panel utvändigt. Foto: Folke Engelmark
I de norrländska sågverkssamhällena uppstod under det sena 1800-talet en särskild byggnadsteknik där spillvirke användes. Liknande tekniker finns även i andra delar av landet, under lite olika namn. Pernilla Lindström berättar om knubbhuset, en idag relativt bortglömd byggnadstyp.
Traditionellt byggande har alltid använt material som platsen erbjudit och tack vare närheten till skogen har trä varit det byggmaterial som framför allt användes i Norrland. Att bygga hus med timmerstomme var den vanligaste metoden fram till slutet av 1800-talet då sågverken utvecklades och bättre sågar förändrade husbyggandet.
Övergången till att bygga hus av sågat virke påbörjades då som en följd av den goda tillgången på materialet. En av de husbyggnadstekniker som utvecklades efter 1850 när ångsågen blev vanlig var knubbhuset, en teknik som levde kvar fram till 1930-talet.
Knubbhus, kubbhus eller knopphus
Kärt barn har många namn. Tekniken att bygga av spillvirke har funnit på flera håll i Sverige och i även andra länder, och har getts olika beteckningar. Gemensamt är att det handlar om att bygga hus genom att använda ved lagt i bruk. Träbitarna kan antingen utgöra det bärande murverket eller muras i en fyllning med en bärande stomme av resvirke (som i ett korsvirkeshus).
Knubbhusbyggande hänger tätt samman med självbyggeri, men lämpligt är nog ändå att gå i lära först. Några tips kan vi skicka med, hämtade från Olle Hagmans bok Väggar av ved och hemsidan www.kubbhus.se
Virke: Kluven eller okluven ved, spillbitar från stockar eller brädstumpar.
Murbruk: Vanligast är lera, men kalkeller cementbruk har också använts. Ofta ingår magringmedel som sand eller sågspån, och armering med organiskt material som halm, hö, mossa eller torv.
Grundläggning: Väggarna är tunga, och kräver en stabil grund. Stabilitet: Hur mycket som ska vara virke och hur mycket som ska vara bruk varierar beroende på materialval. Ved och lerbruk samverkar bra och fogarna kan göras tunna. Används cementbruk behöver fogarna göras bredare.
Putsad fasad: Om lerbruk används, kan putsen fästas direkt på väggen eller med någon putsbärare som spräckpanel eller vassmattor.
Panelklätt: Fasadpanel kan spikas direkt mot väggen, men ofta används reglar.
Hållbarhet: Väggen behöver skyddas från långvarig väta, precis som alla andra hus. En hög grund och ett tak med stort överhäng skyddar bra.
Sågar före industrialismen
De första sågarna i Norrland var vattensågar eller sågkvarnar byggda i slutet av 1500-talet. Dessa hade bara ett grovt handsmitt sågblad och drevs med vattenkraft, vilket endast medgav säsongsarbete.
Då sågarna hade ganska låg kapacitet gav dessa inte upphov till några sågverkssamhällen. Ett kungligt påbud, det så kallade baltiska handelstvånget, förhindrade dessutom de norrländska sågverkens handel med utlandet, då all exporthandel skulle ske via Stockholm.
Särskilda tillstånd krävdes av de som ville starta en såg, bland annat för att myndigheterna skulle kunna se till att bergsbruket fick den skog det behövde för att göra träkol av. Det var nämligen järnet som var landets viktigaste exportvara vid tiden, och inte trävaror.
I slutet av 1700-talet utvecklades valsningstekniken och det blev möjligt att framställa finare sågblad, vilka började monteras i ramar, så kallade ramsågar.
Detta medförde produktionshöjning och 1812 upphävdes dessutom handelstvånget och det blev fritt fram att exportera från de norrländska hamnarna.
Sågverksindustrins genombrott
Under 1800-talet ledde befolkningsökningen i både Europa och Nordamerika till en ökad efterfrågan på byggnadsvirke. De svenska sågarna levererade material till städernas snabbt växande trähusbebyggelse både inom och långt utanför landets gränser. Segelskutor och ångbåtar fraktade plank, brädor, bjälkar, sparrar och battens (en typ av sågat virke med dimensioner någonstans mellan plank och brädor) till hamnar runtom i världen.
1849 byggdes landets första såg som drevs med ånga istället för vattenkraft i Tunadal, Sundsvall, vilket räknas som den svenska sågverksindustrins genombrott. Fler och fler ångsågar togs därefter snabbt i bruk.
Tidigare hade sågverken i Norrland oftast varit belägna uppför älvarna, vid små och jämna forsar. Ångsågarna behövde dock inte placeras i närheten av något vattendrag och kom därför att ligga vid kusten istället, där det var lätt för skeppen att komma in och lasta varorna.
Sågverkssamhället
I spåren av sågverksindustrin växte de norrländska sågverkssamhällena fram. Dessa skiljde sig från byarna runtom genom sin tätortsliknande bebyggelse och större folkmängd. Här rådde liv och rörelse, skepp och skutor från andra länder lade till i hamnen och folk utifrån kom till sågen för att arbeta.
De miljöer som växte upp kring trävaruhanteringen visar på patriarkala tankar manifesterade i en tydlig uppdelning efter betydelse och rang. Disponentbostaden, skapad med en medveten arkitektur och omgiven av en parkliknande trädgård, placerades i det förnämsta läget, något avskilt och gärna högt belägen. Bostäder för tjänstemännen placerades närmast disponentbostaden och arbetarnas bostäder längs gatan en bit därifrån. Som kontrast var dessa små, enkla och sakliga, ofta utan onödig utsmyckning.
Sågverkssamhällena var ofta mycket moderna med den senaste teknologin, såsom exempelvis gatubelysning.
Knubbhustekniken
Flertalet av de arbetarbostäder som uppfördes i sågverkssamhällena byggdes som enkelstugor och var så kallade knubbhus. Tekniken gav de fattiga sågverksarbetarna möjlighet att uppföra ett eget hus till en billig penning.
Knubbhusen byggdes vanligtvis av plankstumpar från sågverkens planksågning, bitar som var för korta för att sälja eller inte höll måttet för export och därmed annars skulle ha eldats upp. Tillgång till virket kunde ingå i arbetarnas lön.
Stumparna spikades eller murades ihop på samma sätt som tegelstenar i halvstens löpförband. Knubben krysslades i hörnen för ökad stabilitet i den självbärande väggkonstruktionen.
Det var ett resurssnålt självbyggeri bestående av spillvirke men förekom även i mer pampiga eller offentliga byggnader som handelshus och skolhus.
Murbruket som användes bestod antingen av lokal lera, vanligen utan tillsatser av kalkbruk eller cement, eller av kalkbruk som kunde vara uppblandat med spån. Bruket och de tjocka väggarna gjorde konstruktionerna vindtäta.
Innan fasaderna kunde brädslås måste husen torka. Det tog lång tid, helst skulle man vänta ett par år. I de flesta fall brädslogs fasaderna sedan med locklistpanel eller fasspontpanel som rödfärgades eller målades med linoljefärg.
Det var ett resurssnålt självbyggeri bestående av spillvirke men förekom även i mer pampiga eller offentliga byggnader som handelshus och skolhus.
Sågverksdöden
Depressionerna under 1920- och 1930-talen drabbade sågverken hårt och i förlängningen även sågverkssamhällena. Produktionen skars ner, försäljningspriserna minskade och många sågverk tvingades till nedläggning. Det ledde till att arbetslösheten ökade rekordartat och många sågverksarbetare övergav sågverkssamhällena – sågverksdöden var ett faktum.
Det syns sällan att det är ett knubbhus, då väggarna vanligen har någon form av beklädnad.
En följd av detta var också att knubbhustekniken försvann och glömdes bort. Idag finns ännu många hus uppförda med knubbhusteknik bevarade i de gamla sågverkssamhällena längs efter norrlandskusten men alltför ofta är kunskapen om dessa konstruktioner närmast obefintlig.
Det syns sällan varken på in- eller utsidan att det är ett knubbhus, då väggarna vanligen har någon form av beklädnad och det är lätt att missta dessa hus för andra konstruktioner som timmer eller regelverk.
Tack vare lerbruket som huset byggdes med så har dock knubbhusen ofta klarat sig bra trots tidens tand. Bruket är elastiskt och har lätt att följa med i konstruktionens rörelser. Genom sin förmåga att hantera fukt har bruket även en konserverande effekt på knubben.
Äger du ett knubbhus? Tänk då på att det är en försvinnande kulturskatt att vårda och bevara för framtida generationer.
Om hålla hus
Hålla Hus är ett informationsprojekt som sedan 2001 har drivits av Skellefteå Museum. Inom projektet har en informationsportal tagits fram i samarbete med flera
andra museer och med Länsstyrelsen. Läs mer och beställ handboken Hålla hus som bland annat tar upp praktisk byggnadsvård utifrån länets byggnadstraditioner.
Jag har arbetat som byggnadsantikvarie sedan 2002, sedan 2007 på Skellefteå museum. Där arbetar jag bland annat med rådgivning, inventering och antikvarisk kontroll. Jag har förutom byggnadsvård även trädgårdshistoria som inriktning.
Jag bor med min man och våra två barn i en 1800-talsgård som gått i arv i samma släkt i sex generationer. Byggnadsvård handlar för mig om att vårda hus från alla möjliga tider. God byggnadsvård är för mig att visa respekt för det enskilda huset och dess särdrag, att respektera originalet och uppskatta husets värden, även om det inte passar in i för tillfället rådande stilideal.
