fbpx

Den italienska kolonisationen under tidigt 1900-tal resulterade i nya byggnader och ibland grundande av hela städer. Maria Mellgren beskriver en varierande syn på detta i vissa delar problematiska kulturarv.

Italiensk arkitektur återfinns inte bara inom Italiens gränser utan också utanför. Detta har sin historiska förklaring i den italienska kolonisationen, som från 1910-talet och några decennier framåt blev en del av nationsbyggandet i Italien.

Italiens erövrade områden bestod i Medelhavsområdet av Libyen (1911–43), grekiska Tolvöarna i Egeiska havet (1912–43) och Albanien (1939-43) samt det som efter 1936 kom att kallas italienska Östafrika som innefattade Eritrea, italienska Somaliland (delar av nuvarande Somalia) och Abessinien (Etiopien). I samtliga av dessa landområden som annekterats eller erövrats av Italien påbörjades stora stadsbyggnadsprojekt i form av nygrundningar av städer och byar samt omfattande infrastrukturprojekt.

Byggnad i Tirana, Albanien, i ljus puts och travertin. Byggnaden presenteras närmare nedanstående. SAMTLIGA FOTON: MARIA MELLGREN

Grundande av städer

På hemmaplan pågick samtidigt en rörelse att ta i anspråk och bebygga tidigare obebyggd mark. Det rörde sig dels om det malariadrabbade området söder om Rom, dels om att uppföra helt nya byar och hus för lantarbetare runtom på den italienska landsbygden, i synnerhet i Syditalien.

De nya städerna och byarna, såväl i Italien som utanför, byggdes upp enligt delvis samma mönster med hjälp av italienska arkitekter, ingenjörer och byggnadsarbetare. Stora delar av denna bebyggelse finns idag kvar och utgör ett kulturarv med en komplicerad och på många sätt problematisk historia.

Bevara eller förstöra?

Det finns naturligtvis en ambivalens kring det koloniala arkitektoniska kulturarvet och det har tagits omhand på olika sätt. Till stora delar underhålls och brukas det fortfarande, som på Rhodos och Kos där bebyggelsen är väl underhållen och belägen i en populär del av den grekiska övärlden.

Staden Asmara upptogs 2017 på UNESCO:s världsarvslista. Eritreas huvudstad anses vara ett exceptionellt exempel på den tidiga modernismens arkitektur och stadsplanering och har därför blivit ett världsarv på begäran av eritreanerna själva. På andra håll är delar av den koloniala arkitekturen medvetet förstörd eller övergiven, som till exempel i Libyen under Khadaffis tid vid makten.

Det faktum att detta moderna kulturarv får större uppmärksamhet både lokalt och globalt kan förhoppningsvis få till följd att det underhålls och bevaras.

Exempel på det italienska koloniala byggandet i olika delar av världen

PORTOLAGO PÅ LEROS

En helt ny stad, Portolago (Lakkí), uppfördes 1934–36 på Leros till följd av att Italien valt att förlägga en flygbas dit. Den nya stadsbebyggelsen, offentliga byggnader liksom alla bostäder för officerarna och deras familjer, formgavs konsekvent enligt rationalismens principer av arkitekterna Rodolfo Petracco och Armando Bernabiti.

Italiensk kolonial arkitektur har varit lite uppmärksammad utanför kretsen av italienska arkitekturhistoriker, men under senare tid har den rönt ett allt större internationellt intresse.

ERITREA, ASMARA

Biltillverkaren Alfa Romeo var ett av många italienska företag som på 1930-talet etablerade sig i Eritrea. Fasaden på den idag övergivna byggnaden är bevarad i sin ursprungliga utformning men mycket förfallen.

Asmaras stadskärna är sällsynt välbevarad med byggnader som är helt oförändrade sedan byggnads tiden ned till minsta detalj. Sällan får man se så många dörrar och fönster i originalträ samt skyltar och beslag på sin ursprungliga plats.

ITALIEN, SABAUDIA

Planerna på att dika ut malariaträsken söder om Rom offentliggjordes av Mussolini 1926. Under 1930-talet anlades här fem helt nya städer i syfte att ge service åt alla nyuppförda lantgårdar i området.

De nya städerna och byarna uppfördes efter en enhetlig modell och innehöll samma beståndsdelar. Hit flyttade fattiga lantarbetare från andra delar av Italien, samtidigt som andra emigrerade till kolonierna utanför landets gränser. Sabaudia (1934) är den mest välbevarade av städerna i Pontinska träsken och uppmärksammad för sin arkitektur.

ALBANIEN, TIRANA

Gioventù Littoria Albanese (1939–41) efter ritningar av Gherardo Bosio, som hade uppdraget att planera centrala Tirana. Byggnaden är belägen vid ett av stadens centrala torg och här huserar idag rektorsämbetet vid Tiranas universitet och arkeologiska museet.

Byggnadsmaterialen är typiskt italienska, med ljusputsade fasader och travertin. Bostadshusen från den italienska tiden är eftersökta i dagens Albanien, då de fortfarande håller en hög kvalitet avseende utformning, konstruktion och material.

GREKLAND, RHODOS STAD

Akvariet på strandpromenaden i Rhodos stad efter ritningar av arkitekten Armando Bernabiti 1934–35. Italienarna gjorde efter 1923 ögruppen Tolvöarna till en provins kallad Rodi, efter den italienska benämningen på huvudön Rhodos.

Arkitekturen i kolonierna debatterades flitigt under 1930-talet. Frågan gällde om och i vilken grad arkitekturen borde anpassas till lokala förhållanden och traditioner eller om den skulle utformas i enlighet med den nya rationalismen, den italienska funktionalismen.

LIBYEN, TRIPOLI

Istituto Nazionale Fascista per la Previdenza Sociale (1938) i Tripoli av arkitekten Florestano Di Fausto, anställd på italienska UD och sannolikt den mest produktive arkitekten i det koloniala Libyen. En retorik som den italienska fascistregimen använde sig av när det gällde koloniseringen av Libyen var att romarna redan varit där. Därmed kunde det hävdas att italienarna nu återvände till ett Nordafrika som tidigare varit deras. Tripoli framställdes som redan italienskt och skulle förvandlas till »Medelhavets pärla«.

 

Maria Mellgren, bebyggelseantikvarie, maria_i_rom@hotmail.com

Studien av Asmara görs i samarbete med Kristian Göransson, Johan Mårtelius, Gertrud Olsson och Greger Widgren inom projektet Architectural modernism in a multi-layered context. The case of Asmara, ett samarbete mellan de svenska instituten i Rom och Istanbul.

Artikeln ursprungligen publicerades i magasinet Byggnadskultur nr 2, 2019.