Hans Keijser, arkitekt SAR, kan konsten att umgås med kakelugnar. I hans hem, en gammal rättarflygel vid en sörmländsk herrgård, finns ugnar från 1700- och l 800-talen. Den som är i färd med att låta sätta upp, laga eller sätta om sin kakelugn får här goda råd och många praktiska tips.

Bottenvåningens rum har med ett undantag kvar sina stora, öppna spisar som var vanliga långt in på 1700-talet i enklare hus. Spisarna har stora brasöppningar som slukar massor av ved och luft. När vi eldar i någon av dem känner vi oss lätt förflyttade bakåt i tiden. Vi förstår hur man levde, väl påklädd för att slippa känna golv- och fönsterdraget. Trots våra innanfönster drar det in massor av kall luft som snabbt förbränns i den enorma brasan och rusar upp och ut genom de likaså enorma rökkanalerna.

Med röda ansikten och kalla ryggar ser vi elden falna – och kvar finns minnet av den fascinerande brasan, men inte särskilt mycket högre rumstemperatur.

Kakelugn som värmekälla

Man har påstått att den moderna människan började utvecklas under 1700-talet. Också landet utvecklades vad gäller t ex ekonomi, vetenskap och sociala förhållanden. Energihushållningen var en anledning till att Cronstedt och Wrede fick uppdraget att undersöka möjligheterna att spara ved genom att förbättra konstruktionen av kakelugnen.

När vårt hus förhöjdes med en hel våning i slutet av 1700-talet hade kakelugnen slagit igenom som värmekälla. Även för enklare hus kostade man nu på uppsättning av kakelugnar. Skorstensstockarna förhöjdes på ett sådant sätt att rummen kunde förses med ugnar. I övervåningens kök byggdes fortfarande en bakugn av tegel med eldstad framför. Järnspisen hade ännu inte konstruerats.

De flesta av ugnarna, som fanns i huset för sju år sedan, var av 1900-talsmodell och ganska söndereldade. De krävde därför en omsättning. Den äldsta av dem, en enkel empireugn, var till och med uppsatt med cementbruk i stället för lerbruk och hade därför extra svåra skador. Det var nästan omöjligt att ta ner den för omsättning och många kakel gick sönder vid nedtagningen. jag bestämde mig för att försöka köpa kakelugnar av en ålder och ett utseende som passade huset. Under en fyraårsperiod arbetade Gunnar Norrbom från Gnesta med att sätta upp dem åt mig. Han är kakelugnsmakare i tredje generation och hans son Lars fortsätter traditionen.

Att köpa kakelugn

Att köpa kakelugn kan vara svårt om man söker något alldeles speciellt. Nästan alla kakelugnsmakare har ett lager av ugnar, ofta från 1800-talet och början av 1900-talet. Ibland kan de ha någon från 1700-talet eller från tidigt 1800-tal. Ugnar kan man också hitta hos vissa antikhandlare, genom annonser i tidningarna eller på auktioner. Det krävs
många telefonsamtal och studiebesök innan man blir nöjd.

Två av mina nyköpta ugnar är troligen tillverkade av en stockholmsmakare i slutet av 1700-talet och två är tillverkade på landsorten i början av 1800-talet. Samtliga har med all säkerhet från början varit sammansatta av flera kakel. Några av ugnarna saknade simskakel och en hade omfattande glasyrskador. Sådana problem går nu att lösa. Det finns personer som tillverkar kompletteringskakel, och om det saknas luckor med ram så finns det klensmeder som nytillverkar sådana på beställning.

Att sätta upp en kakelugn

Innan kakelugnsmakaren kommer för att sätta upp en ugn bör man ha alla kakel lagade. Om de har spruckit vid tidigare nedtagning kan man limma samman delarna med Karlssons klister, det går alldeles utmärkt, bara kaklen får ligga i fred och torka ett par dagar innan de sätts i bruk. Andra skador lagas med gips; här krävs dock extra gott handlag för ett bra resultat, så man bör nog först diskutera problemet med kakelugnsmakaren. Ugnen med glasyrskador lagade jag sedan den blivit uppsatt och hade torkat.

Uppsättning av kakelugnar

Dessa fyra skisser är ett utsnitt ur bildserien om kakelugnsuppsättning i ICA-förlagets bok om kakelugnar. Ugnen som skisserna redovisar är endast 4 1/2 skift hög.

Under de senaste åren har många murare lärt sig att sätta kakelugnar. På de gula sidorna i telefonkatalogen hittar man namn och adresser under rubriken `kakelugnsmakare”. Länsmuseerna kan i allmänhet lämna rekommendationer på duktiga yrkesmän.

Eftersom ugnen har ett mönster var det lättare att överblicka arbetet. Där glasyren hade fallit bort var ytan av tegel. jag målade med en vit grundfärg som skulle likna den bortfallna engoben och därefter målade jag med en oljelasyr i glasyrens kulör. På lagom avstånd kan man inte se någon större skillnad. Svårare är det naturligtvis med en kakelugn som har en avancerad dekor. I sådana fall får man nog vända sig till en konservator.

Praktiska råd

Min kakelugnsmakare behövde 4-5 dagar för att sätta varje ugn. Han anskaffade alla tegel och allt lerbruk som behövdes, det enda jag behövde hålla med var vatten och bra belysning. Eftersom arbetet var både dammigt och blött täcktes golv och angränsande väggar noga med plast. På golvet runt platsen för den blivande kakelugnen lades också flera lager av gamla kartonger som fungerade som stötdämpare när de avhuggna tegelstenarna dunsade i golvet. Det underlättar för kakelugnsmakaren att få hjälp med grovstädning då och då runt ugnen. Det blir ju en hel del tegelspill som kan hindra rörligheten.

Gamla, handgjorda kakelugnskakel är nästan aldrig exakt lika i formatet även om de ursprungligen hört till samma ugn. Det kan bero på tillverkningen, men vanligare är att de justerats något varje gång de satts om. Kakelugnsmakarna vill gärna sätta kaklen med så smala fogar som möjligt – en följdvana, antar jag, av att alla yngre ugnar är fabrikstillverkade och har kakel med större måttexakthet. jag ber alltid kakelugnsmakaren att sätta kaklen med så breda fogar att han inte behöver göra några justeringar. jag anser också att fogarna mellan kaklen skall fyllas med lerbruk i stället för badrumskakelfog. Den har nämligen en benägenhet att släppa efter några säsongers eldning.

En annan viktig sak som man bör tänka på är att ugnar, som skall stå i hörn eller i nisch, blir uppsatta på ca 7-8 cm avstånd från sidoväggarna. På så sätt kan luften lätt cirkulera och föra ut den sköna värmen från ugnens sidor.

Börja elda försiktigt

Mina ugnar är av den sorten som har de nedre sotöppningarna inne i själva eldstaden. Öppningarna muras igen som det sista kakelugnsmakaren gör. Han rensar förstås först ut allt nedfallet bruk från sidokanalerna. Upptill på ugnarna ovanför krönsimsen finns en rund sotlucka av mässing. Den är ett krav från sotarmästaren och underlättar naturligtvis sotningen av rökkanalen ovanför spjället.

När ugnen är färdigmurad skall den stå och torka innan den tas i bruk. öppet spjäll och luckorna på glänt så att det blir bra drag. Torktiden varierar naturligtvis beroende på ugnens storlek och utseende. Mina ugnar torkade i sex veckor före första brasan (vilken inte får vara kraftig). jag har fått rådet att börja elda mycket försiktigt så att ugnen så att säga vänjer sig vid elden. Våren och sommaren är egentligen en bra tid för kakelugnsuppsättning – då finns gått om tid för ugnen att torka innan eldningssäsongen börjar.

I skrivande stund, så här i början av oktober, har eldningssäsongen börjat, kanske lite halvhjärtat för det är ju en så mild höst. Innanfönstren börjar så småningom komma på plats, om några veckor är alla fastklistrade med pappersremsor och vi är beredda att möta vinterns antåg.

En tur till vedboden

På mitt kontor på övre våningen eldar jag alla de dagar som jag sitter hemma och arbetar. Det börjar med en tur till vedboden efter frukost. jag väljer bland klabbarna av olika trädslag, vanligast lind, ask och lönn, ibland ek eller asp. Det är ved som jag har möjlighet att själv såga och lagra från omgivningens ganska vildvuxna marker som mycket väl behöver en upprensning.

I botten på vedkorgen lägger jag fyra-fem kraftiga stambitar. Ovanpå dem en mindre hög grenbitar och som tändved några späntade stickor av furu, spillvirke från någon rivning eller nybyggnation. jag förbereder alltså min eldning redan i vedboden genom det sätt på vilket jag fyller vedkorgen.

Väl uppe i kontorsrummet igen tänder jag med tre-fyra blad ur en gammal dagstidning och fem-sex stickor av furu. Om jag hade haft tillgång till björk så skulle jag knappt behöva några papper eller furustickor att tända med. jag låter stickorna ta fyr ordentligt med helöppet spjäll och luckorna stängda men deras dragöppningar helöppna. Efter några minuter kan jag lägga in av grenveden, men inte för många bitar, då finns risken att jag kväver brasan eftersom den är så ung. jag bevakar elden så att jag, när det har blivit en fin glödbädd, kan lägga in några större bitar ved. Det måste vara minst två för att det skall brinna bra.

Jag justerar luckornas dragöppning till en springa och jag minskar spjällöppningen till hälften ungefär. På detta sätt eldar jag tills det är slut i korgen. När sista omgången ved har brunnit ut helt och glödhögen sedan en bra stund inte längre visar några blå lågor, då stänger jag spjället helt och låter värmen stråla ut i rummet. Är rummet svalt så öppnar jag luckorna och får på så sätt en snabbare uppvärmning. Om jag vill elda med öppna luckor får jag tänka på att ha spjället helöppet och inte lägga in för mycket ved så att brasan blir för stark. En för hastig uppvärmning av kakelugnen kan få den att spricka upp i fogarna både in och utvändigt. Detta resulterar i en otät ugn.

En korg ved som jag eldar på detta sätt är slutbrunnen efter ca fem timmar. Ugnen, fyra skift hög, är då riktigt genomhet och är på morgonen dagen efter fortfarande ljummen.

Litteratur

För den som är intresserad av att tränga djupare in i ämnet kakelugnar rekommenderas boken Kakelugnar, spisar och kaminer av Britt och Ingemar Tunander, ICA förlaget 1982. 1 denna nya och ut vidgade upplaga finns ett nyskrivet avsnitt med många praktiska råd och anvisningar om hur man flyttar och murar om kakelugnar. I bokens slut finns en förteckning över 1700- och 1800-talens kakelugnsmakare och kakelugnsfabrikanter till ledning för dem som vill forska i ämnet.

Bottenvåningens rum har med ett undantag kvar sina stora, öppna spisar som var vanliga långt in på 1700-talet i enklare hus. Spisarna har stora brasöppningar som slukar massor av ved och luft. När vi eldar i någon av dem känner vi oss lätt förflyttade bakåt i tiden. Vi förstår hur man levde, väl påklädd för att slippa känna golv- och fönsterdraget. Trots våra innanfönster drar det in massor av kall luft som snabbt förbränns i den enorma brasan och rusar upp och ut genom de likaså enorma rökkanalerna.

Med röda ansikten och kalla ryggar ser vi elden falna – och kvar finns minnet av den fascinerande brasan, men inte särskilt mycket högre rumstemperatur.

Kakelugn som värmekälla
Man har påstått att den moderna människan började utvecklas under 1700-talet. Också landet utvecklades vad gäller t ex ekonomi, vetenskap och sociala förhållanden. Energihushållningen var en anledning till att Cronstedt och Wrede fick uppdraget att undersöka möjligheterna att spara ved genom att förbättra konstruktionen av kakelugnen.

När vårt hus förhöjdes med en hel våning i slutet av 1700-talet hade kakelugnen slagit igenom som värmekälla. Även för enklare hus kostade man nu på uppsättning av kakelugnar. Skorstensstockarna förhöjdes på ett sådant sätt att rummen kunde förses med ugnar. I övervåningens kök byggdes fortfarande en bakugn av tegel med eldstad framför. Järnspisen hade ännu inte konstruerats.

De flesta av ugnarna, som fanns i huset för sju år sedan, var av 1900-talsmodell och ganska söndereldade. De krävde därför en omsättning. Den äldsta av dem, en enkel empireugn, var till och med uppsatt med cementbruk i stället för lerbruk och hade därför extra svåra skador. Det var nästan omöjligt att ta ner den för omsättning och många kakel gick sönder vid nedtagningen. jag bestämde mig för att försöka köpa kakelugnar av en ålder och ett utseende som passade huset. Under en fyraårsperiod arbetade Gunnar Norrbom från Gnesta med att sätta upp dem åt mig. Han är kakelugnsmakare i tredje generation och hans son Lars fortsätter traditionen.

Att köpa kakelugn
Att köpa kakelugn kan vara svårt om man söker något alldeles speciellt. Nästan alla kakelugnsmakare har ett lager av ugnar, ofta från 1800-talet och början av 1900-talet. Ibland kan de ha någon från 1700-talet eller från tidigt 1800-tal. Ugnar kan man också hitta hos vissa antikhandlare, genom annonser i tidningarna eller på auktioner. Det krävs
många telefonsamtal och studiebesök innan man blir nöjd.

Två av mina nyköpta ugnar är troligen tillverkade av en stockholmsmakare i slutet av 1700-talet och två är tillverkade på landsorten i början av 1800-talet. Samtliga har med all säkerhet från början varit sammansatta av flera kakel. Några av ugnarna saknade simskakel och en hade omfattande glasyrskador. Sådana problem går nu att lösa. Det finns personer som tillverkar kompletteringskakel, och om det saknas luckor med ram så finns det klensmeder som nytillverkar sådana på beställning.

Att sätta upp en kakelugn
Innan kakelugnsmakaren kommer för att sätta upp en ugn bör man ha alla kakel lagade. Om de har spruckit vid tidigare nedtagning kan man limma samman delarna med Karlssons klister, det går alldeles utmärkt, bara kaklen får ligga i fred och torka ett par dagar innan de sätts i bruk. Andra skador lagas med gips; här krävs dock extra gott handlag för ett bra resultat, så man bör nog först diskutera problemet med kakelugnsmakaren. Ugnen med glasyrskador lagade jag sedan den blivit uppsatt och hade torkat.

Uppsättning av kakelugnar
Dessa fyra skisser är ett utsnitt ur bildserien om kakelugnsuppsättning i ICA-förlagets bok om kakelugnar. Ugnen som skisserna redovisar är endast 4 1/2 skift hög.

Under de senaste åren har många murare lärt sig att sätta kakelugnar. På de gula sidorna i telefonkatalogen hittar man namn och adresser under rubriken `kakelugnsmakare”. Länsmuseerna kan i allmänhet lämna rekommendationer på duktiga yrkesmän.

Eftersom ugnen har ett mönster var det lättare att överblicka arbetet. Där glasyren hade fallit bort var ytan av tegel. jag målade med en vit grundfärg som skulle likna den bortfallna engoben och därefter målade jag med en oljelasyr i glasyrens kulör. På lagom avstånd kan man inte se någon större skillnad. Svårare är det naturligtvis med en kakelugn som har en avancerad dekor. I sådana fall får man nog vända sig till en konservator.

Praktiska råd
Min kakelugnsmakare behövde 4-5 dagar för att sätta varje ugn. Han anskaffade alla tegel och allt lerbruk som behövdes, det enda jag behövde hålla med var vatten och bra belysning. Eftersom arbetet var både dammigt och blött täcktes golv och angränsande väggar noga med plast. På golvet runt platsen för den blivande kakelugnen lades också flera lager av gamla kartonger som fungerade som stötdämpare när de avhuggna tegelstenarna dunsade i golvet. Det underlättar för kakelugnsmakaren att få hjälp med grovstädning då och då runt ugnen. Det blir ju en hel del tegelspill som kan hindra rörligheten.

Gamla, handgjorda kakelugnskakel är nästan aldrig exakt lika i formatet även om de ursprungligen hört till samma ugn. Det kan bero på tillverkningen, men vanligare är att de justerats något varje gång de satts om. Kakelugnsmakarna vill gärna sätta kaklen med så smala fogar som möjligt – en följdvana, antar jag, av att alla yngre ugnar är fabrikstillverkade och har kakel med större måttexakthet. jag ber alltid kakelugnsmakaren att sätta kaklen med så breda fogar att han inte behöver göra några justeringar. jag anser också att fogarna mellan kaklen skall fyllas med lerbruk i stället för badrumskakelfog. Den har nämligen en benägenhet att släppa efter några säsongers eldning.

En annan viktig sak som man bör tänka på är att ugnar, som skall stå i hörn eller i nisch, blir uppsatta på ca 7-8 cm avstånd från sidoväggarna. På så sätt kan luften lätt cirkulera och föra ut den sköna värmen från ugnens sidor.

Börja elda försiktigt
Mina ugnar är av den sorten som har de nedre sotöppningarna inne i själva eldstaden. Öppningarna muras igen som det sista kakelugnsmakaren gör. Han rensar förstås först ut allt nedfallet bruk från sidokanalerna. Upptill på ugnarna ovanför krönsimsen finns en rund sotlucka av mässing. Den är ett krav från sotarmästaren och underlättar naturligtvis sotningen av rökkanalen ovanför spjället.

När ugnen är färdigmurad skall den stå och torka innan den tas i bruk. öppet spjäll och luckorna på glänt så att det blir bra drag. Torktiden varierar naturligtvis beroende på ugnens storlek och utseende. Mina ugnar torkade i sex veckor före första brasan (vilken inte får vara kraftig). jag har fått rådet att börja elda mycket försiktigt så att ugnen så att säga vänjer sig vid elden. Våren och sommaren är egentligen en bra tid för kakelugnsuppsättning – då finns gått om tid för ugnen att torka innan eldningssäsongen börjar.

I skrivande stund, så här i början av oktober, har eldningssäsongen börjat, kanske lite halvhjärtat för det är ju en så mild höst. Innanfönstren börjar så småningom komma på plats, om några veckor är alla fastklistrade med pappersremsor och vi är beredda att möta vinterns antåg.

En tur till vedboden
På mitt kontor på övre våningen eldar jag alla de dagar som jag sitter hemma och arbetar. Det börjar med en tur till vedboden efter frukost. jag väljer bland klabbarna av olika trädslag, vanligast lind, ask och lönn, ibland ek eller asp. Det är ved som jag har möjlighet att själv såga och lagra från omgivningens ganska vildvuxna marker som mycket väl behöver en upprensning.

I botten på vedkorgen lägger jag fyra-fem kraftiga stambitar. Ovanpå dem en mindre hög grenbitar och som tändved några späntade stickor av furu, spillvirke från någon rivning eller nybyggnation. jag förbereder alltså min eldning redan i vedboden genom det sätt på vilket jag fyller vedkorgen.

Väl uppe i kontorsrummet igen tänder jag med tre-fyra blad ur en gammal dagstidning och fem-sex stickor av furu. Om jag hade haft tillgång till björk så skulle jag knappt behöva några papper eller furustickor att tända med. jag låter stickorna ta fyr ordentligt med helöppet spjäll och luckorna stängda men deras dragöppningar helöppna. Efter några minuter kan jag lägga in av grenveden, men inte för många bitar, då finns risken att jag kväver brasan eftersom den är så ung. jag bevakar elden så att jag, när det har blivit en fin glödbädd, kan lägga in några större bitar ved. Det måste vara minst två för att det skall brinna bra.

Jag justerar luckornas dragöppning till en springa och jag minskar spjällöppningen till hälften ungefär. På detta sätt eldar jag tills det är slut i korgen. När sista omgången ved har brunnit ut helt och glödhögen sedan en bra stund inte längre visar några blå lågor, då stänger jag spjället helt och låter värmen stråla ut i rummet. Är rummet svalt så öppnar jag luckorna och får på så sätt en snabbare uppvärmning. Om jag vill elda med öppna luckor får jag tänka på att ha spjället helöppet och inte lägga in för mycket ved så att brasan blir för stark. En för hastig uppvärmning av kakelugnen kan få den att spricka upp i fogarna både in och utvändigt. Detta resulterar i en otät ugn.

En korg ved som jag eldar på detta sätt är slutbrunnen efter ca fem timmar. Ugnen, fyra skift hög, är då riktigt genomhet och är på morgonen dagen efter fortfarande ljummen.

Litteratur
För den som är intresserad av att tränga djupare in i ämnet kakelugnar rekommenderas boken Kakelugnar, spisar och kaminer av Britt och Ingemar Tunander, ICA förlaget 1982. 1 denna nya och ut vidgade upplaga finns ett nyskrivet avsnitt med många praktiska råd och anvisningar om hur man flyttar och murar om kakelugnar. I bokens slut finns en förteckning över 1700- och 1800-talens kakelugnsmakare och kakelugnsfabrikanter till ledning för dem som vill forska i ämnet.

1/1995