det sig mest att dekorera, och en ståtlig ingång innebar säkert höjd status åt hela gården – och dess ägare. Mest kända är väl de olika brokvistarna med olika utseende i olika delar av landskapet. Mindre kända är kanske de ståtliga portomfattningar som tillkom i Forsa socken under 1800-talet, kraftfulla stenskulpterade omfattningar med väldiga stenkonsoler – av trä. Det är fråga om direkt klassiska former importerade från de ståtliga köpmansgårdarna i Hudiksvall. Av brokvistarna är voxnadalskvisten mest intressant från klassicistisk utgångspunkt. I sin utvecklade form från mitten av 1800-talet är den snarast en parodi på tempelgavelmotivet, med stor säkerhet och självständighet.

Snickarglädje

Snickarglädjens verandor kan höra hemma i många stilsammanhang, men de flesta är betydligt mer klassiska än man normalt brukar prata om.

Snickarglädjens mål, att bygga i trä så att det ser ut som trä strider inte nödvändigtvis mot klassicism. Förebilderna kunde hämtas från antika trätakstolar, och profiler och listverk tillhör den klassicistiska rekvisitan mycket mer än man påstod i propagandaskrifterna.

Snickarglädjen uppfanns av klassiskt skolade arkitekter. De anpassade sin arkitektur till träidealet men övergav aldrig sitt kunnande. Efterbildarna var ofta än mer bundna till regelboken och putsarkitekturens detaljformer och proportioner. Det mesta som vi kallar snickarglädje är i själva verket putsarkitektur i trä – på samma sätt som 100 år tidigare, bara med en annan sorts trävirke och ett annat krav på detaljprecision och finish. Endast fä delar, tak- och verandadekorationer t ex, är mera frigjorda, men även dessa har ofta direkt inspirerats av antik tempelarkitektur.

Interiörer

Även om fä rum i de stora gårdarna användes dagligen inreddes husen med överdåd. Det finns ett rikt dekorativt måleri bevarat, men i de flesta gårdarna fick en enklare schablonmålad dekoration duga, mer eller mindre tapetimiterande. Men det finns alltid en stram harmonisk helhetsform i rummen, med kraftfulla foder kring fönster och dörrar och en bröstpanel upp till en bröstlist i höjd med fönsterbänken. Ovanför bröstlisten blomstrar måleriet. Ett vanligt motiv är att väggarna är fältindelade med målade kolonner och ibland arkader med landskap. Snickerierna är ofta grå, träimiterande eller ibland marmormålade. Det förekommer att hela golvet är en enda stor marmorskiva – av trä.

Vår tids stil

Hur sköter vi nu dessa byggnader? Jag antydde något i början om att det inte finns full förståelse för denna byggnadskonst och dess höga kvalitet. Det finns fortfarande mycket stolthet över husen och intresse för att de ska kunna fortleva. Men de börjar komma till en ålder då det krävs en hel del insatser och pengar om de ska räddas. Då är det extra beklämmande att se hur de misshandlas de gånger man verkligen satsar pengar på vård, hur kunskapen och förtrogenheten med husen saknas.

Kanske är det just på grund av att husen innehåller så pass mycket klassicism de blir så misshandlade när de byggs om eller repareras? En språklära som man idag inte förstår, och därför inte kan följa, ens om man vill? Har ”vår tids stil” gjort oss oförmögna att hantera detta byggnadsarv?

Erik Nordin

Arkitekt, länsantikvarie i Gävleborgs län.

1/1991