Manhattan i New York – världens mest kända skyline. Foto: Wikimedia CommonsHur ska vi lösa problemet att en allt större del av jordens befolkning bor i städer? Ökad täthet och fler skyskrapor blir ofta svaret – trots att förutsättningarna är vitt skilda i olika städer och olika delar av världen. Peter Elmlund visar på andra lösningar och undrar varför så få tycks ha lärt av nyligen begångna misstag.

I Paris tillåts Eiffeltornet alltjämt vara högst. Foto: Wikimedia Commons

Täthet à la Barcelona. Foto: Wikimedia Commons

Det är väl närmast en truism att påstå att staden som fenomen hamnat i centrum av den globala diskussionen. Till leda har vi hört att hälften av jordens befolkning nu bor i städer.
Framförallt Förenta Nationerna har under det senaste decenniet pekat ut den snabba urbaniseringen som en av vår tids största utmaningar. Samtidigt bör påpekas att detta framförallt gäller det södra halvklotet – läs Afrika och Asien – där många städer växer extremt snabbt som ett resultat av massiv inflyttning från landsbygden.
Eftersom denna urbanisering sker tämligen okontrollerat ser vi städer växa upp med en ofta olycklig mix av motorvägar, höghus och kåkstäder vilket leder till trafikproblem, miljöproblem, segregering och en otrygg eller rentav dysfunktionell offentlig miljö.
Lustigt nog så refererar vi ofta till denna utveckling när vi diskuterar stadsplanering här uppe i norr. Och som om det inte vore nog låter vi alla dessa skyskrapebyggen i Syd stå som förebild för framtidens städer på hemmaplan.
Ja, vi har bostadsbrist i Sverige. Men det rurala till urbana skifte som pågår på andra halvklotet upplevde vi Europa och de nya länderna i väst redan under 1800-talet och tidigt 1900-tal.
Det som pågår i Väst är något annat. Enligt FN:s statistik bor idag cirka 80 % av västländernas befolkning i städer. Om vi ser på Sverige specifikt så är landsbygden redan avfolkad. Eller för att vara rättvis; den låga andel som bor på landet (15%) minskar inte längre. Vår nuvarande urbanisering handlar om rörelser inom stadsregioner och mellan stadsregioner och så naturligtvis invandring.

På 60-talet var det motorvägar och p-hus som skulle in. I dag är det skyskrapor.

Vi ser en rörelse från mindre städer till större städer och vi ser också ett efterfrågeskifte från förortsstruktur till innerstadsstruktur. Denna ökande efterfrågan på det urbana, om vi kallar det så, kommer inte bara från människor som vill bo utan också från företag, institutioner och besökare av olika slag (närförort, region och utland).
Samtidsdebatten om staden reduceras ofta till frågan om antalet bostäder och behovet av ny infrastruktur. Eftersom människor verkar vilja bo i städer blir då det politiska svaret förtätning, det vill säga fler bostäder i centrala lägen. Eftersom dessa ofta utgörs av våra historiska innerstäder riskerar de att förstöras lika mycket eller mer som under 1960-talets stadsförnyelse. Då var det motorvägar och P-hus som skulle in. I dag är det skyskrapor.

Bortglömd nutidshistoria

Det finns ingen historia som är så bortglömd som den som nyss har varit, brukar det heta. På politisk nivå tycks man inte bara glömt misslyckandet med den modernistiska och storskaliga stadsplanering som skedde under 60- och 70-talen, utan också hur det gick när våra innerstäder började revitaliseras i början av 80-talet och framåt.

Belgravia i London – en stadsdel som tycks tömd på mänskligt liv. Foto: Amanda Slater / Wikimedia Commons

Det började med en strukturomvandling av ekonomin. Den industriella modellen med kompletta företag som hade alla funktioner internt var inte längre rationell. Företag (och andra organisationer) skalade ner och gjorde sig av med funktioner som inte tillhörde det unika i verksamheten. Istället började de köpa in tjänster av underleverantörer på en helt annan nivå än tidigare. I ökande utsträckning blev storföretagen beroende av andra företag som levererade vitt skilda saker som juridik, finansiella tjänster, branschexpertis, IT, ekonomitjänster, etc, och närheten till dessa blev allt viktigare.
Med ny kommunikationsteknik kunde man med lätthet placera moderbolag och fabriker på olika platser. Därmed blev specialiserade kluster i industriområden mindre intressanta och en rörelse av moderbolag och kunskapsintensiva verksamheter mot större städer inleddes.
När företagen rörde sig mot städernas centrala delar följde de anställa efter.
I spåren av denna utveckling utvecklades våra innerstäder i en positiv riktning och den ökade attraktiviteten lockade fler och fler att lämna förorten för att bosätta sig i innerstädernas promenadbara stadsdelar.
Så småningom blev företagens lokalisering viktig inte bara för närheten till underleverantörer utan också för rekrytering. Allt fler kompetenta medarbetare ville bo i stadsmiljö nära jobbet.
Företagens behov av stadsmiljö och dess ökade attraktivitet kom att locka allt fler högbetalda professionella till innerstäderna i Väst, med en brutal gentrifiering och ökad attraktivitet som följd.
Med en långvarig ökande efterfrågan på innerstadsmiljö för boende, besök och företagande följde också snabbt stigande markpriser. Som ett resultat av detta blev byggnader i centrala lägen spekulationsobjekt, inte minst för det alltmer globala kapitalet.

Är skyskrapor svaret?

Bränder, farsoter och världskrig har sargat London, men frågan är om något gått så hårt åt stadens silhuett som de snart 260 skyskrapor som reser sig över byggnader från 1100-talet och framåt. Foto: Wikimedia Commons

Att riva och bygga nytt, gärna på höjden, i våra historiska innerstäder är i dag en av de hetaste affärsidéerna inom fastighetsbranschen. Ett annat fenomen är framväxten av folktomma historiska miljöer. Vi börjar nu se stadsdelar som står mer eller mindre tomma i vissa storstäder, till exempel stadsdelen Belgravia i London där till och med husägarna är besökare snarare än boende.
Det politiska svaret på denna utveckling kan sammanfattas med ett ord: täthet. Om efterfrågan på innerstadens diversifierade miljö är stor får vi helt enkelt bygga mer där. Det är ett perfekt begrepp för vår tid eftersom det förenar normalt motstridiga intressen som det byggindustriella komplexet, borgerliga partier, vänsterpartier och miljörörelser.

Täthet är en av många viktiga ingredienser i den goda staden, men om den överbetonas på bekostnad av övriga kan resultatet bli högst nedslående.

Alla dessa grupperingar vill av olika skäl förtäta redan attraktiva platser: Bygg- och fastighetsindustrin (inklusive banker) därför att de vill bygga och förvalta fastigheter i goda lägen (istället för att ta risken med att skapa nya), borgerliga partier eftersom de tror på marknadslösningar, vänsterpartier därför att de hoppas motverka gentrifiering genom att erbjuda boende för fler och miljörörelsen därför att den vill spara värdefull naturmark och minska antalet transporter.
När många motstridiga intressen är eniga om något kan man misstänka att analysen är bristfällig och att alla i slutändan blir besvikna.

VÄNSTER: Motorleder, höghus, köplador… Stadsplanering enligt den modell som varit förhärskande sedan 1960-talet. Foto: Digitalt museum HÖGER: Tomma gator i Vancouver, Kanada. Täthet ger inte alltid folkliv. Foto: Peter Elmlund

Problemet med begreppet täthet i stads-byggnadssammanhang är att det inte fångar det som efterfrågas. Visst, attraktiva och förebildliga städer och stadsdelar är täta i någon mening, men det är inte så enkelt att ökad täthet är lika med gott resultat. Täthet – som i regel tolkas som antalet boende på en viss yta – är en av många viktiga ingredienser i den goda staden, men om denna överbetonas på bekostnad av övriga kan resultatet bli högst nedslående.
Skyskrapan har för många blivit svaret på frågan om hur våra städer ska bli tätare. Men det finns inget enkelt samband mellan hushöjd och täthet, framförallt inte om man studerar städer i sin helhet och inte bara någon del av dem.
Den täthet vi ser framför oss när vi ser skyskrapor är dessutom åtminstone delvis en illusion. Blickar vi uppåt kommer vi att inse tätheten inuti höghuset avtar med stigande höjd. Fler och fler hissar, lufttrummor, etc, äter upp utrymmet.

Med närhet som mål följer en lämplig täthet, intensitet och blandning.

Blickar vi utåt inser vi att det är meningslöst att titta på täthet på kvartersnivå. Man måste se täthet ur ett större perspektiv. Vad krävs av gator, p-platser, infrastruktur, etc, för att det ska gå att upprätthålla en sammanhängande täthet? Man kan laborera med olika parametrar för att uppnå samma resultat. Städer som London, Paris, Barcelona och New York har mycket olika hushöjder men de är alla mycket täta.
Något som förvånar många är att Los Angeles med sina låga byggnader har högre genomsnittlig täthet än skyskrapetäta New York om vi jämför på metropolisnivå, alltså den sammanhängande bebyggelsen runt dessa städer. Förklaringen är att Los Angeles har mycket tätare förorter än New York. Med täthet tänker man sig ökad intensitet i stadslivet. Det är inte ett självklart resultat.
Centrala Vancouver med sina skyskrapor är mycket tätt, men det livliga stadslivet är lokaliserat till några få centrala områden är det mesta består av kontor och butiker. Andra täta delar där bostäder dominerar är påfallande stillsamma.
Vancouver fungerar på sätt och vis som en gigantisk och supertät ABC-stad. Gatustrukturen är naturligtvis bättre men funktionsuppdelningen är påtaglig och huskropparnas storlek begränsar finmaskigheten. Ett sätt att mäta den är att räkna antalet portar per kvarter och studera variationen av innehåll i de rum de leder till. På grund av hur skyskraporna och deras podium är konstruerade är det i regel mycket få portar per kvarter.

Närhet bättre mått än täthet

Om täthet allena inte är ett bra mått på god stad så är inte intensitet det heller. Den intensitet som kan uppstå på gågator, turiststråk eller i centrala affärsdisktrikt resulterar lätt i en utarmning eller likriktning av utbudet. Delar av Drottninggatan eller Västerlånggatan i Stockholm, Times Square på Manhattan eller affärsstråken i Vancouver vittnar om det.

Ett mycket bättre mål för policybeslut på den politiska nivån är närhet. Närhet till allt. Med närhet som mål följer en lämplig täthet, intensitet och blandning.

Företag, deras anställda och övrig stadsbefolkning söker närhet till en mängd olika saker. En viss bebyggelsetäthet är nödvändig för denna närhet, men annat nödvändigt är en gatunätstruktur som tillgängliggör saker och en finmaskig blandning av hustyper. Bara som en liten jämförelse: Ett kvarter på Hornsgatan i Stockholm består av vid pass 12–15 fastigheter, ett kvarter i den nya Hagastaden har två.

Den perfekta mixen för det vi söker erbjuds av våra historiska innerstäder, men varken marknaden eller politikerna lyckas reproducera sådana strukturer för närvarande. Det är i förorten potentialen finns. Det är där det behövs närhet, blandning, det är där markpriserna är överkomliga, det är där det går att bygga billigt. Det byggs en del i våra förorter, men inte efter närhetsprincipen, utan efter täthetsprincipen. Nya bostadsområden med lite lokal service löser inte den stora efterfrågan på den blandstadsmiljö som företag och invånare efterfrågar. Detta går att ändra på. Men det kräver politisk insikt och politisk styrning.

Visst, förr eller senare kommer våra historiska innerstäder att vara så gentrifierade, både ekonomiskt och socialt, och utarmade av överexploatering att marknaden till sist tvingas att skapa liknande strukturer på andra ställen. Men då är det för sent och stora historiska och samtida värden kommer att gå förlorade.

Peter Elmlund, ansvarig för Urban city research vid ax:son Johnson stiftelsen. peter.elmlund@gmail.com

Meny

Innan du frågar

Ställ en fråga (gammal)

Anmälan Byggnadsvårdsläger

  • OBS! Lägren kan i de flesta fall tillgodose kost vad gäller allergi eller vegetarisk mat, dock ej specifika dieter).
    Observera att lägret blir billigare med ett medlemskap (dock ej för trädgårdslägret som redan är nedsatt i pris).
    Här godkänner du att bilder som tas på lägerdeltagarna kan komma att användas av Svenska byggnadsvårdsföreningen i marknadsföringen för byggnadsvårdslägren. Marknadsföringen innefattar bland annat hemsida, sociala medier och tidningen Byggnadskultur. Att godkänna är frivilligt, men vi är tacksamma för alla möjligheter att kunna sprida byggnadsvården i våra kanaler.

LÄGG TILL DITT ARRANGEMANG

januari 2020
mars 2020
Inget evenemang hittades!