Färgens historia är mångfacetterad. Den spänner över ämnen som religion, politik, vetenskap och ekonomi. Det är också en giftig historia kantad av miljöförstöring, tragiska livsöden och ond bråd död. Genom tiderna har flera mer eller mindre giftiga och miljöfarliga ämnen förekommit i färg, eller tillverkningen av den. Billy Höök, målerikonservator Stiftelsen Nordiska museet, guidar oss genom några av dem.

Av färgens olika beståndsdelar är det ofta pigment med tungmetaller som varit boven i dramat. Men pigment i sig behöver inte vara giftiga; vissa före­kommer rentav som tillsats i livsmedel. E171, titanoxid, har länge använts i bland annat i vitt godis och desserter för att göra produkterna vita. Men kunskap förändras och i en granskning av den Europeiska livsmedels­säkerhetsmyndigheten kom man under 2021 fram till att E171 inte är säkert att använda i mat. 

Det finns ingen säkerställd gräns för hur mycket titandioxid som mat kan innehålla utan att det uppstår hälsorisker i form av ­genetiska skador. Med andra ord är frågan om gift och färg i ständig rörelse. Nya insikter och förhållningssätt kommer hela tiden. 

Även låga doser skadliga

Den nya synen på titanoxid är ett bra exempel på komplexiteten med gifter. Exakt vad som definierar ett gift, eller när en viss mängd av ett ämne anses bli giftigt, varierar och är inte alltid lätt att fastställa i exakta termer. Det beror bland annat på faktorer som koncentration och mängd, men även själva exponeringen. 

Långvarig exponering av till synes mycket små doser kan leda till förgiftning. Ett gift kan därför beskrivas som en substans som redan i låg koncentration påverkar en organism på ett potentiellt skadligt sätt. Men allt beror på användningen.

Arsenik uppåt väggarna

Många som har tittat på baksidan av gamla tapeter har nog stött på stämpeln »Arsenikfri« eller »Giftfri«. Bakgrunden till denna stämpel tillskrivs ofta ett pigment kallat för Schweinfurtergrönt (även känt som ­Kejsargrönt eller Parisergrönt), ett lysande grönt pigment som innehåller arsenik. 

Pigmentet upptäcktes av kemister i den tyska orten Schweinfurt och började produceras där i kommersiell skala år 1814. Pigmentet blev snabbt mycket populärt och vanligt före­kommande på tapeter och många andra slags produkter. Men det dröjde inte länge innan man började sätta otäcka förgiftningsfall i samband med användandet av denna färg och en slags arsenikskräck bröt ut. 

Nya användningsområden

Från 1840-talet går det i dagstidningar att läsa om recept på gröna arsenikfria färger för den som vill undvika långsam förgiftning, och senare på 1870-talet förbjöds all handel med arsenikhaltiga tapeter varav tapetfabrikörerna började stämpla sina produkter. 1876 infördes ett totalförbud mot all handel med arsenikhaltiga tapeter i Sverige. 

Schweinfurtergrönt kom dock att få en ­renässans, men inte som pigment utan som bekämpningsmedel. Det alternativa namnet »Parisergrönt« sägs härstamma från att man använde pigmentet för att döda råttor i Paris kloaker och så sent som på 1940-talet användes pigmentet i besprutningar som släpptes ut från flygplan för att bekämpa malaria­myggor i bland annat Nordafrika. 

Blyvitt i färg och smink

När man pratar om giftiga pigment är blyvitt (basiskt bly(II)karbonat) ett annat berömt exempel. Inte för att det i egentlig mening ­utmärker sig som farligare än andra giftiga pigment, utan snarare på grund av sin ovanligt långa historia. Blyvitt är känt sedan antiken och var vanligt förekommande ända fram till 1800-talets slut. Det har varit ett väldigt uppskattat pigment, inte minst tack vare sin förmåga att med linolja skapa en mycket hållbar färgfilm. 

När pigmentet är bundet i olja eller som del i ett stabilt färgskikt utgör det ringa fara. Det är som löst torrt pigment eller i form av exempelvis slipdamm som det tar sig in i kroppen och kan orsaka blyförgiftning. Med tanke på detta är det svårt att tänka sig att blyvitt också varit vanligt inom kosmetika. Historien är full med fall av förgiftningar som kan kopplas till personer som arbetat med att framställa blyvitt eller målare som rivit sin egen färg. Sverige ratificerade en internationell konvention 1923 som begränsade användningen av blyvitt och det förbjöds helt under 1990-talet. 

Rostskyddsfärg att hantera varsamt

Ett annat vanligt blyhaltigt pigment är blymönja (blyoxid). Som pigment i linolja ger det en mycket verksam rostskyddsfärg som sedan 1800-talet flitigt har använts på järnkonstruktioner och till bottenfärg på båtar. Blymönja har även använts inom dekorativt måleri och på tapeter. Precis som med blyvitt ligger faran främst i det torra pigmentet eller som slipdamm. 

Handeln med blymönja är idag reglerad och pigmentet får endast användas för yrkesmässigt bruk. Vid eventuell hantering av ­blymönja i restaureringssammanhang bör därför lämplig skyddsutrustning användas.

Kunskap skyddar miljön

Som byggnadsvårdare kommer man med stor sannolikhet någon gång stöta på en giftig färg och det finns som redan nämnts skäl till försiktighet. Samtidigt är det också viktigt att påpeka att det inte finns någon anledning till panik eller rädsla. Precis som med många ­andra material och ämnen i vår vardag kräver dessa pigment kunskap och eftertanke, men de kan också bidra med många positiva egenskaper både materialmässigt och kulturhistoriskt. 

Genom att läsa på och lära sig mer om ­pigment kan vi också bättre skydda oss själva och miljön. Då öppnas även en dörr till en hel värld av historia där färger och pigment hjälper oss att förstå vårt gemensamma ­kulturarv.

Billy Höök, målerikonservator Stiftelsen Nordiska museet