I många fall är det självklart att bevara hundraåriga byggnader. Men inte om de är industrier och särskilt inte om de ligger i mindre tätorter. Järnvägen och industrialiseringen gick hand i hand och det är längs spåren vi hittar gamla industribyggnader – men kanske inte så länge till?

Ibland sägs det att rivningsvågen är över, att vi inte kommer att behöva uppleva rivningar av 60- och 70-talens omfattning igen. Det kanske är sant, vem vet. Om jag hävdar att en kommun år 2008 kan ge tillstånd till rivning av ett mer än hundra år gammalt, fullbyggt och centralt beläget kvarter i en tätort som är ett riksintresse för kulturmiljövården, där de aktuella byggnaderna dessutom utgör en del av värdekärnan, tvivlar säkert många. Men just detta har hänt, i år i Eslöv i Skåne.

Beslutet att riva spritfabriken i Eslöv har tagits efter beaktande av exploatörens underlag och ett yttrande från den ideella lokala museiföreningen.

Hur gick det till?

Svaret kan delvis sökas i att spritfabrikens gamla byggnader inte har underhållits trots att de använts. I många fall hade ändå läget, åldern, de gedigna materialen och den enkla byggnadstekniken likväl borgat för en mer eller mindre varsam ombyggnad och ny användning. Men det handlar om fabriksbyggnader och trots att industrihistoriska miljöer på andra håll uppmärksammas av designers, arkitekter och allmänt intresserade, har denna fabrik inte setts som en del av kulturmiljön. Istället har den setts som en byggbar yta för ett 16-våningars skivhus, utan anknytning till omgivningen i skala, material eller plan. Så som konceptet presenteras på exploatörens hemsida får man känslan att det hämtat sin förebild från i bästa fall ett utbildningsprogram i enklare CAD eller, kanske troligare, en sovjetisk 70-talskasern.

Hur ser bakgrunden ut?

Eslöv växte upp efter 1858 då södra stambanan drogs fram norr om Lund. Platsen utvecklades till en järnvägsknut med handel, industrier och bostäder. Anknytande järnvägar bildade under slutet av 1800-talet ett järnvägsnät som placerade Eslöv i centrum av ett av Europas järnvägstätaste områden. Omlandet dominerades av jordbruk och många av de industrier som anlades hade livsmedelsanknytning.

Även om många av Eslövs äldre industrimiljöer idag rivits eller är så starkt förvanskade att de är svåra att koppla till sin historia, kan man än idag se vilken betydelse industrialismen och järnvägen haft för den moderna tätortens utveckling. Området kring järnvägen är särskilt intressant. Efter att bland annat en betsaftstation och flera mejerier, kvarnar och slakterier anlagts, byggdes ”vår” fabrik 1904 för mjölkpulvertillverkning under namnet AB Siccator. Efter bara några år byggdes fabriken om till Skånsk Spritförädling AB och förstatligades när AB Vin & Spritcentralen startat sin verksamhet år 1917.

Sprittillverkningen lades ned 1957. Sedan dess har byggnaderna mest använts som lager innan nuvarande ägare köpte fastigheten 2007. Fabriken ligger centralt i Eslöv mellan stambanan och ett stickspår, invid det mer kända ”Asplundska lagerhuset”. Byggnaderna är i en till tre våningar och uppförda i rött hårdbränt tegel med för industribyggnader klassiska gjutjärnsfönster. Fasaderna är utförda utan särskilda dekorationer och präglas istället av enkla takfotsgesimser och murpelare.

Länsstyrelsen överprövar

Då den nye fastighetsägaren planerade rivning och nybyggnad på platsen beställde Eslövs kommun en utredning om fabriken av Regionmuseet, men beställningen drogs senare tillbaka. Eftersom museet fick anledning att tro att frågan skulle behandlas utan nödvändigt underlag, valde man att underrätta tillsynsansvarig myndighet, som är länsstyrelsen.

Läget är nu att rivningslovet blivit upphävt sedan länsstyrelsen valt att överpröva lovgivningen i Eslövs tätort genom att lägga ett förordnande enligt Plan- och bygglagens 12:e kapitel 4 u00a7. Men det har också lett till att samtal mellan länsstyrelsen och kommunen förs för att belysa kulturmiljö-frågorna i det centrala Eslöv.

Exploatören har minskat sitt rivningsanspråk till att omfatta allt utom pannhuset, en byggnadsdel i tre våningar samt ett parti av muren. Det har också lett till att privatpersoner ringt till museet och uttalat sitt stöd samt att alternativa förslag till användning av byggnaden förts fram. Men om det räcker för att påverka de ansvariga politikerna är inte avgjort.

Kommunalt stöd till exploatören

Den ansvariga nämnden i Eslöv, Miljö- och samhällsbyggnadsnämnden, menar att rivningslovet beviljades med kännedom om riksintressets innebörd och att man lyssnat på lokala aktörer och beaktat exploatörens tekniska besiktning. Dessutom har t f länsöverdirektören och läns-arkitekten på länsstyrelsen blivit JO-anmälda av ett kommunalråd, eftersom denne anser att länsstyrelsen genom sitt beslut missbrukat sin myndighetsmakt. Anmälaren har enligt uttalande i pressen en personlig uppfattning att riksintresset är järnvägsområdet med stationshus, perrongerna och godsmagasinet samt att spritfabriken inte ingår.

Ett annat kommunalråd har uttalat sitt stöd för exploatörens planer och ser inga som helst möjligheter att använda spritfabriken, utan menar att förfallet har gått för långt. Exploatören har överraskande nog inte hittat närmare exempel på återanvända industribyggnader än New York. Han lever också i fruktan för att de mer ljusskygga invånarna i den danska fristaden Christiania kommer att slå ned bopålarna i lilla Eslöv om inte fabriken omedelbart rivs.

Nåja, det finns olika associationer att knyta an till när Christiania kommer på tal, bland annat en del intressanta exempel på återanvändning av kasernbyggnader. För min del står det klart att fabriksbyggnaderna innehåller stora estetiska kvaliteter, vilket tillsammans med den fria planlösningen och de solida ytterväggarna bör ge möjligheter att inreda byggnaden för kommersiella ändamål. Ett illustrativt exempel är den omtalade ombyggnaden av Asplunds lagerhus omedelbart intill.

Industrier och bevarande

Som i många andra fall är den aktuella detaljplanen ålderstigen och behandlar inte kulturvärdena eller frågan om riksintresset Eslöv. Kunskapsunderlag som behandlar kulturmiljöer med industrihistorisk prägel är ofta föråldrade eller saknas helt. I Eslövs kommun genomfördes en industriminnesinventering 1977. År 2003 gjordes en utvärdering av 1977 års inventering, resultatet var att av de 71 industriminnena i Eslöv var 31 rivna, starkt förvanskade eller framstod som ruiner. För några år sedan rasade striden om bevarandet av Asplunds lagerhus som värst. Under tiden som kommunen drev sin rivningslinje dök privata intressenter upp men dock, vilket ledde till att lagerhuset idag hyser populära bostäder.

Lagerhuset blev, på grund av sin anknytning till arkitekten Gunnar Asplund, till slut och av tillräckligt många betraktat som ”stor” och bevarandevärd arkitektur. Den mer anonyma spritfabriken är, trots ålder och utformning, tydligen inte tillräckligt gammal eller vacker för att ses som ”kultur”. Ska det verkligen behövas en känd arkitekt, stort rabalder och intresserade exploatörer för att bevara 100-åriga byggnader i riksintressen?

Fler hotade industribyggnader

Flera ärenden av liknande typ har varit och är aktuella: Samtidigt med rivningsbeslutet för spritfabriken revs den gamla betsaftstationen i närheten. I denna utvecklade Herbert Felix, känd som bostongurkans fader, olika gurkinläggningar och lade grunden till det företag som bär hans namn.

I Svalöv är föreslaget att häva rivningsförbudet på Utsädesbolagets magasin för att möjliggöra en rivning. Förslaget har lett till att frågan väckts om byggnadsminnesförklaring av magasinsbyggnaden. Magasinet är imponerande stort och dessutom vackert utformat, anknytningen till ortens historia är betydande då Svalöf Weibull sedan lång tid också har sitt huvudkontor här.

I Höör revs för några år sedan ett av Skånes mer välbevarade mejerier till förmån för nya bostäder, endast den vackra disponentvillan sparades. När bygget av de nya bostäderna väl var igång ansåg det kommunala bostadsbolaget att disponentvillan störde de nya bostäderna och rev den också.

I Dösjebro i Kävlinge kommun kommer en 100 meter lång och nästan 100 år gammal tobakslada att rivas för att lämna plats för 5 parhus i 1–2 våningar. Även för denna byggnad har frågan om byggnadsminnesförklaring varit väckt men fått avslag av länsstyrelsen. Kommunen villkorade rivningslovet med en dokumentation över byggnaden och dess historia, samt återanvändning av byggnadsmaterial och anpassad utformning av ny bebyggelse.

Henrik Borg, bebyggelseantikvarie Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne.

3/2008