fbpx

Industridokumentation spar kunskap för framtiden

Förr lyfte industrier med stolthet fram sin historia i påkostade broschyrer och böcker. Nu dokumenteras allt mindre av anläggningar och tillverkning och dagens industrihistoria riskerar att gå förlorad för framtiden. Anna Lindgren och Peter Du Rietz berättar hur dokumentationer kan göras och hur de kan användas.

Hur kommer framtidens kulturarv från nutidens industri att se ut? Regleraren Janina Sahlén övervakar och styr processen i manöverhytten för Hålvalsverket och Asselvalsverket vid Ovako Hofors.

 

Produktionsutrustning som den här roterugnen vid Cementas fabrik i Skövde är ett exempel på hur storsk alig teknisk utrustning ser ut vid dagens industrier.

Whats in it for us?« är en fråga många ställer sig i dessa dagar av rationaliseringar och effektiviseringar. Vad har ett företag att hämta i en dokumentation av den egna industrin? Mycket, menar vi. Genom att dokumentera den egna verksamheten görs tekniska processer tydliga och man får tillfälle att reflektera över verksamheten och vilken betydelse företaget har, har haft och kommer att få i samhället. Diskussioner föds kring identitet och företagskultur och kan vara användbara för beslut och framtida investeringar. Många företag ser i dag historien som en affärsnytta och History Marketing, det vill säga att använda företagets historia i marknadsföringen, har blivit ett välkänt grepp. Tänk bara på alla klädföretag som stoltserar med sitt tillkomstår i sina logotyper. History Marketing handlar om att använda historien för framtiden, att ha ordning i sina arkiv och dra nytta av att man känner företagets historia väl. Inte bara företag har nytta av att dokumentera sin verksamhet. Också museer och arkiv har utbyte av att samarbeta med företag eftersom en dokumentation i samverkan ger ett fylligare insamlingsmaterial med andra perspektiv än de förväntade. För alla medverkande i en dokumentation väcks frågor om samtid, framtid, dåtid och en orts självbilder, vilket kan leda vidare till fortsatta projekt i en kommun, på ortens skolor och bland föreningar.

Alla kan dokumentera

En förutsättning för en lyckad dokumentation är att den är väl förberedd och förankrad på det företag som ska dokumenteras. Det har visat sig fungera väldigt väl att forma grupper med representanter från företag, arkiv, museer och lokala föreningar. De som är verksamma i industrin är dock nyckelpersoner eftersom de har sakkunskapen. En dokumentation vinner på att tillverkning och processer beskrivs ur olika perspektiv och därför kan det vara en fördel att någon eller några medverkande har en annan bakgrund än den industri som ska dokumenteras – inte minst för att beskrivningen ska bli begriplig för fler än de närmast insatta. Vid en nordisk konferens om bergshantering 1982 väcktes idén att ta fram en handbok för dokumentationer av modern industri. Tjugo år senare ordnades en konferens i Karmansbo, där frågor diskuterades om vad som kan bevaras av tung maskinutrustning. Efter ytterligare en konferens på samma tema 2007, kom förslaget att pröva nya metoder för att dokumentera tung industri. En pilotstudie genomfördes på Ovako Hofors i Gästrikland med lokala, regionala och centrala aktörer. Så många nya dokumentationsmetoder ledde inte pilotstudien till, men däremot metoder för samverkan.

Olika metoder

På museerna är fältdokumentationen en sedan länge etablerad arbetsform som rymmer en uppsättning olika metoder – intervjuer, fotografering, filmning, ljudinspelning, inventeringar, deltagande studier, fältobservationer, insamling av föremål, arkivmaterial och skrifter, med mera. Ofta är den första metoden under tiden i fält något som vi kallar för »walkingtalking« där en representant från företaget visar runt och svarar på frågor. Det är ett bra sätt att få en första förståelse av verksamheten, men också ett utmärkt tillfälle att identifiera möjliga intervjupersoner och så småningom frigöra sig från guiden för att själv observera och teckna ned sina upplevelser och intryck. Ljudinspelningar, fotografier och film kan användas både som minnesanteckningar och som en del av den färdiga dokumentationen. Intervjuer är givetvis en grundläggande metod för att dokumentera andra människors berättelser, deras upplevelser, tankar och subjektiva förståelser. En annan metod är så kallade vittnesseminarier, som kan beskrivas som en blandning av gruppintervju och paneldiskussion. Vittnesseminarier används för att fånga berättelser och erfarenheter av samma eller liknande skeenden, miljöer eller platser. Deltagarna kan jämföra och komplettera sina upplevelser med varandra. Att samla in skrivet material i form av »självbiografier« och minnesberättelser är ett tidseffektivt sätt att få in många olika berättelser inom ett givet tema, genom t ex sociala medier eller studiecirklar. Det ovan skildrade insamlandet av intryck och berättelser behöver även kompletteras med inventeringar av arkiv, bebyggelse och teknisk utrustning. Somligt är möjligt att samla in, annat får inventeras med noggranna uppteckningar.

Hur kan dokumentationen användas?

Dokumentationer görs inte för sin egen skull, de måste användas för att få ett värde. Genomförda och arkiverade dokumentationer gör att företaget lätt kan få fram historik, förklaringar till förändringar och bakgrundsmaterial till den byggda miljön, innovationer, produktionsutrustning, miljöarbete och mycket annat. Ett dokumentationsmaterial kan också användas till publikationer, artiklar, utställningar, multimediaproduktioner, webbsidor, massmedierapportering, föredrag, seminarier,
studiecirklar, teateruppsättningar, konstverk… Dokumentationer kan även användas som underlag i skolorna, i ämnen som samhällskunskap och historia. Skolornas elever utgör industrins framtida rekryteringsbas som är helt nödvändig att kunna nå för företagen. Särskilt i en tid då allt fler unga väljer andra vägar i livet än de tekniska, naturvetenskapliga och industriella. Hur kommer framtidens kulturarv från nutidens industri att se ut? Vilka kulturmiljöer, berättelser och minnen från samtidens processlinjer, maskinpark och arbetsmiljöer kommer finnas kvar för kommande generationer? Dagens tillverkning är morgondagens historia. Dokumentera den innan det är för sent!

Anna Lindgren & Peter Du Rietz
Anna Lindgren är styrelseledamot i byggnadsvårdsföreningen och chef för kunskapsavdelningen på trafikverkets museer.Peter Du rietz är intendent på tekniska museet. peter.durietz@tekniskamuseet.se
anna.lindgren@trafikverket.se peter.durietz@tekniskamuseet.se

keyboard_arrow_up