Ett isoleringsmaterials främsta egenskap är dess dåliga värmeledningsförmåga. Denna mäts i W/mK (watt per meter Kelvin) och kallas även för lambdavärdet (λ). Ju lägre λ-värde desto sämre värmeledningsförmåga men desto bättre isoleringsförmåga!
De lambdavärden som anges nedan bör tas med en nypa salt då olika källor anger olika värden för olika material. Det beror dels på fabrikat, dels på att isolerförmågan påverkas av fukthalt och densitet.

Det så kallade u-värdet är ett (teoretiskt) värde på en konstruktions isolerförmåga och är lambdavärdet dividerat med tjockleken. Enheten är W/m2K. Alla procentsatser som anges avser viktprocent. Värdena för koldioxidutsläpp (CO )per kg producerat material är hämtade från österrikiska IBO (Österreichishes Institut für Baubiologi und ökologie) i Wien.

Bomull (λ=0,040) har goda isoleringsegenskaper och används som isoleringsmattor. Råvaran består dels av ren bomull, dels av bomullsrester från textilindustrin. Den behöver inte skyddas mot malangrepp, men borax (0,6–3 %) tillsätts för att minska lättantändligheten. Transporterna från odlarländerna är långa och energikrävande. Bomullsodlarna använder stora mängder gifter vid odling och bearbetning av bomull, men man har inte kunnat påvisa giftrester i levererat isoleringsmaterial. Materialet avger inga emissioner. Ca 0,02 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen.

Cellglasskivor (λ=0,040–0,050) tillverkas av returglas. Det är skivor med en sluten struktur som innehåller 98 % hålrum. Materialet är starkt, vattentätt och diffusionstätt. Det varken möglar eller brinner och livslängden är mycket lång. Men det är dyrt och energiåtgången vid tillverkningen är hög. Cellglas lämpar sig väl för grundkonstruktioner och för att isolera källarväggar utvändigt. Det möjliggör konstruktioner helt utan köldbryggor och på en övertäckt gård isolerad med cellglas kan man köra bil utan att isoleringen förstörs. Cellglas finns även som vägg- och takelement. Skarvarna mellan cellglasskivorna görs vattentäta med bitumen. Det innehåller små mängder cancerogena ämnen och bör inte användas inomhus. Ca 1,27 kg CO2/kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen.

Cellplastskivor (λ=0,035–0,041) består antingen av EPS (expanderad polystyren) eller XPS (extruderad polystyren med »hud«). EPS utgörs av 91–94 % polystyren och 4–7 % pentan. XPS utgörs av 99 % polystyren och vid tillverkningen används 1 % difluoretan, en drivhusgas eller koldioxid. XPS skivor klarar högre krav på hållfasthet än skivor av EPS. Cellplast tillverkas av fossila råvaror. Små pärlor av polystyren med tillsats av pentan utsätts för värme. Pärlan expanderar till en kula som upp till 98 % består av luft. Kulorna smälts samman till skivor. Tillverkningen är komplicerad, energikrävande, miljö- och hälsofarlig men sker i slutna processer. Vid tillverkningen och några månader därefter samt vid brand avges xylen och styren som är hormonstörande och skadligt för vårt nervsystem. Färdig polystyrenisolering avger i stort sett inga giftiga gaser. Polystyren brinner häftigt och snabbt och lämnar efter sig en svart och giftig rök. Det finns även cellplast som innehåller bromerade flamskyddsmedel. Cellplast tar endast upp små mängder värme och fukt och kan därför inte bidra till att jämna ut inomhusklimatet. Cellplast bryts ner av ultraviolett ljus och bör inte användas exteriört. Det finns en oro för cellplastens livslängd, isolerförmågan i en grund försämras sakta genom det vatten som materialet tar upp alltefter som det åldras. Vid produktion av EPS respektive XPS skivor släpps ut ca 3,49 respektive 3,71 kg CO /kgisoleringsmaterial.

Cellulosafiberisolering (λ=0,038– 0,043) framställs av gamla dagstidningar eller nyproducerat papper. Det finns som lösfyllning och skivor samt som drevremsor. Borsyra, borax, vattenglas (natriumsilikat), ammoniumpolyfosfat eller aluminiumsulfat tillsätts för att göra det mindre brandfarligt och begärligt för mögelsvamp. Tillsatserna kan uppgå till 14–25% av massans vikt. Ammoniumpolyfosfat anses bättre än borsalt hälsosynvinkel.
Cellulosafiberisolering kan absorbera och buffra fukt. Den är relativt tung, vilket ger god ljudisolering. Väggar utformas som »lådor« och materialet sprutas in med tryck, vilket gör att hålrum fylls ut effektivt och att hopsjunkning uteblir. Cellulosafiber dammar vid insprutning och andningsskydd ska användas. Att tillverka cellulosafiber av returpapper är energisnålt, medan nyproducerad cellulosafiber kräver mer energi. När det gäller lösull släpps ca 0,23 kg CO /kg isoleringsmaterial

Fårullsisolering (λ=0,038–0,045) är relativt brandhärdig och har god förmåga att buffra fukt utan att mista sina värmande egenskaper. Fårullens korta fibrer används som värmeisolering i hus och hårt sammanpressade fårullsmattor används som stegljudsisolering. Fårull används även som rörisolering då den tål höga temperaturer. Fårull är utsatt för malangrepp och importerat material kan vara impregnerat med 1–2 % giftiga halogenorganiska föreningar (malmedel). Ett alternativt sätt att skydda ullen är att blanda den med ett tunt skikt lera. Den fårullsisolering som säljs på den tyska marknaden innehåller oftast 1–3 % borsalt och är förstärkt med upp till 18 % polyesterfibrer för att skivorna skall bli styva. Ca 0,087–0,243 kg CO2/ kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen.

Halmbalar (λ=0,045–0,085) har använts som byggmaterial i USA i mer än 100 år och de senaste årtiondena av självbyggare i Skandinavien, Tyskland och Kanada. Halmbalar används som isolering mellan reglar i väggar och tak, men bärande väggar av halmbalar finns också. Svenska halmbalar väger ca 20 kg per styck men helst bör man använda större halmbalar. Balarna måste vara ordentligt hoppressade, torra och mögelfria. Halmens isolerförmåga är inte så bra som vanlig isolering så väggarna blir tjocka. Halm är brännbart och måste skyddas av en brandsäker beklädnad t ex med puts eller gipsskivor. Halm tar upp och ger ifrån sig fukt men fuktbelastningen får inte bli för stor. För att undvika kondensering av fukt i konstruktionen är det viktigt att husen är vindtäta men diffusionsöppna. Halmbalar är billiga men byggprocessen är tidskrävande och man kan få små sättningar i konstruktionen. Halmskivor (λ=0,080–0,090) är riven halm som pressad till skivor klätts med papp. Skivorna (Stramit) är ofta rotskyddsimpregnerade.

Hampafiberisolering (λ=0,038– 0,045) är mattor av hoppressade fibrer från hampaväxtens stjälk. Mattorna är fuktbuffrande och har goda ljudisolerande egenskaper. Hampan lämpar sig väl för ekologisk odling, då den klarar sig bra utan både gödning och besprutning. Industrihampa som odlas för att få fibrer innehåller ytterst små mängder narkotiska substanser. För att göra hampfiberisoleringen styvare kan man blanda in 15 % polyesterfibrer och ibland tillsätts 3–5 % soda som flamskyddsmedel. Hampa har naturliga svamp- och bakteriehämmandeegenskaper och behöver inte impregneras. Hampaväxten tur upp mer CO när den växer än vad som släpps ut vid produktionen, man binder ca 0.548 kg CO /kg isolering.

Kalciumsilikatskumskivor (λ=0,060– 0,070) tillverkas av kalk, kiseloxid, vattenglas och 3–6 % cellulosa. Skivorna tål extremt höga temperaturer, buffrar fukt och motverkar mögel på grund av sitt höga ph-värde (ph 10). Inga farliga emissioner avges vare sig vid tillverkning, användning eller kvittblivning. Skivorna kan skäras, sågas och borras i. Energiåtgången vid tillverkning är relativt hög.

Kokosfiber (λ=0,045–0,050) filtas ihop till mattor eller skivor och består av fibrerna i det gröna skalet runt kokosnöten. Materialet är brandfarligt och impregneras därför med ammoniumpolyfosfat, ammoniumsulfat, borsalt eller vattenglas. Kokosfiber är fuktbeständigt och motståndskraftigt mot förruttnelse och bakterieangrepp. Det används som värmeisolering och drevmaterial. Transporterna är långa men kokosfiber är en avfallsprodukt och för flera länder i tropikerna kan det bli en behövlig inkomstkälla.

Korkisolering (λ=0,040–0,045) tillverkas av barken på korkeken och importeras från Spanien, Portugal eller Nordafrika. Den saluförs som skivor eller i granulerad form. Korkisolering är motståndskraftig mot fukt och röta och angrips inte av skadedjur, dessutom har kork minimala temperaturrörelser. För att öka isolerförmågan är det vanligt att korken expanderas. Korkens egna limämnen håller ihop materialet. Skivorna är starka med god återfjädringsförmåga och används därför till isoleringar som utsätts för tryckbelastningar som t ex terrasstak. Granulerad kork kan användas som isolering i bjälklag.KorkekentaruppmerCO när den växer än vad som släpps ut vid produktionen, man binder alltså Ca 1,39 kg CO2 /kg isoleringsmaterial.

Kutterspån (λ=0,06–0,08) var förr vanligt som lösfyllnad i väggar och tak. Det ska packas väl men sjunker ihop med åren så konstruktionen måste gå att fylla på. Materialet är hygroskopiskt, d v s tar upp och avger fukt. Risken för angrepp av skadedjur och insekter kan minskas genom att tillsätta 5 % släckt kalk. För att förbättra brandskyddet och minska mögelrisken finns olika metoder, på den tyska marknaden finns kutterspån med ett tunt skikt av cement.

Linfiberisolering (λ=0,038–0,040) består av linfibrer som är för korta för textiltillverkning. Materialet är naturligt resistent mot skadedjur, röta och mögel, och det är svårantändligt. Det har goda egenskaper när det gäller fuktbuffring, upp till 25 % av egenvikten, och när det gäller ljudisolering. Fibrerna limmas ibland ihop till mattor med potatisstärkelse och för att få mattorna styvare tillsätts 2–18 viktprocent polyesterfibrer. För att förbättra brandskyddsegenskaperna tillsätts ibland lite borsalt. Lin behöver varken konstgödsel eller pesticider vid odling. Ca 0,023– 0,037kg CO /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen.

Lättklinker (Leca) (λ=0,079–0,12) används för lösfyllning i grunder. Lättklinker gjuts också ihop med cement till bärande block med relativt bra tryckhållfasthet, god ljudisolerings- och värmelagringsförmåga. De tål fukt, men släpper igenom fukten. Lättklinkerblock används till inner, ytter och källarväggar och som bärande väggar i upp till tre våningar, armering placeras i fogarna. För ytterväggar finns sandwichelement med en kärna av isolerande material, t ex cellplast. Energianvändningen vid tillverkning är relativt hög, ca 0,296 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen.

Lättbetong (λ=0,10–0,20) tillverkas av finmalen sandsten/kvartssand, kalk, cement, naturgips och vatten. Den har medelgod ljudisoleringsförmåga, dåligt fuktmotstånd, god fuktabsorptionsförmåga, medelgod värmelagring och tryckhållfasthet. Tillsatser i form av silikon och cellulosaderivat kan förekomma. Lättbetong används i väggar, tak och bjälklag som både bärande och trycktåligt isolerande material. Livslängden är starkt beroende av cementens kvalitet. Ny och lättare lättbetong (λ =0,045) är särskilt framtagen för att användas i passivhus. En sådan produkt är Xellas Multipor (Ytong).

Lättlera (λ=0,30) eller lerhalm är en blandning av lera och halm som i århundraden använts som byggmaterial. Leran konserverar den isolerande halmen. Hus av lättlera behöver en bärande stomme. Lerhalmen kan fyllas i en regelvägg eller gjutas och torkas till byggstenar. Man får bygga mycket tjocka väggar för att få välisolerade hus men samtidigt är det svårt att få väggar tjockare än 30 cm att torka ut. Lättlera används av självbyggare eftersom materialet är billigt, men själva byggmetoden är arbetskrävande. Istället för halm och lera kan man blanda i torr träflis (träflislera) eller andra organiska material i leran. Sågverksflis eller annan ren flis är bättre än skogsflis, som ofta innehåller bark och kan vara förorenad. Träflisleran läggs i fem cm tjocka lager och stampas, mest längst kanterna. Formen tas bort så snabbt som möjligt för att väggen skall torka fortare och inte börja mögla. Lecalera kallas en metod där man blandar in lättklinkerkulor (leca) i leran, men man har fått problem med fästförmågan mellan leran och lecakulorna vilket påverkar stabiliteten. Därför blandas även flis in som armering i lecaleran. Flisens form ger stabilitet åt lecaleran.

Mineralull (λ=0,034–0,040) kan vara glasull eller stenull. Den finns som lösull, isolerskivor, isolermattor och drevremsor. Mineralull har god ljudisoleringsförmåga och är brandbeständig. Byggnader av mineralull bör vara lufttäta och diffusionstäta för att fukt inte skall komma in i konstruktionen. Eftersom materialet saknar fuktbuffrande förmåga kan fukt kondensera, rinna ner och skada träkonstruktioner. Mineralullens fibrer är obehagliga och fibrerna kan lossna och via inandningen hamna i lungorna. Fibrer bör därför inte komma in i inomhusluften. Flera tillverkare har ställt om produktionen så att mineralullen innehåller mindre lungskadliga fibrer. De flesta mineralullsprodukter innehåller små mängder urea och fenol/ formaldehydharts som bindemedel. Fuktig mineralull kan lukta illa på grund av ureainnehållet och emissioner av formaldehyd kan förekomma. Vid brand avges farliga gaser, framförallt fenol. Små mängder silikon och mineraloljor tillsätts ibland för att minska dammbildning. Det går åt mycket energi vid tillverkningen av mineralull. Glasull tillverkas på samma sätt som stenull, förutom att stenen har ersatts med kvartssand (30 %), fältspat, och/ eller dolomit (30 %) samt returglas (30 %). På senare tid har andelen returglas ökats väsentligt. Glasfiberull skapar retsamma hudirritationer vid kroppskontakt. Det finns också studier som påvisar vissa likheter mellan glasull och asbest. När glasull upphettas över 150°C utvecklas hälsoskadliga gaser och vid 200°C bryts bindemedlet ned. Ca 1,7 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen. ISO-soft är en amerikansk mineralullsisolering med långa, spänstiga glasfibrer, vilka binds samman med akryl och är helt utan formaldehyd och urea. Denna isolering känns och ser ut som bomull men har samma isolerförmåga som mineralull. ISO-soft kliar och dammar inte lika mycket och kan vara ett alternativ för allergiker.

Musselskal (λ= 0,112–0,135) förekommer som bankar i naturen och som avfall vid fabriker för konserverade musslor. Vid Limfjorden i Danmark bildas mer än 100 000 ton musselskal varje år. Det är främst skal från blåmusslor och hjärtmusslor. Det är ett kapillärbrytande och dränerande material, med en hyfsad bärförmåga och isolerförmåga. Materialet är lätt och billigt. Musselskalen är helt vattenavvisande och bildar små isolerande luftfickor när de packas ihop. Krossade skal har en lite bättre isoleringsförmåga. Materialet används främst av självbyggare i Danmark, främst som grundisolering men även som takisolering. Materialet är vindfast, trots den låga vikten blåser inte skalen bort från taken. Metoden är ny i Norden men i Holland har man använt musselskal länge vid t ex vägbyggen. Enda problemet är att musselskal kan lukta illa om de inte har fått lufta ordentligt under en längre tid.

Perlit (λ=0,045–0,060) framställs genom upphettning till 1000–1100°C av vulkanisk glasmineral. Råvaran bryts på Island, den grekiska ön Milos samt
i Ungern och i Turkiet. Perlite kan inte brinna och reagerar inte kemiskt med andra material. Perlitegranulat används som lösfyllnad i skalmurar och i grunder. Materialet är diffusionsöppet och så pass tryckhållfast att det kan användas som underlag för flytande golv. Ca 0,34–0,72 kg CO2 /kg isoleringsmaterial släpps ut vid produktionen. Hyperlit är perlit som behandlats med silikat
för att bli fuktavvisande. Perlit blandat med trä- eller cellulosafiber är ett skivmaterial. Skivorna har ofta en tillsats av ammoniumfosfat och borsyra.

Råggranulat (λ=0,048) är krossade rågkorn och rågkli som extruderats under tryck och värme till små porösa isolerande korn. Dessa blåses in som lösfyllning i hålrum, i tak eller bjälklag. I produktionen tillsätts kalk, vassla och vattenglas för att skydda kornen mot gnagare och insekter. Materialet är fuktöppet och kan efter användning komposteras till bördig jord igen. I Tyskland saluförs materialet under namnet Ceralith.

Skumbetong (λ=0,10) används i massiva konstruktioner som både bärande och isolerande material. Skumbetong består av en cementvälling med 50 % cement och 50 % merit (granulerad masugnsslagg) samt vatten och en skumbildare (denna är tensidbaserad och nedbrytbar). Den kan ha lecakulor, perlit eller expanderad polystyren som ballast. Den gjuts i block eller element på fabrik, men det finns utrustning för produktion på plats. Elementen är bärande men armeras för att kunna transporteras. Materialet är inte kapillärbrytande. Skumbetong är ett relativt nytt material, och erfarenheterna är begränsade.

Skumglas (λ=0,097–0,11) tillverkas av returglas och används som lösfyllning
i till exempel husgrunder. En fyllning med skumglasgrus är lätt, kapillärbrytande, dränerande och frostskyddande. Materialet är starkt, vattentätt och diffusionstätt, det varken möglar eller brinner och livslängden är mycket lång. Det bildar dräneringslager, bärlager och isolering i ett. Det är billigare än cellglasskivor och det går åt mindre energi vid tillverkningen, men isolervärdet är bara hälften så isoleringsskiktet måste vara dubbelt så tjockt. Skumglasblock (u03bb =0,15 W/mK) består av 85 % skumglas och 15 % cement. De är formstabila, står emot frost, mögel och brand och innehåller inga farliga tillsatser. Blocken används i bärande konstruktioner på liknande sätt som lättklinkerblock.

Slagg (λ=0,10–0,08) är porösa stycken av masugnsslagg och användes förr som fyllning i bjälklag för stegljuds- och värmeisolering. Slaggen brinner inte och i packat tillstånd tål den en hel del belastning. Koksaska och koksslagg (λ =0,20) av utbrunnen koks har också använts som fyllningsmaterial men här är isolerförmågan sämre. Svavelhalterna kan vara höga så risken för korrosion måste beaktas. Om askan inte är utbrunnen kan den medverka till spridning av brand.

Sågspån (λ=0,07–0,10) användes förr på samma sätt som kutterspån men problemet med sågspån i väggar är att den sjunker ihop och det bildas oisolerade hålrum i konstruktionen.

Tegel (Vaxkaketegel) (λ =0,08 W/mK) är ett isolerande håltegel som används mycket i Tyskland. På senare år har hålen fyllts med perlit eller mineralull för att öka isolerförmågan. Formatet är 24,8×49,0x24,9 cm och en tjocklek på 49 cm ger en välisolerad vägg.

Textilfibermattor (λ =0,035 W/mK) tillverkas av textilavfall (lump och gamla kläder) som binds samman med polyester. Energiförbrukningen är låg och lambdavärdet kan jämföras med cellulosafiber. Vaddmattor (λ =0,04 W/mK) är pappersklädda isolermattor av jute- och bomullsavfall eller nöthår. De klassas som lättantändliga.

Torvisolering (λ=0,05–0,08) användes förr som ett alternativ till kutterspån. Torven torkas, mals och har ofta en tillsats av 5 % kalk. Den används som lösfyllning i bjälklag eller som skivmaterial (λ =0,038). Torv har ett lågt pH-värde och verkar därför bakterie och mögelhämmande. Torvtillgångarna i Sverige är stora. Torv sjunker ihop en del i väggkonstruktionen och måste därför kunna efterfyllas. Det dammar ordentligt när man isolerar med torv. Torv finns också som skivor eller block, skivorna isolerar något bättre än lösfyllningen men innehåller ibland bituminösa bindemedel.

Transparentisolering (λ= 0,03– 0,004) hör till den nya tidens isoleringsmaterial. Den tillverkas av syntetiska polymerer eller av förnybara råvaror som cellulosatriacetat och består av en lätt och fin struktur med små hålrum med stillastående luft. De är oftast genomskinliga och ljuset kan leta sig genom strukturens form. Materialen är ännu ganska dyra men ger möjligheter att släppa in dagsljus och direkt solvärme på ett energieffektivt sätt. Transparenta byggnadsdelar med ett U- värde=0,3 W/m2K används i takfönster och i väggpartier samt i solfångare.

Trä (λ=0,12) används i väggar på timrade hus och i moderna massivträhus, men har inte så bra isoleringsegenskaper.

Träfiberisolering finns som lösfyllning eller porösa mattor (λ=0,037–0,039), som porösa skivor (λ=0,045), som medelhårda (λ=0,055–0,07) och hårda skivor (λ=0,11). Råvara är spillvirke av tall och gran. Träfiberskivor används också som isolering mot stegljud och som ljudabsorbenter. Vissa träfiberskivor är utan tillsatser men det finns skivor med tillsats av borsalt, ammoniumpolyfosfat, ammoniumsulfat eller aluminiumsulfat. Oljehärdade träfiberskivor är mer fukttåliga och innehåller vanligtvis tallolja. Träfiberskivor med limmer och med polyuretan bör undvikas av miljöskäl. Träd tar upp mer CO2 när de växer än vad som släpps ut vid produktionen, man binder alltså ca 0,351 kg CO2 /kg träfiberskivor.

Träullscement (λ=0,07–0,15) finns som skivor och block. De består av träull, kalkstensmjöl med cement eller magnesium som bindemedel. De är fukttåliga, fuktbuffrande, ljudabsorberande, tryckhållfasta, brandhärdiga, ljudisolerande och har ett högt pH-värde som försvårar påväxt av mögel. Den grova ytan gör skivorna till en utmärkt putsbärare. Det finns träullscementblock för bärande väggar och träullscementelement armerade med granstörar som klarar spännvidder upp till 3 m. På senare tid har det tagits fram extra tjocka träullscementblock med vilka man kan bygga superisolerade passivhus.

Tång (Bandtång, Zostera marina) (λ=0,042) är ett bra och miljövänligt alternativ till modern isolering. Det har ungefär samma isoleringsförmåga, är naturligt impregnerat mot förruttnelse med kalk och kiselsyreföreningar. Det är behagligt att arbeta med och har lång livslängd. Tång är ett gammalt isoleringsmaterial som använts för att isolera hus, som taktäckning, som drev och som stoppning i madrasser. Det är vanligt i Danmark och norra Tyskland men har även använts på västkusten. Tången ska rensas och torkas och helst också utsättas för regn så att en del av saltet tvättas bort. Saltet impregnerar tången mot mögel och gör den något brandhärdigare, men för mycket salt sliter på verktyg och maskiner. I Tyskland tvättas tången i maskiner, torkas i stora torktumlare och sprutas in i väggkonstruktionen på samma sätt som cellulosafiber. Tång kan komposteras efter användning och den enda negativa miljöpåverkan är transporterna.
I Danmark t ex på Läsö finns branta tak med 60–80 cm tjock isolerande takbeläggning av tång som klarat sig i flera hundra år.

Vassmattor (λ=0,042–0,048) används främst som underlag för puts i reveterade trähus, men kan även användas som tilläggsisolering. Mattorna är hygroskopiska och diffusionsöppna. För isolerförmågan är det viktigt att konstruktionen görs vindtät.

Vakuumisolering (Vacupor) (λ=0,005) är ett mikroporöst oorganiskt material, till 85 % bestående av kiseldioxid (SiO2) och till 15 % av kiselkarbid (SiC), som vakuumförsluts med metallbarriärfilm av aluminium till tunna skivor. Isolerförmågan är exceptionellt bra. Vacupor är inte brännbart, kan återanvändas och medför inga hälso- och miljörisker. Om skivan punkteras försämras isolerförmågan drastiskt. Materialet är dyrt men ett utmärkt material för att isolera smäckra detaljer som burspråk eller vindskupor. Livslängden ska vara mer än 30 år.

Vermiculit (λ=0,053–0,065) tillverkas av glimmer, ett mineral som är ganska vanligt. Det värms upp till 800–1000°C som då delar sig i tunna skivor och krullar ihop sig till en lätt och porös massa som används som värmeisolering, antingen som lösfyllnad eller som skivor. Det kan även användas som tillsats i betong i proportionerna 6:1 för att göra betongen lättare och mer isolerande. Expanderad vermiculit är kemiskt inert, obrännbar och tål höga temperaturer. Vermiculit tar upp mera fukt och har större sättningsrisk än perlit. Energiåtgången i tillverkningen är stor.

Wellpapp (λ=0,04) har använts som isolering i husväggar. Materialet är lättantändligt och måste skyddas med brandsäkert skikt. Materialet (Wellit) var oftast impregnerat med bitumen mot röta och fukt.

Varis Bokalders