Toggling, pyrning, pickling och stollning var moment som ingick i processen när djurhudar garvades till läder i Kromläderfabriken i Klippan. Den speglar en viktig del av samhällets 1900-talshistoria – men nu ska den rivas. Marken på fabriksområdet är förgiftad av krom och arsenik och kräver sanering. I och med rivningen försvinner de fysiska spåren efter en industriell epok och orten förlorar en spektakulär bebyggelsemiljö, skriver Henrik Borg.

I fjol fick Regionmuseet/Landsantikvarien i Skåne uppdraget att dokumentera den gamla kromläderfabriken i Klippan. Fabriken, som lade ner 1988, är sedan länge tömd på maskiner och inredning. Lyckligtvis finns ett antal före detta anställda som genom sina berättelser bidragit till att teckna en bild av tiden då fabriken var i drift. Syftet med dokumentationen är att samla in berättelser och beskriva miljön före en kommande sanering och rivning.

Klippan är en ort i nordvästra Skåne vars framväxt har präglats av industrier. Den första industrin var Klippans pappersbruk, som nyligen gått i konkurs. Det har legat på nuvarande plats sedan 1630-talet. Andra äldre industrier är bränneri, tegelbruk, bryggeri, cykelfabriken Herald och Yllefabriken.

En imponerande syn

Kromläderfabriken ligger i tätortens norra del, söder om Bäljane å. Fabriksbyggnaderna, som upptar ett helt kvarter i centrala Klippan, gränsar i söder och väster mot villakvarter och i öster mot ett nedlagt mejeri. Karaktären präglas av fasaderna i rött tegel och en stadsmässighet som bildas av att fasaderna på två till fyra våningar ligger i gatuliv. Bebyggelsemiljön är tät och sammansatt. Den 60 meter höga skorstenen utgör ett landmärke som från långt håll signalerar fabriksmiljö. Sedan underhållet av tak och hängrännor upphört, har tegelfasaderna på flera ställen frostsprängts. När eldningen i skorstenen upphörde accelererade skorstenens förfall och drivor av nedfallet radialtegel omgärdar dess fot. Trots förfallet utgör fabriken ännu en imponerande syn.

Studiecirkel och dokumentation

Under 2005 samlades en studiecirkel med före detta anställda vid flera tillfällen. På mötena diskuterades arbetsmiljö, arbetsprocess, sociala mönster och vi gjorde en rundvandring på fabriken. Gruppen har besökt arkiv och studerat äldre bilder. En rapport med historik och bebyggelsebeskrivning har utarbetats och miljön fotodokumenterades noga. Cirkeldeltagarna fortsätter sitt arbete och tar i år fram underlag för en utställning om läderfabriken.

Saneringen

I garveriprocessen användes krom och arsenik, rester av detta finns i marken under och omkring fabriken. Eftersom tungmetallerna riskerar att läcka ut i Bäljane å, krävs saneringsinsatser. Vilken metod som ska användas är inte beslutat. I de övergripande målen för saneringen sägs att grundvattnet och ån ska skyddas mot föroreningar, att den framtida markanvändningen ska vara ”naturmark”, tillgängligt för medborgarna och främja den biologiska mångfalden inom naturområdet samt att ”Fabriksbyggnaderna ska rivas och förorenat byggnadsmaterial ska omhändertas.” Att sanera utan att riva är troligen mer kostsamt men hur mycket är oklart. Möjligen kan en kontorsbyggnad bevaras. Trots år av bristande underhåll är flera av de allra äldsta fabriksbyggnaderna i förvånansvärt gott skick – tack vare gedigna konstruktioner och högklassiga material. Byggnaderna är i sig inte hårt kontaminerade, utan problemen ligger i marken under och utanför fabriken.

Viktig del av historien

Läderfabriken är en betydelsefull del av Klippans 1900-talshistoria. Ett stort antal klippanbor har anknytning till fabriken. Intresset för historien är stort. Fabriken har tidigare dock inte definierats som värdefull kulturmiljö i något bevarandeprogram. En dokumentation av det slag som genomförts vid läderfabriken är inte ett alternativ till ett fysiskt bevarande, utan ett försök att säkra en del av berättelserna kring fabriken. Den fysiska miljön behövs som stöd för berättelsen och som en källa till kunskap om arbetsvillkoren. Med en rivning försvinner de fysiska spåren efter en industriell epok och orten förlorar en spektakulär bebyggelsemiljö, som efter restaurering kunnat användas för nya verksamheter. Med tanke på kulturvärdena vore en sanering med ett åtminstone delvis bevarande av bebyggelsen att föredra. Men idag förefaller det inte finnas något större stöd för bevarande av byggnaderna bland befolkningen. Är fabriken för nedgången eller ses den som en symbol för ett misslyckande? I ett län som Skåne, där regional identitet ofta förknippas med sädesfält, vitkalkade medeltidskyrkor och slott, där miljöer från den industriella epoken sällan behandlas som kulturarv, där har industriella miljöer med miljögifter inga lysande framtidsutsikter.

Landets första kromläderfabrik

Det har funnits flera stora läderfabriker i Sverige men i industriell skala återstår endast Elmo i Svenljunga. Garverinäringen drevs länge i hantverksmässig skala och i många städer och större byar fanns ett garveri. Johannes Jacobsson startade garveriet i Klippan 1906 som landets första kromläderfabrik. Som så ofta kom influenserna från utlandet. Kromgarvningen hade utvecklats i USA men en kunnig österrikare vid namn Egon Höning fick leda tillverkningen i Klippan med ett 15-tal anställda. Jacobsson var delägare i bryggeriet i Klippan och bredvid fanns en ledig tomt med god vattentillgång. De första åren garvades enbart ovanläder till skor men snart ökade man sortimentet till att omfatta maskinremmar, sadelmakeriartiklar för militären, möbelläder, portfölj- och bokbinderiläder och lädermattan Herkules, packningar, råhudskugghjul, snören och slangar av läder samt specialartiklar för väverier och garverier.

Tredubblad produktion

Efter ett kraftigt uppsving tredubblades produktionen och 1919 hade man 250 anställda, ångpannor på ca 450 hkr och ett tillverkningsvärde på 5 miljoner kronor. Även 1940-talets krig medförde stora beställningar från försvaret. Efter kriget gynnades inhemsk industri av beredskapsskäl. Senare, när den inhemska skoindustrin försvann, fick man inrikta sig på export. Åren före nedläggningen omsatte de 190 anställda 70 miljoner, 250 000 hudar garvades, och det producerade ovanlädret räckte till 1,5 miljoner par damstövlar.

Signifikant för läderindustrin är den heterogena råvaran. Ojämnheter och individuella hudar ger begränsade möjligheter att automatisera. 1985 blev fabriken ett dotterbolag till AB Vilhelm Grönvalls i Ängelholm och strax därpå lades den ner på grund av bristande lönsamhet. Maskinerna flyttades och drygt 160 personer fick sluta sina arbeten i Klippan. Efter att fabriken länge ägts av ett konkursbo har kommunen övertagit ägandet inför saneringen.

Henrik Borg

Bebyggelseantikvarie inriktad på industrihistoria

henrik.borg@regionmuseet.m.se

3/2006