Den som eldar med ved blir varm tre gånger om. Först när man är ute i skogen och fäller träden, sedan när träden sågas upp i stycken och klyvs för torkning och slutligen när brasan brinner. Lars Eric Olsson berättar här hur veden hanteras och hur man bäst får den att brinna.

Det finns säkert flera definitioner på vad som är skillnaden mellan en människa och ett djur – men en av dessa definitioner är konsten att kunna göra upp en eld. Djur kan använda redskap, ha ett språk, lära sig nya saker och mycket mera – men inget djur kan göra upp en eld!

Så när den första människoliknande varelsen lärde sig hantera eld – för flera hundra tusen år sedan – öppnade sig helt nya livsmöjligheter. Genom att koka och steka fanns det plötsligt mycket mer som gick att äta och elden gav värme och trygghet för både barn och vuxna. Därför kan man med fog påstå att elda och att sitta framför en brasa är något djupt mänskligt och dessutom en av de få gemensamma aktiviteter som alla människor på alla platser och i alla tider har gjort!

Tills nu – när man inte längre behöver elda för att klara sig. Men det är fortfarande lika trevligt och det finns fortfarande massvis av kakelugnar, järnkaminer, öppna spisar och vedspisar i våra bostäder.

Den farliga fällningen

Att fälla ett träd är definitivt inget man ska göra om man inte fått lära sig hur man gör. Arbetsmomentet är mycket farligt och kräver stor kunskap och rätt utrustning. En dålig motorsåg kan vara fullständigt livsfarlig – och ett fallande träd har en krossande kraft.

Träd ska fällas på vintern när saven gått ur dem och klyvas till ved under våren innan sommarfukten kommer.

Vi tänker oss därför istället att ett antal träd redan är fällda – och något ska användas till ved. Barrträd som tall och gran är lätt att tända med så dem tar vi hand om för att hugga upp till tunna stickor. Men barrved har också den egenskapen att den ”smätter”, det vill säga skjuter ut glödkorn när den brinner. Därför måste man ha galler för en öppen brasa om man bara eldar med detta. Barrved brinner dessutom ganska fort. Övriga träd är lövträd som alla har olika egenskaper och inte minst olika energiinnehåll. Mängden värme man kommer att få ut ur en vedklabbe känns på tyngden – ju tyngre (när den har torkat) ju mer massa och därmed energi. Därför är ek, ask, bok och björk bra träd att elda med medan al, pil och sälg knappast är värda besväret att använda som ved. Vid valet av ved – om man nu ska hugga det här själv – bör man också ta hänsyn till hur fibrerna går. Raka fibrer är lätta att klyva – alla de ovanstående trädsorterna har det – medan t.ex. oxel har vresiga och svårkluvna fibrer som ger en verklig utmaning vid huggkubben.

Att hugga säkert

De träd som ska användas till ved sågas upp i stycken om ca 30 cm vardera. För att sedan klyva veden – så att den torkar snabbare – använder man en mycket stabil huggkubbe och ett par skarp-slipade yxor. Det bör vara tyngd i yxorna och med bred nacke så att de klyver lätt. Ett par vedkilar är också absolut nödvändigt samt en handslägga till dessa. Att hugga ved på ett säkert sätt är också något man måste lära sig. Fel utfört är också detta ett mycket farligt moment – där stora krafter släpps loss för ett ögonblick i själva hugget. Kontrollera regelbundet att yxskallen sitter fast i skaftet. Hugg med precision i vedstycket och riskera inte att slinta och hugga dig själv i benet!

Vedkilarna med handsläggan behövs förr eller senare när yxan bitit sig hårt fast i veden och det bara inte går längre med yxans kraft.

Använd aldrig släggan på yxskallen för den deformeras alltför lätt – utan spräck då istället veden med kilarna. Veden klyvs i lämpliga delar beroende på hur stor diametern på vedstycket är. Alltid en klyvning, ofta så att det blir fyra, åtta eller fler delar. Det är bara bra att det blir lite olika storlek på vedklabbarna. Delar med alltför mycket grenar kan ofta vara svårkluvna. Men allt går att klyva, i värsta fall enbart med kilar och handslägga.

Torka minst ett år

När veden är kluven på våren ska den staplas utomhus för torkning. Viktigt är att veden lyfts upp från marken – t ex genom att staplas på en lastpall. Efter den första sommaren kan veden tas in i ventilerade byggnader eller på annat sätt skyddas mot regn. Ved bör torka minst ett år innan den används. När man sedan ska tända sin brasa ska man också veta om det är tillåtet att elda. Har spisen och murstocken använts och sotats kontinuerligt så att den är godkänd av sotaren? Annars måste hela konstruktionen provtryckas så att man säkert vet att det fungerar. Eld och brännhet rök är farliga krafter att släppa loss utan kontroll. En byggnad där man eldar med ved måste dessutom alltid säkras med brandvarnare! Brandsläckningsutrustning bör finnas tillgänglig.

Öppna spjället

Innan man börjar elda ska alla spjäll öppnas – annars kommer det att ryka in. I vissa fall måste man också tända med ett par tidningspapper innanför sotluckorna först för att det inte ska ryka in. En kall och oanvänd murstock innehåller fuktig och tung luft som sitter som en propp. Genom att först tända de här tidningspappren lyfts denna luftpropp ut av värmen.

Förbered sedan brasan genom att lägga in några skrynklade tidningspapper och placera sedan några stickor av barrved lutade mot den inre delen av eldstaden. Dessa antänds först av tidningspappret och allteftersom kan man lägga in grövre vedträn av lövved – och sedan har man fått igång sin brasa. Behåll spjället öppet hela tiden som en försiktighetsåtgärd, dels så det inte kan komma in giftgaser från förbränningen in i rummet, dels för att det inte ska bildas för mycket tjära i murstocken.

Elda i vedspis

Är det en vedspis som ska tändas gör man på följande sätt. Först något tidningspapper i sotluckan i murstocken om den inte använts på länge. Sedan något tidningspapper i eldstaden, med luckan lite öppen och spjället på asklådan öppet också. När man sedan ser att detta brinner fint utan att det ryker in från spisringarna kan man lägga in barrvedsstickor och senare grövre ved. När elden är i gång stänger man eldstadsluckan och justerar eventuellt asklådespjället.

Det är viktigt att ta det lite försiktigt när man eldar – spisen ska värmas upp gradvis och matas på med måtta. Jag har sett några riktigt avskräckande exempel på gamla vedspisar som eldats så hårt att gjutjärnet faktiskt smält ned – ungefär som man kan tänka sig en lokal härdsmälta. En tänd brasa ska få brinna ut och inte släckas med vatten. Efter ett antal brasor måste man ta bort den aska som bildas vid förbränningen. Denna lägger man i en metallhink och bär genast ut den. Det är förvånande hur länge glöd kan finnas kvar i aska. Det är därför det ska vara metallhinkar och inte plasthinkar – och det är därför som askan placeras långt bort från allt brännbart.

Lars Eric Olsson, projektledare på Sundsby säteri, Tjörns kommun

1/2007