För inte så länge sedan var ett eget hem inga­ lunda självklart för alla. Allmogen samsades oftast i små enkelrummare med i bästa fall möjlighet för tillredning av mat, de besuttna i större våningar där det inte heller var vanligt med egen säng.

I Sverige och Finland var trångboddheten större än i andra länder i norra Europa. Så hade det varit sedan första världskriget när bostadsbristen kanske var som störst.

I den gryende bostadspolitiken formulerades en målsättning inom bostadspolitiken om att bostads­ kostnaden skulle högst uppgå till 25 % av en industri­ arbetarlön. Det var först efter flera bostadssociala in­ satser från stat, kommuner, kooperativa och enskilda initiativ som situationen i vårt land närmade sig en sorts jämvikt mellan tillgång och efterfrågan.

De flesta nya bostäder i städerna tillkom i flerbo­ stadshus på grund av brist på mark, svårigheterna till bostadslån för enskilda personer och marknadens hyresnivåer.

Tillgången till ekonomiskt överkomlig och tekniskt byggbar mark har fått styra utbudet av villatomter. Under det så kallade miljonprogrammet för femtio år sedan och till nutiden byggdes 70 % av de nya lägen­ heterna i flerbostadshus och 30 % i småhus. Samtidigt finns undersökningar som visar att 70% av den vuxna befolkningen önskar bo i fristående hus. Den motsätt­ ningen kan inte lösas enkelt och omedelbart.

Längtan till eget bo är grundläggande i tillvaron. Längtan till ett hem, en härd som ska ge skydd mot regn och kuling; trevnad, fred och ro mot den stora omvärlden med dess farsoter och kriser. Den enskilde bostadsintressenten får genom livet lov att kryssa sig mellan olika alternativ för att uppnå sin dröm om hemmet.

Goda möjligheter att hitta rätt finns inom det befint­ liga byggnadsbeståndet, som alltid med jämkning och anpassning. Däri ligger den verkliga folkkonsten, hörde jag en arkitekt säga. Svenska byggnadsvårdsföreningen och Byggnadskultur är två källor att ösa kunskaper från.

Tomas Nyström, styrelseordförande Svenska byggnadsvårdsföreningen