Isoleringsmaterial kan delas in i olika kategorier. De fukttåliga består oftast av mine-raliska material, t ex cellplast, cellglas, skumglasgrus, lättklinker, isolerande håltegel (vaxkaketegel), musselskal, perlit samt markskivor av mineralull. De används mest i grunder och källarväggar där huset isoleras mot fuktig mark eller i ytterväggar i våtrum.

De bärande isolermaterialen gör det möjligt att bygga välisolerade hus med väggar av homogena material. Väggarna byggs med block eller element av lättbetong, lättklinker, vaxkaketegel eller träullscement. De har ofta lite sämre isolervärde och kräver något tjockare väggar för att uppnå god isolerförmåga. Å andra sidan kan de hjälpa till att jämna ut inomhustemperaturen på grund av sin tyngd.

Vissa isoleringsmaterial har en fuktbuffrande förmåga. De består ofta av fiber från växtriket som bomull, cellulosafiber, träfiber, linfiber och hampafiber eller från djurriket som ull. För att nyttja denna fuktbuffrande förmåga och skapa en jämnare luftfuktighet inomhus får fuktvandringen inte hindras med en diffusionsspärr, en plastfolie eller en plastfärg. Istället kan en s k diffusionsbroms användas. Det är ett »Goretex«-liknande material som sätts upp på insidan av väggen och som gör det svårare för fukten att komma in än ut. Därmed minskas risken för fuktskador.

I traditionellt byggande isolerade man med det som fanns att tillgå, t ex sågspån, kutterspån, torv eller tång. Det var ofta material som kunde buffra fukt, dvs ta upp, fördela och ge ifrån sig den. På samma sätt som en ylletröja jämnar materialen ut den relativa luftfuktigheten och ger ett behagligare inomhusklimat. Husen hade konstruktioner där fukten kunde vandra från den varmare insidan till den kallare utsidan för att där vädras bort. För man in en plastfolie, en plastfärg eller en plasttapet på fel ställe i en sådan konstruktion kan det gå illa. Men traditionella material är inte oproblematiska, de kan sjunka ihop och bilda tomrum i isoleringen, det blir köldbryggor och de kan bli trevliga bon för möss.

I dagens byggande används mest mineralull, cellplast, lättbetong eller lättklinker. Mineralull och cellplast brukar kallas för döda material, eftersom de varken kan lagra värme eller buffra fukt. De kräver en tät konstruktion och därför sätts en diffusionsspärr, en plastfolie, på byggnadens insida. Om det går hål i folien kan fuktskador uppstå. Mineralull avger formaldehyd och fibrerna är irriterande vid hudkontakt. Cellplasten tillverkas av fossila råvaror, innehåller hälsofarligt styren och är brandfarlig. Dessutom kan cellplast, om det utsätts för fukt under längre tid, ta upp vatten och då försämras isolerförmågan. Nya isoleringsmaterial utvecklas ständigt, vakuum-isolering och transparent isolering är några exempel på detta.

I »ekohus« undviker man mineralull och cellplast, dels för att man vill använda material som kan lagra värme och buffra fukt, dels för att man vill undvika material som innehåller giftiga kemikalier. Strävar man efter superisolerade och lufttäta ekohus undviker man också vissa traditionella material och »självbyggarmaterial« som halmbalar, lättlera, träflislera och musselskal.

I väggar och tak väljs oftast isolering av naturfiber eftersom konstruktioner med fuktbuffrande material och diffusionsbroms tillåter fuktvandring. Dessutom är organiska fibrer inte alls lika irriterande för huden som mineraliska fibrer. Till grunden väljer man ofta mineraliska isoleringsmaterial som cellglas, skumglas, perlit eller lättklinker. De tål fukt, innehåller inga kemiska tillsatser och brinner inte. Sådana material passar också bäst vid renovering av gamla hus, där de nya materialen ska fungera ihop med traditionell byggteknik.

Olika isoleringsmaterial har olika miljöpåverkan. Aspekter att ta med i en miljöbedömning är följande:

Råvaror: Tillverkas isoleringen från ändliga råvaror, av icke förnybara råvaror som det finns gott om, av förnybara material, eller använder man avfall som råvara till produkten?

Energi: Är tillverkningen energikrävande, hur mycket koldioxid (CO2) släpps ut, hur lång livslängd har materialet, kan det återanvändas som isolering eller återvinnas som material, var tillverkas materialet och hur långt måste det transporteras?

Kemikalier: Innehåller isoleringen syntetmaterial eller finns det tillsatser för att hålla ihop det, hämma brand, binda damm eller hindra mögeltillväxt? Alla dessa kemiska ämnen bör miljöbedömas då de kan vara akut giftiga, miljö- och/eller hälsoskadliga. Man vill särskilt undvika såkallade CMR-ämnen (cancerogena, mutagena eller reproduktionsstörande) samt allergiframkallande ämnen.

Många alternativa isoleringsmaterial innehåller borsalter som borsyra eller borax. Hur farliga dessa är finns det olika uppfattningar om. Borsyra och borax är upptagna på Europeiska kommissionens prioriteringslista över hormonstörande ämnen i kategori 1, vilket innebär att det finns vetenskapliga bevis för hormonstörande effekt. Men de doser man då pratar om är många gånger högre än de som människor rimligen kan komma att exponeras för.

Hälsofarliga egenskaper: Vissa fiberstorlekar är hälsofarliga, en del material avger radon, andra dammar mycket. En del produkter är brandfarliga, mögelkänsliga eller attraktiva för insekter och möss.

Inomhusklimatet: Vissa material kan genom sin tyngd och fuktbuffrande förmåga förbättra inomhusklimatet genom att jämna ut temperatur och luftfuktighet inomhus över dygnet.

Vilken isolering man väljer beror på vad som ska isoleras och om det är våta eller torra byggnadsdelar som ska isoleras. Isolering med naturfiber kan fördela fukt och kräver inte sårbara plastfolier. Det ger robustare konstruktioner än de med mineralfiber. Lösfyllning med träfiber eller cellulosafiber är ett beprövat och bra sätt att isolera väggar och takkonstruktioner. De som innehåller borsalter bör undvikas. Värmekapaciteten är ganska stor och den fuktbuffrande egenskapen ger ett bra inomhusklimat.

Isoleringsmaterial i form av skivor har ofta tillsatser för att hålla samman skivorna. De utan limmer är naturligtvis bäst men skivor limmade med majsstärkelse är av miljöskäl bättre än sådana med polyolefinfibrer. Hampafibermattor är ett bra isoleringsmaterial utan tillsatser. Träfiberskivor används mycket i Tyskland när man vill arbeta med självbärande skivmaterial.

När det gäller grundmurar är lättklinkerblock eller skumglasblock bra material. I grunder kan man använda lösfyllning av skumglas, ett nytt material som kan ersätta cellplasten, och behöver isoleringen vara bärande är de dyrare cellglasskivorna ett bra alternativ.

Träullscementskivor är ett bra material om man vill putsa på isoleringen. Perlite består av lösa kulor och kan användas som isolerande fyllning i skalmurar. Vill man vara ännu trognare originalet är naturligtvis kutterspån, tång och torv traditionella isoleringsmaterial som fungerar utmärkt även idag. Själv ritar jag för närvarande ett hus med termoträ (träfiber) i väggarna och Hasopor (skumglas) i grunden.

Varis Bokalders är arkitekt och författare till flera böcker om ekologiskt byggande

1/2011