Speglarna i Karl XI:s galleri på Stockholms slott har sett många, många besökare passera under årens lopp. Ivriga turister under sommarmånaderna, nervösa Nobelpristagare mot årets slut och där emellan superande middagsgäster. Den gamla ekparketten från 1727 har tåligt fått stå ut med klackar, spill och repor. Men nu blir den restaurerad.

Snickarna anno 1727 hade förmodligen tappat hakan om de vetat att svenska folket så småningom skulle få trava in i självaste konungens boning. Beträda den kungliga parketten som de nogsamt måttat in i den stora festsalen? Knappast. Men idag besöker faktiskt närmare 280 000 människor representationsvåningarna varje år, utöver de galamiddagar och fester som hålls här. Inte konstigt att ekparketten börjat säga ifrån.

Catharina Nordenstedt, inredningsarkitekt på Statens fastighetsverk (SFV), berättar om bakgrunden till det omfattande golvprojekt som pågår på Slottet.
– Golvet i Karl XI:s galleri är lagt 1727. Sedan dess har det lappats och lagats, ofta i all hast inför någon fest eller middag.

Idag är gångstråken mycket dåliga. Men man kan knappast klaga på konstruktionen, det har legat där i 280 år och vem hade räknat med att allmänheten skulle slita på det också?

Känslig miljö

Karl XI:s galleri ligger i norra längan av Stockholms slott, den del som vetter mot Gustav Adolfs torg, Operan och Kungsträdgården. I den stora branden 1697 klarade sig den nyligen ombyggda längan mirakulöst och utifrån den fortsatte Tessin med återuppbyggnaden. Kronan på verket var Karl XI:s galleri, ett praktfullt barockrum med nära släktskap med Spegelsalen i Versailles. Och ett fantastiskt ekparkettgolv på ganska precis 300 kvadratmeter. I vilken ände påbörjar man en restaurering?
– Det här är en oerhört känslig miljö, berättar Joakim Lennartsson, J. Lennartssons Snickeri. Största försiktighet måste iakttagas överallt, vilket gör att arbetet får en särskild dignitet.

Som offentlig upphandlare har SFV både ett ansvar och en möjlighet att hitta de hantverkare som är bäst lämpade för uppdraget. Man kan inte förlita sig på gamla, välkända namn, utan i SFV:s uppgift ingår att öppna marknaden för fler aktörer.
– Jag ser den här upphandlingen som en investering för SFV. Nu hittade vi ett snickeri som är väldigt bra. De känner till problematiken i den här typen av byggnad och är kreativa när det gäller att utforma en metod som fungerar, säger Catharina Nordenstedt.

Erfarenheter från gästvåningen

I samarbetet mellan SFV och J. Lennartssons Snickeri bidrar alla med sin specifika kunskap. I arbetslaget har metoden utkristalliserats, samtidigt som det också har vuxit fram frågeställningar under arbetets gång.
Catharina Nordenstedt menar att det i sig var en verklig utmaning, trots att tillvägagångssättet i efterhand ter sig så självklart. Restaureringen av golvet i galleriet föregicks också av ett liknande arbete i västra gästvåningen, som fungerar som bostad åt gästande statsbesök. Här var golven i ännu sämre skick och gav arbetslaget kunskap och erfarenhet inför arbetet med parketten i Karl XI:s galleri.

Festsal med byggnadsställningar

Att träda in i den tessinska barocksalen är just nu inte någon imponerande upplevelse av det sedvanliga slaget. Festsalen är klädd i arbetsskrud. Högt under taket dinglar konservatorernas ben från byggnadsställningar och i andra änden av rummet hörs snickarnas rytmiska hammarslag. De snickrar på den nya läkt som ska bära upp de restaurerade golvtavlorna. Golvtavlorna är visserligen uppallade alltsedan parketten lades in, men oftast endast under själva ramen.
– De är sporadiskt uppallade med spillmaterial, träflisor, furu, skum, gips – till och med en gammal klack har hittats, berättar Joakim Lennartsson.

Skruv i stället för spik

Totalt består golvet av 300 golvtavlor i ek. Varje golvtavla har mätts in i sin exakta position, både i höjdläge och sidled, och återmonteras i exakt samma läge som tidigare. Den ursprungliga konstruktionen, ramverk och fyllning sammanfogade med tapp, not och fjäder, bibehålls intakt. Tidigare var golvtavlorna fastspikade, men idag använder snickarna skruv för att minimera risken för skador i det underliggande utsmyckade taket.
Sedan pluggas hålet, precis som förut. För att nya pluggar och ifyllda sprickor inte ska avvika för mycket färgar man in nytt trä med linolja och pigment. Spikarna som dras upp dokumenteras och förtecknas.

Vidare repareras sprickor under golvtavlan och trasiga bitar byts sparsamt ut. Ramverken förstärks dessutom med en påsalning av cirka 8 mm tjocka ekbitar. Ovansidan är man precis lika noggrann med. Catharina Nordenstedt understryker att patinan är mycket viktig för rummets karaktär.
– Helheten är betydelsefull. Orörda ytor är fantastiskt för Sverige, på kontinenten existerar inte det i samma utsträckning.
Mies van der Rohes uttryck ”less is more” gör sig påmint. Dels för att parketten är ståtlig i all sin enkelhet, men också i betydelsen att den ständiga strävan är att göra minsta möjliga ingrepp.
– Vi har lyckats som allra bäst om man inte ser att vi har gjort någonting, konstaterar Joakim Lennartsson.

Ek av högsta kvalitet

Från mitten av det stora galleriet arbetar sig snickarna österut. Till dags dato har de ganska precis hunnit ner till östra dörrparet. Snart är det dags att byta plats med målerikonservatorerna som jobbar med takmålningarna. Till Nobelfesten i december måste allt vara klart.
– Vi har ett tufft tidsschema, men det flyter på, man får inte vara stressad när man håller på med det här, säger Joakim Lennartsson lugnt.

Eken som används för att restaurera parketten är av högsta kvalitet. Den är tagen från trakterna kring Västergötland, Östergötland och Uppland. Några hundra år på nacken har virket alltså, kanske är det samtida med den ursprungliga läggningen av golvet.

Fynd under parketten

Under parketten har man gjort både det ena och det andra fyndet, små guldblad, delar av bibeltexter och mängder av hårnålar. I västra gästvåningen hittade man en gammal begravningskastpenning från 1742 under parketten. Det är ett av de 8 000 mynt som präglades då Ulrika Eleonora dog, och som sedan kastades till folkmassorna i samband med begravningen. Idag är myntet återlagt på samma ställe i västra gästvåningen, tillsammans med en av dagens kronor och en lapp med priset på en liter mjölk och så vidare. För kommande snickare att upptäcka, långt in i framtiden.

Caroline Swartling

Bebyggelseantikvarie och webmaster på Svenska byggnadsvårdsföreningen.

caroline.swartling@byggnadsvard.se