Svenska folket känner ett stort engagemang för kulturmiljöer, men det görs inte särskilt mycket för att skydda dem. Så kan man sammanfatta den rapport om Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, som utgör ett av flera underlag för Boverkets fördjupade utvärdering av God bebyggd miljö, ett av de sexton svenska miljökvalitetsmålen.
Det är ont om gamla hus i Sverige. Två tredjedelar av de lägenheter vi har idag finns i hus byggda 1960 och senare, medan alla hus från medeltid till 1920 endast motsvarar 13 procent av beståndet. Detta gör att vi även i ett internationellt perspektiv har ett mycket ungt byggnadsbestånd. Den förödelse som andra världskrigets bombmattor åstadkom på kontinenten, har vi klarat av på egen hand.
Den äldre bebyggelse som finns kvar har också förlorat stora delar av sina kulturvärden. Inom ramen för ”Operation Kungsörn” har provinventeringar genomförts i fem orter. De visar att mellan två tredjedelar och hälften av värdena hos bebyggelsen från tiden före första världskriget har försvunnit, medan mellankrigstidens bebyggelse har tappat hälften av sina ursprungliga värden.
Ett delmål bland många
Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse är ett av sju delmål under God bebyggd miljö. I ett annat delmål ställs bland annat krav på att den fysiska planeringen ska grundas på program och strategier för hur de kulturhistoriska värdena ska tas tillvara. Även inom andra miljökvalitetsmål finns det delmål som berör kulturmiljön. Därtill kommer Riksantikvarieämbetets ansvar för den övergripande miljömålsfrågan ”Kulturvärden”. Sammantaget skall detta förhoppningsvis fånga upp de väsentliga aspekterna på kulturmiljövärden.
Ett delmål ska inte fånga helheten, men en väsentlig aspekt. Dessutom ska det vara enkelt mätbart och man skall på ett entydigt sätt kunna fastslå när det är uppfyllt.
Tidigare handlade delmålet om kulturhistoriskt värdefull bebyggelse om identifiering och skydd. Hösten 2005 ändrades dock lydelsen till: Bebyggelsens kulturhistoriska värden skall senast år 2010 vara identifierade och ha en långsiktigt hållbar förvaltning.
Att på ett entydigt sätt mäta detta är, milt uttryckt, inte helt enkelt. I arbetet med delmålet har Boverket valt att fokusera på förutsättningarna för en långsiktigt hållbar förvaltning. Utifrån begreppen Vilja, Kunskap, Möjlighet och Formellt skydd resoneras det omkring olika styrmedel.
Det är väsentligt att komma ihåg att Sverige är ett mångfasetterat land. Ägs huset av Agda Persson, så är det kanske information och kunskap som ska till, men ägs huset av en internationell pensionsfond så krävs andra styrmedel. I områden med ett högt exploateringstryck krävs ofta ett formellt skydd, men för ödebyar som står och förfaller i en avfolkningsbygd är knappast ett rivningsförbud någon lösning.
Starkt folkligt stöd – men stora kunskapsbrister
När allmänheten i en enkät tillfrågades om ett antal konkreta situationer visade det sig att 80-90 procent tog ställning för kulturmiljön. Mycket annat material pekar i samma riktning.
Samtidigt är kunskapsbristen stor. Kring enskilda byggnader, platser och städer finns ofta en omfattande litteratur, men mera systematiska kunskapsöversikter fattas till stora delar. Hur många pungmesar som finns i Sverige vet vi tämligen exakt (170 stycken), men hur många 1700-talsbyggnader det finns i landet kan vi bara gissa. Talar vi om mera komplexa miljöer, som t ex välbevarade enskiftesbyar, blir okunskapen än större.
En kartläggning av byggnadsinventeringar som Boverket låtit utföra visar att endast elva procent av områdena av riksintresse för kulturmiljövården har inventerats, om man ställer vissa kvalitetskrav på inventeringarna. Av ytan i Sveriges tätorter återstår 85 procent att inventera. Det man inte känner till är svårt att värna!
Kommunernas arbete viktigt
En liten del av den mest värdefulla bebyggelsen skyddas genom kulturminneslagen, men den genom sin volym väsentligaste delen av kulturarvet hanteras inom ramen för plan- och bygglagen (PBL). Därför är kommunernas insatser av avgörande betydelse för tillvaratagandet av kulturmiljövärdena.
Många kommuner saknar antikvarisk kompetens.Drygt två tredjedelar av landets kommuner hade inte tillgång till någon antikvarisk kompetens, varken inom den egna organisationen eller genom avtal med t ex ett länsmuseum. Bortser man från Gotland med sin enda kommun, var det endast i Västernorrlands län som mer än hälften av de svarande kommunerna angav att de hade tillgång till antikvarisk kompetens. Samtidigt har det visat sig att tillgången till denna kompetens är av stor betydelse för hur kulturvärdena tas om hand inom den egna kommunen.
En fjärdedel av kommunerna har aldrig använt rivningsförbud.Ett enkelt sätt att mäta hur aktivt kommunerna arbetar med att värna kulturmiljön är att undersöka i vilken mån de skyddat byggnader genom rivningsförbud i detaljplan.
Drygt en fjärdedel av kommunerna hade inte skyddat någon byggnad genom rivningsförbud. Flertalet hade skyddat några enstaka byggnader, men mindre än en tredjedel hade utnyttjat möjligheten mera frekvent. Bland de fåtal kommuner som skyddat fler än hundra byggnader finns intressant nog några relativt små kommuner som Höganäs och Nora. Hur många byggnader som borde skyddas på detta sätt kan diskuteras, men Gävle med 365 skyddade byggnader anser sig ännu vara långt från målet.
Att antalet rivningsförbud inte säger hela sanningen är Ovanåker ett exempel på. Kommunen har genomfört ett mycket ambitiöst arbete för att värna landsbygdens kulturvärden, men inte använt sig av just rivningsförbud.
Riksintresseområdena saknar de mest grundläggande förutsättningarna för skydd. Av områdena som utpekats som riksintresse för kulturmiljön omfattades endast 15 procent av någon form av planläggning. Utanför planlagt område behövs inget rivningslov och man behöver inte söka bygglov för att klä en kulturbyggnad med fasadtegel. Detaljplaner eller områdesbestämmelser behöver i sig inte innebära något skydd för kulturvärdena – men de ger kommunerna en möjlighet till att reagera och agera. Och de ger en möjlighet till en dialog.
Staten inget föredöme
Utformningen av nya skatter, regler och bidrag påverkar möjligheterna att ta tillvara kulturmiljövärdena, men några rutiner för att bedöma hur nya regler påverkar kulturvärden finns inte. Inte heller i styrningen av den egna verksamheten är staten något föredöme.
Vid en genomgång av 16 myndigheter vars verksamhet bedömdes ha konsekvenser för kulturvärden var det utöver Riksantikvarieämbetet endast Skogsstyrelsen som hade ett tydligt ansvar för kulturmiljövärdena i sina instruktioner. Av elva statliga fastighetsförvaltande bolag var det bara Göta kanalbolag och Sveaskog som hade ett tydligt ansvar för kulturvärdena i ägardirektiven. Däremot fanns ett mycket tydligt avkastningskrav, vilket gör det svårt att prioritera kulturvärdena i en konfliktsituation.
Långt från målet
Tyvärr gick det relativt enkelt att konstatera att vi idag befinner oss mycket långt ifrån en måluppfyllelse. Om vi någon gång hamnar i en situation där vi börjar närma oss målet, blir detbetydligt besvärligare att mäta. Utifrån de brister som konstaterats i rapporten har Boverket formulerat ett antal åtgärdsförslag. Det handlar om kunskap, kompetens, efterlevnaden av plan- och bygglagen och konsekvensbeskrivningar. Dessa kommer att vägas samman med andra åtgärdsförslag inom God bebyggd miljö och i slutändan kommer regeringen och riksdagen att få ta ställning till dem.
Rapporten finns i sin helhet på www.boverket.se under rubriken miljöarbete.
Även färgsättning av ett enskilt småhus kan ha stor påverkan på kulturmiljön. det här exemplet från Karlskrona är dock en installation sommaren 2005 av konstnären Peter Johansson. Att verket bar samma titel, ”Får jag lov?”, som en senare samma år framlagd
Otto Ryding
Antikvarie och har ansvarat för Boverkets utvärdering av delmålet om Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
otto.ryding@boverket.se
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.