Timmerhus i Sydsverige byggdes annorlunda än i Nordsverige, i fråga om både teknik och form. Man arbetade gärna i torrt timmer och gjorde ibland väggarna släta. Knutarna skulle vara täta utan fasning. Här får vi veta hur utbildningen i sydsvenskt timmermansarbete bedrivs på Byggnadsvård Qvarnarp.
– En god timmerman fick sin knut tät och sin vägg slät.
Så beskrivs den särpräglade sydsvenska knuttimringstekniken i ett av svaren på de frågelistor som Nordiska museet (NM) sände ut i början av förra seklet (NM II, EU 2930). Svaren finns bevarade på museets avdelning Etnologiska undersökningen (EU).
Sydsvensk timmerbyggnad
Det finns ett samband mellan raka knutar, sådana som höggs i Sydsverige, och torrt virke, menade folklivsforskaren Sigurd Erixon, som skrev en artikel om nordeuropeisk knuttimring i Folkliv, 1937. I södra Sverige återfinner man också väggar med de för området typiska plankliknande, såtlösa (se teckning s. 25), timmerstockarna med raka knutar. Erixon menade att Uppsverige utmärks av förekomsten av fasade knutar (se teckningen s. 23). Det var också där som hantverk med färskträ hade sin sanna hemvist.
Vid ett antal tillfällen tryckte Erixon på att artikeln endast skulle ses som preliminär och att den gav en generell bild, närmare undersökningar krävdes. 64 år senare råder fortfarande kunskapsbrist kring timringstekniken i Södra Sverige.
Utbildning och undersökning
På Byggnadsvård Qvarnarp (BVQ) i Eksjö har vi under fyra års tid bedrivit utbildning i byggnadsvård i Kunskapslyftets regi. Från och med hösten 2000 ger vi en terminslång kurs kallad »Sydsvensk timring«. Kurstiden ägnas framförallt åt historiskt autentisk nytimring, förankrad i de regionala traditionerna. Eleverna får även en del teori.
Alla förlagor för våra nybyggen väljer vi med omsorg. Under hösten kopierade vi en visthusbod, daterad 1707, från Torsmålen i Rumskulla socken i Kalmar län. Genom att kopiera äldre byggnader kan vi på kort tid effektivt och handgripligt ge eleverna en helhetsbild av hur ett timrat hus är uppbyggt, och hur det framställdes förr i tiden. Dessutom leder metoden till kunskaper och insikter. Det ligger ett stort värde i att ha en förlaga som vägvisare, uppgiften upplevs som verklighetsförankrad och man har alla möjligheter att jämföra med »de gambles« verk.
Under de år vi arbetat med utbildning har vi parallellt utökat vårt vetande och byggt upp nya kunskaper genom rekonstruktioner i full skala, byggnadsundersök-ningar, dokumentation av traditionsbärare med mera. Denna artikel är ett resultat av det arbetet.
En oumbärlig källa i vårt uppbyggnadsarbete har varit de texter från småländska meddelare som på ett »hantverkligt« sätt besvarat Nordiska museets frågelistor rörande husbyggnad (exempelvis NM 10 och 11). Citaten i artikeln är valda för att illustrera och verifiera texten.
Sedan januari 2001 bedriver vi ett projekt för att dokumentera äldre traditionsbärares kunskaper om skog, virke och trähantverk. Vi har begränsat oss till södra Sveriges skogstrakter, främst sydsvenska höglandet. Att arbeta autentiskt innebär exempelvis att vi anammat de gamla måtten aln (ca 60 cm), kvartar av densamma samt verktum (ca 2,5 cm). Vi anser att bruket av dessa mått är en, idag förbisedd, väg till kännedomen om vår äldre bebyggelse.
»Knut tät« – rått eller torrt
Minst en säsong skulle byggnadsvirke torka, helst två. Det framgår tydligt av svaren på Nordiska museets frågelistor från Småland. Vinterhugget virke skräddes då det tinat upp och lades på tork för att kunna användas tidigast sommaren samma år. Av flera av svaren framgår att man ansåg att virket dog efter en viss tids torkning och lagring, vilket skulle vara en fördel.
På BVQ strävar vi efter två säsongers torktid för vårt timmer. Av flera skäl händer det dock att vi tvingas nöja oss med en säsong, det vill säga vinterfällt med torkning från mars till september.
När en smålänning svarade på museets frågelista skrädde han inte sina ord (översatt till rikssvenska):
»Ja under ett år fick det ligga i skogen, och ett år hemma under tak, men på så vis att timret fick påverkas av vinden. Ute täckte man över det med granris, då sade man att timret soltorkades, och inne sade man om det att det skulle skulltorkas osv. … För det huggna och skrädda timret behövdes minst ett års torkning eller ett på det huggna och skalade och ett år på det skrädda, blev det längre tid blev det ännu bättre. Timret kunde väl ej tas till timmer samma år som det fällts. När man huggit ner timmerträden var det vanligt att randa eller skala det med den vanliga huggyxen, `då man mente dä sålle söjtarkas` …
Var timret skrätt lade man det i en timmerhög med det nedersta timmerlaget på kubbar eller bjälkar så ett annat lager timmer, men tvärs över det osv. Tills man hade så mycket timmer som man ville ha. … Man byggde med `söjtarkat` virke för att stuga skulle bli jämn, och då virket var lagom torrt, var det det bästa timret till husbygge man kunde få. I Småland var det ej vanligt att vara dummare än man var, inte byggs timmerhus av rått, färskt virke.« EU7261
»Då trädet var fällt och avhugget till passande stocklängder barkades och pallades stocken omedelbart, varefter den grovskräddes. … Härefter upplades timret i staplar eller högar för att torka, innan det forslades hem nästa vinter. Vanliga torktiden var en sommar men undantag kunde göras. Torrt virke användes för att få täta hus. Till tätningsmedel användes skogsmossa. Om virket ej var fullt torrt tilltogs `sjunkemån`. Då huset är uppfört torkar detsamma på ungefär ett år. Virket säges dött då det torkat.« EU 3004
»Under äldre tider byggde man i regel ej med annat timmer än det som torkat under minst ett år i förväg. Det skulle vara `dött` , innan det kunde användas, varmed menades, att det skulle vara så genomtorkat att det efter insättningen i byggnaden ej tog någon vidare torka och därför ej heller ändrade sig. Väl moget kärntimmer fick i regel denna fasthet efter ett års torketid, men de gamle förhastade sig ej ifråga om torketiden, varför denna, särskilt om timret skulle användas till boningshus, utsträcktes ännu längre. … I samma mån, som man började överge de gamla byggnadsmetoderna med timrade hus och började bygga på annat sätt, blev man också mindre noggrann med timrets torkning, Det blev efterhand brukligt, att vinterhugget timmer efter bearbetning på våren och efter ett par månaders torketid i »täran« användes till husbygge.« EU 4609
»Vägg slät« – vretränna, dåbbar och skrädning på vägg
I vår strävan att uppnå släta (såtlösa) väggar upprättade vi en hypotetisk arbetsordning som i stort visade sig fungera. Till att börja med är det en absolut förutsättning att ha grovt timmer skrätt på två sidor till en relativt klen dimension, i vårt fall absolut minst 10 tum i den lilla ändan och 5 tums tjocklek.
Förutsatt att trädets stamform är god med en någorlunda centrerad märg, gör detta att vankanterna (barkkanterna) blir förhållandevis plana och i nästan rät vinkel till de skrädda sidorna. Vid beredningen av ett timmer drog vi av, dornade, de båda yttre kanterna på översidan med en oxhyvel, den naturligt flackt kullriga vankanten fick sina kanter plana med en eventuell justering av vinkeln.
De plana kanterna har två syften, dels ger de ett stabilt stöd för dragjärnet vid dragningen av stocken (teckningen s. 00), dels underlättar de att göra täta långdrag. (Långdrag är den konkava rännan på varje väggtimmers undersida som griper över och tätar mot underliggande timmers ovansida).
För att uppnå knutradens pilasterliknande verkan med platthuggna knutskallar som vilar på varandra, utnyttjade vi ibland timrens rotben, dvs. den utsvällda delen direkt över stubben. Sättet på vilket väggarna är skrädda i originalboden, förekomsten av såtar med mera pekar mot att man haft en klar strävan att uppnå en slät och fin utsida på bekostnad av insidan.
Under arbetets gång upptäckte vi en viktig skillnad mellan timring med såt (väggfall; smål.) och såtlös timring. I en vägg med såtar står varje timmer på skarpa dragkanter. I en såtlös timring vilar timren på ytor som sträcker sig från långdragens kanter och en liten bit in i långdragen. För att få anslutningen tät valde vi att skapa en plan kant där timret inte ägde en sådan.
»På det understa träet hade man gjort flackrund kant med en oxhyvel … mot denna kant höll man an och drog riet på båda sidor.« EU 1153
»… så började man `vattra` av ytterkanten på det nyss nerslagna timmerträt, (för att inte regnet skulle piska in) sedan ströks kanten av med en hyvel … På innersidan satte man `riet` en `gnista` högre , för att det skulle bli tätt på framsidan. … Då man fått `trät` på ett par `lunnar`, började man hugga `ri`, dvs. man högg från bägge sidorna ur en ryggåsliknande ränna i timmerkanten som skulle gripa om kanterna på under liggande `avvattrade` trä«. EU 1507
Det visade sig vara något svårare att få vår såtlösa timring lika tät som en såttimring. Originalet är tätt i skarven mellan timren, vilket delvis kan bero på en långvarig kontinuerlig belastning. Hursomhelst var toleranserna mindre vid vår såtlösa timring, eftersom det handlade om att passa in en yta mot en annan, och inte om en skarp kant som lättare formar sig efter ytan. Dessutom var vårt torra timmer inte så formbart som virke med en högre fuktkvot vilket gjorde att vi fick räkna bort denna »räddningsplanka«.
Det märktes väldigt tydligt om ett timmer hamnade utanför väggens lodlinje, vi fick då justera genom att efterskräda på väggen, i andra sammanhang kan man bli tvungen att lusa (se nedan). Erfarenheter från andra timringar gör det uppenbart hur viktigt det är att hugga ett flackt långdrag, att undvika djupa, stockbåtsliknande långdrag som blir för svaga mitt i, med följden att timret spricker och »går ner i spagat« varvid långdragskanterna kommer att hänga utanför (se teckningen ovan).
»Så länge man byggde med utknutar gjordes vretningen, så att säga, kraftigare, i det att ränderna drogos så nära stockarnas flatbilade sidor att endast en helt smal kant återstod. Vretrännan eller mossrännan, som den också kallades, blev då mycket bred, vanligen 5 tum, och att stockarnas sidor gingo på sina ställen helt ihop utan att bilda s.k. `väggfall`. Anledningen till en sådan vretning torde i första hand ha varit, att stockarna genom den breda och även djupa rännan blevo mera säkert förbundna med varandra, vilket var behövligt, enär de i övrigt endast voro sammanbundna med varandra i knutarna.
Vid laxknutning däremot gjordes vretrännan smalare, och där var den till närmast för tätning av springan. … Ibland uppstor s.k. »hängvrete«, nämligen då en kraftig stock vretade på en klenare. Vretrännan i den förre blev då gärna för stor, och sticken sjönk så djupt att dess nedre kant gick utanför den undres överkant liksom en flik, längre eller kortare. Dessa flikar gingo till stor del bort vid efterbilningen.« U 4762
Det bör sägas att långt ifrån alla sydsvenska timringar man ser idag är såtlösa. Precis som framgår av citatet ovan förefaller såtlös timring ha varit vanlig förr. Kanske var det även så att vissa byggnader i vissa sammanhang timrades såtlöst, det kan ha varit fråga om att uttrycka status och välstånd.
Vidare finns det även en koppling till råvaran, det vill säga tillgången till grovt timmer, vilket EU 4609 under rubriken materialval uttrycker så: »På grund av sin ålder var den tidens skog betydligt grövre än senare tiders, och vid sådana avverkningar tog man endast de grövsta och synbarligen äldsta träden.«
I sin artikel om nordeuropeisk knuttimring drar Sigurd Erixon upp en nordgräns för den plankliknande timringen, som skär genom Östergötland. Torsmålen befinner sig alltså i de nordligare delarna av detta kulturområde, vilket gör att man kanske kan räkna med en viss urlaknings-effekt i gränsområdena.
»Några särskilda krav på hur en vägg skulle bilas gjordes ej huvudsaken var att väggen gjordes slät och blef i grad med de undre stockarna.« EU 2803
»Samtidigt med kabelknuten (slät knut, förf. anm.) kom att på ytterkinden hyggs en liten fas kallades vattenfälle men på de äldre husen var kinderna på båda sidor skarp och derför var väggen slät och dess slätare ju bättre var det gjort. … Träet lades på två tunner sedan på ställningen när det blev högre på sidan timmerkarlen stod med ena foten på marken och andra på träet och hygg noge noga med rittsen.« EU 2930
»När så träet skulle rihuggas stod timmermannen med ena foten på timmerträdet och med andra foten på ställningen. Yxan hölls i båda händerna och man högg med den yttersta fjäten (yttersta kanten).« EU 1153
»Varken vattenpass eller lodbräde användes, det ena måste passa efter det andra. Allt gick efter ögonmått. Den fullständiga bilningen (skrädningen) av syllen företogs ej, förr änn den var intimrad i väggen. Den verkställdes varv efter varv, så fort arbetet framskred. Man skrädde uppifrån och nedåt. Sylländarna jemnades.« EU3004
Av någon anledning så benämns väggtimmer/byggnadstimmer »syllar« i norra Små-land, ett uttryck som ju i andra sammanhang endast avser väggens första varv.
Vi har vid ett antal tillfällen sett timringar som är varianter mellan såttimring och såtlös timring. Genom att på det ofta grova timret dra upp vankant med bandkniv eller yxa, kan man sedan föra dragjärnet mot denna. På detta vis uppnår man en ganska slät vägg med små såtar och timmer som står på skarpa kanter. Det är förmodligen denna variant som framskymtar i citatet EU 2930.
I Albert Sandklefs bok Hallandsgårdar, finns några tvärsnitt av timrade väggar vars utsidor är såtlösa medan insidorna är med såtar. Bilderna ger ingen förklaring, så man kan endast spekulera i hur de är konstruerade; är de tänkta med hel- eller halvtimmer (plank)? Hittills har vi endast diskuterat timring med heltimmer (märg i mitten), rör man sig längre söderut i Småland, finner man väggar gjorda av plank.
Precis som i Torsmålenboden var vi mycket sparsamma med dymlingar mellan väggtimren. Vad vi kunde bedöma hade man endast placerat dymlingar vid dörröppningarna och i röstena. För ändamålet använde vi en antik s.k. mulnavare, som hade en dragskruv och drogs runt i hela varv. Dymlingarna gjordes åtta tum långa av torr furukärna som spräcktes itu, de placerades som på äldre vis mellan timren. Närmare vår egen tid började man borra rakt igenom det övre timret och en bit ned i det undre.
»Medan man ännu hade enkla borret undveks i görligast mån dymlandet i onödan med sedan navara med dragskruv kommit i bruk synes borrandet hava skett för borrandets skull enär väggar från denna epok äro späckade med dymlingar.« EU1384
Träldomsnavern fans ingen skruv vid, men `mulanavern` fans skruv vid, gängad två varv.« EU1507:
Erling Ceder från Huskvarna berättade en tankeväckande historia, som han i sin tur hört från sin far som var timmerman och byggmästare. Den handlar om en byggmästare som språkade med en timmerman som eventuellt skulle tas med i laget. Den gamle, frågade timmermannen om han kunde lusa, varvid denna bestämt förnekade att han någonsin hade eller skulle komma att behöva lusa. Timmermannen kom aldrig med i laget.
Det är mänskligt att fela och den som kunde rätta till efter sig stod högt i kurs. Men det förekommer även en annan betydelse av lusa, nämligen att fuska eller slarva. Möjligen menade byggmästaren och timmermannen inte samma sak med lusning och missuppfattade därmed varandra.
I några av Torsmålenbodens timmer har vi funnit små kilar med stående årsringar. De har troligen slagits in i det torra timrets märgsprickor (se teckningen s. 25). De kan vara placerade där av olika orsaker, en tänkbar förklaring är att man spänt eller hängt upp något med hjälp av kilarna. En annan är att man slagit in dem (lusat?) för att tvinga den del av timret som ligger under märgsprickan nedåt, detta för att täta en glipa längs långdragskanten. Vi har provat och funnit att det fungerar till en viss gräns, endast mindre glipor är värda att åtgärda.
»Den som lärde mig och bygga, han var en förståndig man, men den som lärde mig och lusa han var ändå klokare. Lusa kallas en procedur att rätta till en felaktig dubbning utan att behöva ta upp nya borrhål och fylla igen de gamla och sneda. Bilningen skedde efter varje timmerträ på både utsidan och innersidan med skrä-yxa.« EU3254
»… nu provades om träet stod rätt med så kallad loaln, var då träet något snett så att någon dubb var snett borrad så sattes en kraftig kil i motsatta sidan som kallades `draglus` och på så sätt drogs trädet tills det `slog` eller stod i lod och övriga dubber kilades och träet var färdigt. Det hände att flere draglöss fick ersättas beroende huru säker borraren var …« EU2930
Materialval – bättre välja än tälja
Den arbetsmetod vi valt, historisk autenticitet, innebär vissa problem. Ett är den ibland skrala tillgången på rätt råvara, ett annat är storskaligheten i den moderna virkeshanteringen. bvq har idag tillgång till Eksjö kommuns skogsinnehav, ur vilket vi sorterar fram runt 15 procent som är timmer av önskvärd klass. Det är brist på träd som har jämna och täta årsringar från början till slut, träd av idag får i allmänhet en mycket snabb start vilket är till nackdel då man vill ha fram hantverksvirke.
Förr valde man ofta sitt virke för att spara mödosamt arbete, man valde råvara efter ändamål så nära produktens dimension och form som möjligt. En gammal sparrhuggare från Aneby har berättat för oss hur man skilde på sågtimmer och sådant timmer som skulle skrädas. Skrädningsvirket valdes med omsorg bland de vackraste, mest formdryga träden som höll en väl avpassad dimension och var lena att hugga i. Med andra ord, det med handverktyg mest lättarbetade.
Vi tror att man först valde skog och sedan virke. Det senaste seklets förändringar i våra skogar, innebär att tillgången på så kallade bondeskogar med hantverksvirke, väl ämnat för manuell beredning, minskar efterhand till förmån för industriskogar med industrivirke som med fördel bereds maskinellt.
Gamla yrkesmän ha den uppfattningen, att man i stället för att tälja valde ut jämna vackra trän.« EU 3004
Robert Carlsson och Johan Mårtensson
Författarna försörjer sig genom att utöva historiskt timmermansarbete, bland annat som lärare vid Byggnadsvård Qvarnarp i Eksjö. Tillsammans med eleverna Hans Fredriksson, Stig Johansson, Nils-Erik Olofsson, Edgars Raitums och Claes Scholander kopierade vi boden i Torsmålen.
2/2001
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.