Den korsformiga husplanen tycks överallt annars, där den över huvud taget iakttagits, ha betraktats som udda, sent tillkommen eller otypisk. Hustypen tycks ha funnits på många håll i landet, men enligt Ann Renström har den i Ångermanland varit dominerande och karakteristisk. Här berättar hon om husen och sin inventering.

Den vanliga korsbyggnaden

När vi flyttade till Ångermanland för trettio år sedan råkade vi till granne få en traditionell korsbyggnad Vår promenadväg strök tätt förbi det stadiga huset med sin breda gavel. Det var en s.k. födorådsstuga, dvs. den byggnad som den äldre brukargenerationen flyttade ut till när den yngre tog över gården, och den stod sedan 1950 utan egentlig användning. Att det faluröda började tvättas bort från de ramsågade panelbrädorna och att en och annan handblåst, glimrande fönsterruta var trasig gjorde bara den höga åldern och tidens gång mer påtaglig. Jag föll direkt för det gamla husets skönhet och charm! Samtidigt kände jag en viss oro för vad som skulle hända med huset. Ägaren bodde ju i mangårdsbyggnaden och behövde ingen födorådsbyggnad.

Så småningom insåg jag att den nästan kvadratiska, för att inte säga kubiska, korsbyggnaden var mycket vanlig i hela Ådalen och Höga kusten. Den har funnits där på nästan varenda gård. När jag första gången fick syn på en gård med inte mindre än tre korsbyggnader i Norums by, trodde jag att den var unik. Det visade sig dock att det fanns fler och att två korsbyggnader på samma gård är helt “normalt”! Till den ångermanländska bondgården hörde det oftast tre bostadshus; en mangårdsbyggnad, en födorådsstuga samt en bryggstuga i vilken årets behov av tunnbröd bakades höst och vår. På somrarna flyttade familjen ut i bryggstugan. Under tiden skurades och rengjordes mangårdsbyggnaden och köksgolvet fernissades. Än idag finns det de, som flyttar de 10-20 meterna till bryggstugan varje vår!

En tavla målad efter ett foto av den oskiftade byn Edånger i Vibyggerå socken i början av förra seklet illustrerar hur vanlig korsbyggnaden var. Idel korsbyggnader! De ligger som ett grått pärlband i mötet mellan åker och skog.

Korsbyggnaden är vanlig också i grannlandskapet Medelpad. Något som skiljer dem åt är, att den ångermanländska i allmänhet är en och en halv våning hög medan den medelpadska ofta har två fulla våningar. Norr och söder om de två landskapen går det tydligt skönjbara kulturgränser. När man lämnat Ångermanland och kommit till Västerbotten blir de smala, nätta parstugorna, västerbottensgårdarna, en allt vanligare syn och när man passerat Sundsvall på väg söderut, dröjer det inte länge förrän träslotten eller hälsingegårdarna dyker upp. Däremellan dominerar korsbyggnaden påtagligt. Kärnområdet utgörs av socknarna i Höga kusten; Nordingrå, Ullånger och Vibyggerå.

Att korsbyggnaden fick en sådan utbred-ning just i Ångermanland är sannolikt ett re-sultat av vår industrihistoria som beskriver ett så explosivt och omvälvande förlopp. Härnösands trävarudistrikt (Ångermanälvens flottningsområde) var en tid den största trävaruexportören i världen. Människor från hela landet strömmade till Ådalen. Sågverkssamhällen växte upp och fyllde stränderna runt den djupa Ångermanviken och längs kustsocknarna. Befolkningen flerdubblades på ett par årtionden. Också bönder började handla med trävaror och stora pengar kom i omlopp. Den nya tiden sopade bort mycket av gammal allmogekultur. Så är till exempel den månghundraåriga och förr så vanliga parstugan nu ovanlig här, ja, i det närmaste utrotad. Under denna dynamiska tid genomfördes också laga skifte i så gott som alla byar. Allt detta bör ha gynnat införandet av en ny byggnadstyp och skyndat på rivning av gamla och omoderna hus.
Om man söker lokala förebilder till korsbyggnaden, hittar man kvadratiska hus på de små ångermanländska herrgårdarna på järnbruk och sågverk. Deras huvudbyggnader flankerades ofta av två kvadratiska flygelbyggnader.

Det är förvånande att korsbyggnaden är så frånvarande i litteraturen och framför allt, att Sigurd Erixon mig veterligt inte ens nämner den. Han beskriver korsbyggnader på Västkusten, men kallar dem “dubbelradhus”. Dessa uppvisar dock olikheter i jämförelse med den ångermanländska korsbyggnaden; de har bl.a. köket på husets baksida, medan köket i den ångermanländska korsbyggna-den alltid ligger på entrésidan. Jag kan tänka mig att Erixon tyckte att korsbyggnaden var ointressant, eftersom den är förhållandevis ung och ännu nyuppfördes på landsbygden en bra bit in på 1900-talet.

För gemene man i Ångermanland, åtminstone om han är äldre, är dock “korsbönninga” ett alldagligt och välbekant begrepp, och har så varit. Det förekommer ofta i gamla handlingar i arkiven. Men idag slinter ibland tungan på yngre människor och de säger korsvirkeshus, som ju är något helt annat!

Projektet korsbyggnaden i Ångermanland

Den kulturskatt som de gamla husen utgör måste försvaras! Det är så mycket som hotar den: avfolkning och, inte minst, modets växlingar, som det är näst intill omöjligt att stå emot. Lagskyddet är svagt, nästan obefintligt, när det gäller bebyggelse på landet och byggnadsvården med sina begränsade resurser befinner sig i ett ständigt underläge gentemot byggnadsmaterialindustrin.

Åren 1998-1999 inventerade Gunnar Renström och jag korsbyggnader i samtliga ångermanlandskommuner i länet, dvs. Härnösand, Kramfors, Sollefteå och Örnsköldsvik samt dessutom i det ångermanländska Bjurholm som ligger i Västerbottens län, med kommunerna som uppdragsgivare. Vi har dokumenterat några hundra välbevarade (eller någorlunda välbevarade) korsbyggnader. Räknar man samtliga finns de i tusental!

Inventeringen sammanfattades i en rapport för varje kommun, som visar ett urval av de dokumenterade husen i resp. kommun. Sommaren 2000 gjorde vi en välbesökt utställning på Örnsköldsviks museum “Kors-bönninga – en ångermanlandsgård”. Den bantades sedan ned till en vandringsutställning med samma namn, som gått runt i länet.
Och hur gick det för “min” första korsbyggnad? Jo, den förskonades visserligen från 1970-talets perspektivfönster och tillläggsisolering, men tiden arbetade ihärdigt vidare med förfallet. All färg försvann, ytterdörren började hänga på trekvart och det ena fönstret efter det andra pangades av byns busungar. Huset började bli ett riktigt kråkslott. Men så för två år sedan bestämde sig ägaren för att rusta upp det, inspirerad av korsbyggnadsprojektet, vill jag gärna tro. Nu lyser “min” korsbyggnad faluröd och är återigen en prydnad för sin by till glädje för alla som väljer den populära promenadvägen. En ros till Gunnar Isaksson i Bollstamo!

Följande korsbyggnadsrapporter finns:
“Korsbönninga” – en ångermanlandsgård, Bjurholms kommun
– Härnösands kommun
– Kramfors kommun
– Sollefteå kommun
– Örnsköldsviks kommun

FAKTA:

Korsplanen

Korsbyggnaden karaktäriseras av sin breda gavel och satta “figur”. Husets plan är i det närmaste kvadratisk och har ett rum i varje hörn. Längden brukar vara 9-11 meter och bredden högst 1 meter kortare. Innerväggarna bildar i plan ett något oregelbundet kors. Korsbyggnaden har en enda murstock i mitten. Till denna är eldstäder i kök, kökskammare och sal anslutna. Alla dessa rum har i allmänhet tre fönster åt två olika håll. Köket ligger alltid på entrésidan. Entréfasaden är asymmetrisk, liksom ofta gavelfasaden.

Korsbyggnader är en relativt ung byggnadstyp. Den har troligen byggts i omkring tvåhundra år, från någon gång på 1700-talet till omkring 1930. Några korsbyggnader är med stor säkerhet daterade till 1700-talet.
Korsbyggnaden svarar väl mot 1700-talets utilistiska (nyttoinriktade) samhällsideal. Det var 1767 som “eldstäder inrättade till besparing av ved”, dvs. den moderna kakelugnen, presenterades av Cronstedt och Wrede. Även korsbyggnaden är till sin uppbyggnad “vedbesparande” eftersom den kvadratiska planformen har minimal ytterväggsyta i förhållande till golvytan. Den äldre parstugan har tvärtom jämförelsevis stor ytterväggsyta. Korsbyggnaden är också praktiskt inrättad i det att en murstock betjänar flera rum.

Enligt en äldre, muntlig tradition i Höga Kusten började korsbyggnaden byggas efter ryssarnas härjningar längs Norrlandskusten 1721 varvid många byar stacks i brand.

Varifrån kommer korsbyggnaden?

Det förefaller troligt att korsbyggnaden har inspirerats av de talrika herrgårdar vid järnbruk och sågverk som uppfördes på 1600- och 1700-talen i Ångermanland och då närmare bestämt av de kvadratiska flygelbyggnaderna på dessa. Under andra hälften av 1700-talet utgavs Carl Wijnblads mönsterritningar till herresäten, som fick stor spridning över hela landet och kom till flitig användning. Bland ritningarna finns flera olika förslag på kvadratiska flygelbyggnader.

Det finns också en evolutionistisk förklaring till hustypen som går ut på att korsbyggnaden har utvecklats ur enkelstugan genom att denna så att säga fördubblats till ett “dubbelradhus” (Sigurd Erixons benämning).

Ann Renström

Arkitekt med egen verksamhet i Bollstabruk.

ann.renstrom@telia.com

3/2004