Vid en första anblick ser de ut som vanliga torvkåtor. Men korset på taket avslöjar att de i själva verket är kyrkor. Inger Olsson tar oss med till Staloluokta och Vaisaluokta och Sveriges två enda kulturminnesskyddade kyrkkåtor.

Mitt första möte med en kyrkkåta ägde rum 1976 eller -77. Vi skulle vandra Padjelantaleden från Kvikkjokk till Vaisaluokta och jag i min ungdomliga oerfarenhet vandrade i nyinköpta kängor. Det ledde till blödande skavsår och vi var tvungna att avsluta vandringen i Staloluokta. Där blev vi liggande några dagar i väntan på flyg.
En dag linkade jag upp till kyrkkåtan. Utifrån såg den ut som en vanlig torvkåta, lik de andra som fanns på platsen, om man bortser från klockstapeln och de blyinfattade fönstren.
Men när jag klev in, tappade jag hakan. Vilket ljus och vilken rymd! Efter detta första möte har jag haft förmånen att inventera och dokumentera ett antal kåtor, både kyrkkåtorna i Jokkmokks församling, och flera bostadskåtor.

Varför byggdes kyrkkåtorna?

Förr, då samerna följde renhjordarna, kunde kyrkobesök inte ske när som helst. Man fick passa på under höst- eller vårflytten. Men det fanns också präster som under sommaren vandrade mellan fjällvärldens stora visten, och möjliggjorde »kyrkobesök« även då. Till en början samlades man i någons bostadskåta, utomhus eller i en tillfälligt rest tältkåta. På 1940-talet byggdes den första permanenta kyrkkåtan.
Att det blev en kåta och inte ett kapell, kan ha flera skäl, ett kan vara att en kåta är billigare och lättare att bygga i väglöst land. En annan, troligare orsak, är en önskan om att bevara den traditionella byggnadstypen som bättre passade in bland vistets övriga bebyggelse.
En kåta står också bättre emot vädrets skiftningar i ett utsatt läge. Dessutom ger kåtan en gemenskap som inte så lätt fås i ett kapell. Man sitter nära varandra och avståndet till altaret är kort.
En kyrkkåta ska vara vacker och fungera som kyrka, det vill säga ge besökare en känsla av andakt och stillhet, samt rymma fler människor än en bostadskåta gör. Detta har gjort att man på olika sätt försökt utveckla byggandet av kyrkkåtor.
Variationerna i byggteknik och materialval har sitt ursprung både i viljan att utveckla, den tidsanda som rått vid byggandet, den plats kåtan ligger på, samt vem som har byggt. I en bostadskåta har alltid den inre köksdelen, bakom eldstaden, betraktats som helig. I en kyrkkåta har koret och altaret denna plats.
I Norrbottens län finns två kyrkkåtor som har lagskydd. De är uppbyggda på delvis olika sätt, sprungna ur olika samisk byggnadstradition och är därför intressanta att beskriva.

Staloluokta kyrkkåta

Staloluokta ligger i Padjelanta nationalpark inom Tuorpons sameby i högfjällsnatur. Här har samerna under lång tid haft sommarviste. Platsen är också viktig för turismen längs Padjelantaleden.
Till närmaste väg i Ritsem är det 62 kilometer och till Kvikkjokk är det cirka 77 kilometer. Kåtan har ett riktigt kyrkoläge högt upp i byn, där den syns från alla håll. Det är bara korset på taket och klockstapeln som avslöjar att det är en kyrkkåta. Den invigdes 25 juli 1971 av biskop Stig Hellsten.

En kyrkkåta ska vara vacker och fungera som kyrka, det vill säga ge besökare en känsla av andakt och stillhet, samt rymma fler människor.

Staloluokta kyrkkåta är en traditionell bågstångskåta. Stommen består av fyra bågstångspar med en ås emellan. Tack vare de två yttre bågstångsparen, samt ett extra varv med tvärträn mellan de inre bågstängerna, har kåtan kunnat göras större och högre än brukligt.
Bågstänger, dörrstolpar och väggvirken står på en stensyll. För att få upplag för väggvirket, är de horisontella tvärträna fästade på olika nivåer. Vägg- och takvirket är upplagt mellan stensyllen och tvärträna och vidare uppåt till sidoåsarna. Allt virke är av barkad björk. Kåtan har luftkanaler av flata stenar vid golvet.
På utsidan är kåtan klädd med näver, därefter är den plåtklädd, och ytterst finns grästorv. Väggarna är relativt branta, med en rund kalott. In till kåtan finns en enkel bräddörr. Kåtan har fönster av trä med kopparkarm och med blyinfattat, färgat glas i de inre bågarna.
Kåtan har jordgolv, som brukar täckas med björkris och renfällar för församlingen att sitta på. I mitten finns en eldstad med traditionellt rökhål. Koret har ett upphöjt, avrundat golv med altarring av lackad björk och furu. Predikstolen är byggd av björk med dekoration i form av ett kors. Textilierna på altaret är ett blått antependium med tennbroderier, samt ett altarbrun av vit spets. Kåtan blev 2002 Kyrkligt kulturminne enligt 4 kap KML (Kulturminneslagen).

Vaisaluokta gamla kyrkkåta

I början av 1900-talet kom det nordsamer till Sirges sameby. De hade en annan typ av renskötsel än de infödda, och stannade i samma visten från vår till höst. Därför anlade de storvisten och byggde fasta torvkåtor.
Vaisaluokta är Sirgessamernas största sommarviste. Den första kyrkkåtan på platsen byggdes av Paulus Utsi, och invigdes 1947. En ny kyrkkåta byggdes bredvid den gamla år 1984, och i och med det avlystes den gamla kåtan.

I en bostadskåta har alltid den inre köksdelen, bakom eldstaden, betraktats som helig. I en kyrkkåta har koret och altaret denna plats.

Vaisaluokta ligger vid sjön Akkajaure och nås via landsväg till Ritsem eller med båt över sjön. Padjelantaleden slutar här, och här finns också leder till Norge och in mot Sarek. Många fjällvandrare passerar förbi på väg till eller från STF-stugan och båtplatsen, går längs stigen och står plötsligt på kyrkbacken.
Stommen på Vaisaluokta gamla kyrkkåta är en åttakantig stolpkonstruktion av nordsamisk, självbärande kåtamodell. Stolparna är av furu, väggvirket av barkad björk. Stolparna och väggvirket står på en relativt hög stensyll.

Väggvirket är glest satt, på utsidan klätt med näver och därpå torv. På hjässan finns ett litet upphöjt, pappklätt tak över rökhålet. Dörren är en pardörr av spontat virke i två lager och de tre fönstren har karmar och bågar av trä. Kåtan har en eldstad med traditionellt rökhål i mitten. Golven är delvis jordgolv, delvis trägolv av spontat furu, och i koret finns ett upphöjt golv. Kåtan byggnadsminnesförklarades 2004 enligt 3 kap KML (Kulturminneslagen).

Inger Olsson, arkitekt Sar/MSa, kkH inger.m-olsson@telia.com