Kungsängen är en stadsdel i Uppsala som nu förvandlas, på gott och ont. Bebyggelsen började uppföras i mitten av 1800-talet och varierar mellan bostäder och industrier, trähus och stenhus. Isa Lindqvist berättar här om två aktuella exempel på byggnader i farozonen.

Kungsängen har präglats av bostäder, handel och hantverk, senare också av småindustrier. Delen som ansluter till Stora torget har givetvis haft högre status, liksom området längs med ån.

Vid 1800-tales slut förlades allt fler industrier till Kungsängen, framförallt för närheten till sjötransport, men järnvägens tillkomst gav också ett gynnsamt läge.

Under efterkrigstiden har industrier lagts ner eller flyttats till nya områden och, liksom de äldre bostadshusen, fått lämna plats för stora kontors- och bostadshus. Kungsängen ligger inom riksintresse för kulturmiljövården.

Men gällande planer saknar ofta bestämmelser för de kulturvärden som lyfts fram i inventeringar och översiktsplanen för Uppsala.

Kvarteret Brynhild
I kvarteret Brynhild, på fastigheten Kungsängen 9:1, ligger tre byggnader. I hörnet Dragarbrunnsgatan och Bäverns gränd finns ett bostads- och affärshus av sten i tre våningar. Det uppfördes 1887 efter ritningar av A P Jansson och visar på nybyggnadsverksamheten efter att Dragarbrunnsgatan lagts ut mot sydost enligt 1859 års stadsplan. Byggnaden renoverades av bostadsrättsföreningen 2002–2003.

Mot Bäverns gränd ligger det så kallade ”Lilla huset”. Det är timrat och reveterat och troligen uppfört efter 1862. Byggnaden är en av få äldre byggnader i denna del av staden. Huset används som bostadshus och är i två våningar med entrén mot gården. Bottenvåningen har tre lägenheter och övervåningen två. Även på vinden finns en lägenhet. På gården står en garagebyggnad i sten. ”Lilla huset” är nu i dåligt exteriört skick och rivningshotat.

Bevarandediskussioner
En diskussion om ”Lilla husets” bevarande har pågått under ett antal år. Under 2003 upprättade länsstyrelsen ett program för utvändig restaurering. Detta motiverades av att de två bostadshusen tillhör de få från 1800-talet i Kungsängen. Åtgärdsprogrammet gjordes i samråd med bostadsrättsföreningen som då tänkte söka medel för exteriör upprustning. En konditionsbesiktning utförd 2005 visade att byggnadens brister kunde åtgärdas, även om arbetet syntes vara omfattande. Konditionsbesiktningen föregicks av en bidragsansökan från bostadsrättsföreningen till länsstyrelsen med motiveringen att länsstyrelsen och Uppsala kommun ansåg att byggnaden borde bevaras.

Varför ”Lilla Huset” förfallit är oklart. Efter 2005 har bostadsrättsföreningens styrelse bytts ut och den nya styrelsen har velat riva ”Lilla huset” och bygga nytt på platsen. De boende har protesterat.

En annan fråga är om allmänheten är medveten om rivningsplanerna. När man pratat om byggnaden så undrar de flesta hur förfallet kunnat gå så långt och är bekymrade över att det finns planer på rivning. Upplandsmuseet har avstyrkt den rivningsansökan som lämnats in till kommunen.

Hotet om rivning av ”Lilla huset” är överhängande och i så fall försvinner en viktig del av stadens historia. Tidigare har ett flertal äldre byggnader i området kunnat räddas genom olika kompromisser. Det så kallade ”Prinshuset” som ligger i den nedre delen av Bäverns gränd flyttades in några meter för att möjliggöra en bussgata. På Vretgränd renoverades de låga trähusen och bakom dem byggdes nya bostadshus i flera våningar. Visserligen förtätades kvarteret men de viktiga träbyggnaderna kunde bevaras.

Lindvalls Kaffe AB
I Uppsala finns få bevarade helhetsmiljöer som kan visa livsmedelsindustrins historia. Två av dessa är byggnader som tillhör Lindvalls Kaffe AB, ett företag som överlevt en allt hårdare konkurrens. Det är ett av endast nio (år 2003) kafferosterier som finns kvar i Sverige, på 1950-talet fanns 150 stycken. Planer på att lägga om järnvägen kan medföra att Lindvalls flyttar och att byggnaderna rivs.

Kolonialvarufirman Lindvalls grundades av Eric Lindvall 1891 i Tierp. Han gick samman med Uppsala Kvarn- och Handelsbolag 1907, flyttade till Uppsala 1912 och började rosta kaffe. Två år senare byggdes ett magasin med rosteri, ett av de första i Sverige. Tidigare såldes kaffe orostat.

Ett modernare rosteri byggdes 1940 och under 1970–80-talen inriktades verksamheten helt på kaffe. Företaget är fortfarande i familjen Lindvalls regi och hade år 2000 cirka tjugo anställda. På fastig-heten finns också det senaste rosteriet från 1978, ett förråd från 1981 och ett magasin byggt under 1990-talet.

Magasin och rosteri
Flera värdefulla byggnader berörs när Lindvalls kaffe flyttar från kvarteret. Magasinet med rosteri från 1914 i nationalromantisk stil ritat av arkitekt Victor Holmgren, tillbyggt med kontor 1920 och garage 1934, båda ritade av stadsarkitekten Gunnar Leche. Magasinet är i stort sett bevarat exteriört. Rosteriet från 1940 är en funkisbyggnad ritad av Per Bolin med tidstypisk glaslanternin på taket.

Det starkaste hotet mot byggnaderna är dels ombyggnaden av järnvägsområdet, dels att Lindvalls flyttar.

För magasinet finns redan ett rivningslov. Byggnadsnämnden hade ställt sig bakom rivningslovet redan innan det, med kort svarstid, gick på remiss. Upplandsmuseet, länsstyrelsen och Uppsala stads kulturkontor har yttrat sig i ärendet och anser att byggnaden bör bevaras. Rivningshotet har också uppmärksammats av allmänheten och i media.

Bakgrunden till rivningen är ombyggnaden av järnvägsområdet, vilket enligt kommunen medför en kostsam grundförstärkning av magasinet. Kommunen har istället betalat 4,4 miljoner till Lindvalls Kaffe i ersättning för merkostnader i samband med flyttning och nyetablering.

Ett bevarande med ny användning av magasinet har diskuterats. I samband med järnvägsombyggnaden skulle magasinet kunna inrymma cykelparkering, men planerna har skrinlagts.

En rivning av magasinet medför med automatik ett hot även mot rosteriet från 1940. De båda byggnaderna ligger inom regionalt intresse för kulturmiljövården och delvis inom område för riksintresse. Byggnaderna har lyfts fram som kulturhistoriskt värdefulla både av länsstyrelsen och kommunen.

Magasinet och rosteriet har var för sig men också tillsammans ett högt kulturhistoriskt värde och miljövärde. De representerar industri- och arkitekturhistoria men är också viktiga för livsmedelsindustrins historia i Uppsala. Kvarteret är synligt från järnvägen, Kungsgatan och Strandbodgatan. Rosteriet är också ett doftminne för alla de Upp-salabor som under alla år promenerat förbi på väg till jobbet.

Isa Lindqvist

är bebyggelseantikvarie, Uppsalabo och medlem i Svenska byggnadsvårdsföreningen.

isapiah@hotmail.com

3/2008