För sexton år sedan stod fastigheten öde. Idag rymmer den både en skulpturfabrik och en funktionell bostad för en stor familj. Stina Lindholm har genomfört förvandlingen – på byggnadernas egna villkor.

I Boge på nordöstra Gotland ligger Skulpturfabriken. Där har skulptören Stina Lindholm tillverkat krukor och bänkar i betong sedan 1991, då hon köpte hela fastigheten. Fabriken är inrymd i en gammal ladugård stor nog att både omfatta fabrik, gjuteri och ateljé.

Det var en av utgångspunkterna för Stina när hon letade hus i början på 90-talet: hon sökte en plats där hon både kunde arbeta och leva. Hon ville kombinera kreativt arbete med liv på landet och allt vad det innebar av årstidsväxlingar, glädjen att bo i ett gammalt hus och närheten till naturen. I Boge hittade hon vad hon sökte.

Såg möjligheterna

Huset var nedgånget och hade varit till försäljning under ett års tid. Spekulanterna hade blivit avskräckta och vänt i dörren. Några hade vågat sig in och lekt med tanken att blåsa ut hela huset invändigt för att få fason på det. Men de flesta hade slagit bort tanken efter en runda i huset.

Men Stina och hennes dåvarande man såg möjligheterna och köpte huset. På ett år förvandlade de mangårdsbyggnaden till bostad. Huset var så nedgånget att det inte gick att bo i det. De fick hyra en lägenhet i Slite och åkte fram och tillbaka mellan bostad och framtidsprojekt.

De började med att gräva ur källaren för att isolera alla golven underifrån. Därefter lade de om tegeltaket. Varje panna skurades för hand och lades tillbaka. När de rev tapeterna inne i huset visade det sig att all puts satt löst. Hela huset fick putsas om invändigt. Totalt gick det åt 15 ton. Stina var nybörjare på att putsa, men lärde sig snabbt.
– Jag kunde ju betong. Då kunde ju inte kalkputs vara så svårt, säger Stina.
Efter det putsade de om hela huset utvändigt.

Antikvariskt och ekonomiskt

Genomgående har Stina valt en enkel och omedvetet antikvarisk väg. Befintlig planlösning och rumsindelning har varit utgångspunkten, inga väggar har tagits ned eller satts upp för att anpassas till nya behov. De fem barnen har fått samsas i stora gemensamma rum.

Stugan är en traditionell parstuga från 1700-talets andra hälft. Köket har lämnats på ursprunglig plats med den äldre inredningen bevarad. Det mesta är återanvänt; golvplankor, skåpsluckor, listverk, dörrar och snickerier. Stina har plockat ned, lagat i och målat om. Väldigt lite har förändrats eller bytts ut. Det var av god kvalitet. Det fanns ingen anledning att göra sig av med det.

Synsättet är inte bara antikvariskt. Det är dessutom väldigt ekonomiskt. Trots detta har renoveringen kostat pengar. Stina genomförde hela projektet utan stöd eller bidrag. Dessutom gjorde hon och hennes man det mesta arbetet själva.

Det svåra badrummet

Badrummet var en svår nöt att knäcka, eftersom inga givna utrymmen fanns där badrum eller wc skulle kunna ligga. Slutligen beslutade de sig för att placera en enkel toalett med handfat i en liten garderob i förstugan. Centralt placerad men ändå mot en yttervägg för att kunna dra vattenledningar och avloppsrör på ett rimligt vis. På övervåningen hade man ytterligare en garderob som skulle kunna fungera som badrum. Men Stina ville ha in både tvättmaskin och badkar. Med fem barn fanns behov som inte rymdes in en liten garderob.

Lösningen uppenbarade sig när de knackade på väggen i garderoben. Det lät ihåligt. När de tog bort brädväggen hittade de ett oisolerat utrymme, förvisso halvt inklätt i murgröna, men som tillsammans med de ringa kvadratmetrarna i garderoben skulle fungera perfekt som badrum.

Badrummet blev flexibelt uppbyggt, helt anpassat efter de utrymmen som fanns att tillgå. Murstocken blev granne med toalettstolen och i de båda innerväggarna satte Stina in blyglasfönster, som släppte in ljus från vindsrum och trapphus. Resultatet blev enkelt och väldigt fint.

När bostadshuset var klart hade de sex hus kvar att göra i ordning. Vissa var i bättre skick än andra, men genomgående gjorde de allt själva – helt utan ekonomiskt stöd. Bulhuset, som gränsar mot ladugården, är enda undantaget. Där gick Länsstyrelsen in och bidrog med arbetskraft i form av två man. Material stod Stina och hennes man för.

Ladugården lagad och målad

Nästa stora projekt var ladugården, som egentligen var själva anledningen till att de köpt hela fastigheten. Med enkla åtgärder på ladugårdens egna premisser förvandlades den till fabrik, gjuteri och ateljé. Ytterväggarnas fönsteröppningar och dörrar, portlider och luckor är bevarade i originalutförande. Stina har lagat och målat. Den putsade fasaden avslöjar inte mycket av innehållet. Möjligtvis skvallrar trädgården om att här är något annat än en vanlig ladugård – betongföremålen ska visas både inomhus som i utomhusmiljö. Invändigt är ateljén vitputsad med synliga byggnadsdetaljer. Funktionen är ypperlig. Betongföremålen ska tala – inte byggnaden.

För sexton år sedan stod fastigheten öde. Idag kommer en ständig ström med besökare till Skulpturfabriken. Nästintill alla byggnaderna används, funktionerna har anpassats efter husens möjligheter. Nästa projekt är att inrymma Stinas kontor i en mindre ladugård intill bostadshuset. Vinden har blivit för trång. Parallellt med det projektet löper allt det kontinuerliga underhållet på gården. Snart är det dags att lägga om ett tak igen.

Cecilia Boman

Byggnadsantikvarie verksam i Hummelbos Byggnadsvård AB samt styrelseledamot
i Svenska byggnadsvårdsföreningen

cecilia.boman@telia.com

3/2007