Det sägs att vacker växtlighet bidrar till ökat välbefinnande hos oss människor. Men hur bra är det egentligen för våra hus att ha växter på fasaden? Förstör klätterväxterna underlaget? Monica Dellborg reder ut begreppen.
Klätterväxter har prytt husfasader i tusentals år. De första kända sorterna som odlades var olika former av vin, Vitis, som växte vid Medelhavet för cirka 2000 år sedan. På 1800-talet växte staden och så också användandet av klätterväxter för fasader, terrasser och balkonger. Med funktionalismen försvann i stort sett klätterväxterna från husen. Då skulle fasaderna vara rena och osmyckade. Idag väljer de flesta husägare att ta bort klätterväxterna när de renoverar och putsar om husen. Vi har också lärt oss att vissa klätterväxter verkligen inte är bra för vissa fasader.
Indelning av klätterväxterna
I Sverige finns inte så många vildväxande klätterväxter. Bland de örtartade finns humle (Humulus lupulus) och besksöta (Solanum dulcamara). Bland de vedartade är det bara vildkaprifol (Lonicera periclymenum) och murgröna (Hedera helix). De klättrar på olika sätt. Den ena slingrar sig fram, den andra använder fästorgan/luftrötter. Klätterväxterna kan delas i fyra grupper;
1. Självklättrare som klättrar med luftrötter på skott och stammar. Växter i den här gruppen är mycket svårstyrda.
2. Slingerväxter som klättrar genom att böja skottspetsarna runt klättermediet.
3. Klätterorgansklättrare, växter med särskilda klätterorgan.
4. Klängväxter som klänger sig fast med hjälp av sina taggar, tornar eller korta sidoskott.
Murgröna – bäst på tegel och betong
Det är främst i den första gruppen som vi hittar växter som förstör fasaden. Dessa växer direkt på underlaget. En sådan klättrare är murgrönan (Hedera helix) som är särskilt dekorativ eftersom den behåller bladen året om. Murgrönan växer bäst i skuggigt läge men klarar också sol.
Murgröna klättrar med hjälp av häftrötter. De skiljer sig från vanliga jordrötter genom att de inte kan suga upp vare sig näring eller vatten. Bara de unga skotten kan bilda häftrötter. Om det finns fukt och ljus kan de nybildade häftrötterna ombildas till jordrötter. Det innebär att murgrönan kan slå rot där man inte vill ha den.
Häftrötterna häftar fast genom att rothåren förtjockas eller fyller upp små ojämnheter i underlaget. När häftrötterna växer upphör förmågan att bilda jordrötter. I det läget slutar de att växa och efter några månader skrumpnar häftrötterna ihop, men håller ändå kvar klätterväxten vid fasaden. Finns det en spricka eller en hålighet kan häftrötterna söka sig in i sprickan och leda till att putsen bryts upp. Om det är ett trähus kan murgrönan ta sig in mellan panelerna och till och med bryta loss dem. Är däremot fasaden hel kan murgrönan inte förstöra den mer än att de skrumpna häftröttern blir kvar. Murgrönan fungerar därför bäst på tegel- eller betongfasader.
Viktigt att beskära
Den som vill täcka en vägg med murgröna bör plantera flera plantor utmed hela väggen eftersom den växer rakt upp tills den når toppen. Efter cirka tio år går den in i en andra fas, blomningsfasen, och börjar växa mer horisontellt. Det är viktigt att man ser över och eventuellt beskär murgrönan varje år i mars–april. De sidoskott som bär blommor blir utan regelbunden beskärning tunga och långa och måste därför klippas tillbaka till huvudstammen. Se till att växten inte tar sig in under stuprännor, tak och fönsterfoder. Då beskär man direkt, oavsett tid på året. Gör man det kan man ha stor glädje av en vacker grön vägg året runt vilken också bidrar till biologisk mångfald som bostad för många insekter och fåglar. Nya studier från Storbritannien (www.geog.ox.ac.uk/research/landscape/rubble/ivy/ivy-report.pdf) pekar dessutom på att murgröna bidrar till att jämna ut temperaturväxlingar på fasader. Studien visar också att murgröna skyddar fasaderna mot föroreningar och salter.
Vin som klättrar med häftskivor
I gruppen självklättrare finns också några olika typer av vin. Rådhusvin (Parthenocissus tricuspidata ’Vetichii’), klätterhortensia (Hydrangea petiolaris) och engelsmannsvin (Parthenocissus quinquefoliavar. engelmannii) klättrar med hjälp av så kallade häftskivor. De fastnar genom att utsöndra ett sekret vid kontakt med underlaget, vilket sedan torkar fast växtdelen och därmed hela växten vid fasaden. Sekretet gör att häftskivorna är svåra att avlägsna. Dessa typer av vin passar också bäst att odla på tegel- eller betongfasader. Får de klättra på trä- eller putsade hus kan de bidra till att förstöra fasaden på samma sätt som murgrönan. Det finns andra sorter av vin som inte klättrar med häftskivor och därför är mycket bättre för fasaden. Läs mer om dem under klätterorgansklättrare.
Slingerväxter
Slingerväxter är den största gruppen av klätterväxter. Här finns till exempel pipranka (Aristolochia macrophylla), bokarabinda (Fallopia baldschuanica) och humle (Humulus lupulus). Slingerväxterna klättrar genom att böja skottspetsarna runt klättermediet. Vissa arter kan slingra sig runt varandra och på så sätt bli varandras klätterstöd. Annars vill slingerväxterna ha lodräta klätterstöd så som rep eller träribbor. Det är svårare att slingra på ett glatt material jämfört med ett ojämnt. Ju större omkrets desto flackare klättrar växten och desto längre tid tar det att ta sig upp. Det är viktigt att tänka på att klätterstödet hamnar en bra bit utanför fasaden om man väljer en kraftig klätterväxt. Blåregn kan med åren få en stam-och grentjocklek på 45 centimeter! Använd klätterstöd som är friställda frånväggen och går att flytta ut när växten blir större och kräver mer utrymme.
Växter med särskilda klätterorgan
Inom den här gruppen finns vildvin (Parthenocissus vitacea) och växter inom vinsläktet (Vitis) som klättrar med fingrade klängen som snor sig runt klättermediet. Här ingår också olika sorter av klematis, som klättrar med sina bladskaft. Dessa växter vill helst klättra på tunna runda klätterstöd som är uppbyggda i form av ett nät, så de får klätterhjälp både lodrätt för att ta sig uppåt och vågrätt för att förankra sig på en nivå.
Växter som klänger
I den här gruppen, ibland kallad hak- och spärrklättrare, finner vi alla klätterrosor eller klängrosor som de egentligen borde heta eftersom de klänger på olika stöd och måste hjälpas på plats. Dessa växter saknar klätterorgan och använder sig av taggar, tornar och korta sidoskott för att hålla sig uppe. Rosorna behöver främst horisontella stöd och uppbindning. Man får trä in grenarna i stödet och binda upp grenarna allt eftersom rosen växer.
Självklart ska vi fortsätta odla klätterväxter mot våra husfasader, men på ett genomtänkt sätt. Det har visat sig att självklättrarna kan orsaka problem på en puts- eller träfasad. Vill man vara på den säkra sidan bör man istället använda vackra klätterväxter ur de andra tre grupperna. Vad man än väljer ska man tänka på att montera rätt klätterstöd som klarar att bära växten i fråga, gärna ett stöd som kan böjas ner när man behöver se över fasaden.
Monica Dellborg
trädgårdsmästare och designer som driver Anemonica Trädgårdsdesign.
monica.dellborg@telia.com
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
