Vill du bada stilfullt, bada i kallbadhus, dessa säregna byggnadsverk som hade sin storhetstid under en kort period kring förra sekelskiftet. Helena Lind berättar om arkitekturen som följde i hälsobadets spår och om dagens modiga utövare.
Nuförtiden tar vi skydd bakom en klippa eller en buske, ibland byter vi om på stället, rakt upp och ner, och slänger oss i varhelst vi vill, med eller utan badkläder. Det är inte så noga. Vi badar fritt för det mesta. Men så har vi det inbitna gänget, de sol- och vattentokiga bakom planket, de som varken räds kyla eller vind, de som oförtrutet framhärdar. Flyttfåglar som kommer tillbaka år efter år för att häcka på samma plätt, som tidigt om morgonen smyger sig iväg för att hinna före oss andra – ut till dessa lustfyllda skapelser, stora som små, salta som söta, men också känsliga, utsatta. Drömska står de där med tassarna i sjön och lockar oss till lek, med fantasi och vatten.
Kuren med stort K
Kalla bad skulle intas på tom mage och med stor försiktighet. Den som störtade sig ner i vattnet eller dök i, riskerade att spränga sönder sina finaste ådror. Det bästa var att stödja sig med en käpp och gå sakta ner i det våta. Feta gjorde sig icke besvär, på dem hade kuren ingen effekt. Ungefär så skrev den svenske medicinmannen Frans Westerdahl i sin bok Underrättelse om Hälsans bevarande, utgiven vid 1700-talets mitt. I boken predikade han kallbadets förträfflighet som botemedel, inte bara mot skabb och klåda, utan även mot spetälska, lamhet, melankoli, ursinne, kakexi (avmagring), blekhet, gulsot och en viss sorts vattusot. Dessutom sades vattenaktiviteterna stoppa blodflöden, vita flöden och sädflöden och på så sätt stärka dåliga nerver.
Men redan på 1600-talet hade dr Wittie i Scarborough i en avhandling visat att havsbad skulle vara hälsobefrämjande. 1702 påstod Sir John Floyer och Edward Baynard att elixiret kunde bota såväl dövhet och reumatism som mentalsjukdomar. Så började det; vid den krökta sandstranden i Scarborough kunde man 1732 se både herrar och damer bada offentligt. Och när dr Russell, från Lewes nära Brighthelmstone, några år senare kom på att havsvatten var bra mot körtelsjukdomar tog badorten Brighton form. Mot slutet av 1700-talet hade balneologin, läran om baden och deras medicinska betydelse, fått fäste runtom i Europa.
Engelsmännen var tidigt ute men hos oss skulle det dröja innan vattenterapin vann erkännande. Bad i öppet hav betraktades vid tiden med stark misstro. Sjön var något farligt som man försökte besvärja och skydda sig emot. Först 1814 var tiden mogen för det svenska läkaresällskapet att på allvar börja propagera för kallbadets och särskilt saltbadets positiva effekter. Då hade kuren redan fått sitt genombrott. Gustav IV satte trenden när han for till Gustafsberg med sin sjuke son 1804. Den sanne badaren gjorde som kungen och for till Västkusten där en rad havssanatorier växte fram: Gustafsberg 1804, Marstrand (1822), Varberg (1823), Strömstad (1827), Särö (1839). Här fanns också de kända badläkarna på plats. Idéerna spreds sedan snabbt till ost och sydkusten. Mot slutet av 1800-talet var tilltron till kuren i det närmaste total. Då hade varje ort med självkänsla ett kallbadhus.
Från badsumpar till moderna kallbadhus
Under 1800-talets första hälft plaskar vi runt i flytande bassänger eller sumpar. Simkunnigheten är det illa ställt med och kallbadet något farligt som måste intas med stor varsamhet, helst på kurorten och under överinseende av baddoktorn. Sumparna håller oss inom ramarna och ovanför ytan.
Först när vattenkuren slår igenom, under seklets sista decennier, satsar vi på riktiga kallbadhus – slutna komplex som kläs i tidsenlig dräkt, ibland med exotiska inslag i form av pagoder, kinesiserande tak, arabiska former och symboler. Vi badar bakom plank och i tysthet, helst på ordination – herrar och damer i separata avdelningar. Badhusen placeras på hällar, pålar eller stenkistor ute i vattnet. Läget är utsatt. Därför kommer de tidiga större baden att ritas av hamningenjörer. Under 1900-talet går uppdragen till arkitekter som gradvis övertar ingenjörernas roll. De formger hela skalan, från små privata konstverk till större komplex, från ytterst enkla badhus till rena arkitektoniska mästerverk.
Flertalet kallbadhus byggs mellan 1870 och 1914. Sedan dröjer det inte länge innan den berömda kuren är på väg ut i kylan. På tjugotalet gäller nya ideal. Nu satsar vi på jättelika friluftsbad med solterrasser, åskådarläktare och simbanor som bryter upp artonhundratalets stängda anläggningar och öppnar upp mot det blå. Havet blir en arena. Bakom det nya kan vi skönja ett tämligen smalt, kroppsfixerat sundhetstänkande som manar till stordåd i böljan eller djärva hopp från torn med olympiska mått, i varje fall till en sund själ i en stark och smidig kropp. Samtidigt hänger dam- och herravdelningarna kvar. Decenniet bär också med sig något nytt i förhållande till vattnet: husen kryper längre och längre upp på land.
Under trettio och fyrtiotalen tillkommer ett och annat kallbad men trenden är tydlig: de gamla husen överges. Vi bygger simstadion och vi vildbadar alltmer – vi vill hellre bada fritt och utan plank. Ibland i bara mässingen. På sina håll åker kläderna av men fortfarande drar de allra flesta på sig »den lilla våta«. Vi badar oftare tillsammans, i gemensamhetsbad, i riktiga folkhemsbad. Vi klär också om i hytter och snart byts hytt mot kappa. Så står vi där helt fria från fasta ting. Och när kriget kryper nära intas våra trotjänare av militären. De ligger bra till, men slitaget blir stort och beredskapen slår också hårt mot baden: Vem vill bada i ett hav pepprat med minor?
Idag rustas de gamla anläggningarna upp och nya kommer till. Det är inne att bada kallt igen, i riktiga hus, precis som förr. Kallbadhuset är vårt moderna tempel – en kultplats för både kropp och själ, där hälsa och njutning går hand i hand. Där tillber vi elementen, där värnar vi nakenheten och odlar våra riter och revir. I badet möts vi, solar och plaskar, småpratar och stressar av. Bakom planket råder gemenskap och avskildhet, där är vi nakna och trygga. Där kan vi känna närhet och förtrolighet. Utanför är vi främlingar.
Helena Lind
är utbildad bebyggelseantikvarie. Idag främst verksam som skribent.
tradgardsstaden@telia.com
2/2013
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.