Från att ha varit förbehållet de mest välbärgade blev sommarstället en angelägenhet för de flesta svenskar. I dag väljer allt fler att bo i fritidshuset året om – ett faktum som ställer stora krav på såväl husägare som kommuner och stadsplanerare, skriver Tomas Nyström.

Sommarnöjen, sportstugor, koloniområden, stugbyar – beteckningarna är många. I statistik och regelverk används begreppet fritidshus för alla bostäder där man inte är varaktigt bosatt.

Ett fritidshusområde innehåller enligt statistiken minst 50 fritidshus, med högsta inbördes avstånd 150 meter. Områdena och efterfrågan finns framförallt längs kusten, med viss koncentration till Stockholms skärgård, västkusten och Skåne, därutöver i mellansverige och i södra fjällkedjan i norra Dalarna, Jämtland och Härjedalen.

Men alla fritidshus ligger inte i särskilda områden. Många utgörs av annan bebyggelse som fått ny användning; övergivna hus på landsbygden som nyttjas på semestrar eller helger, torp som blivit sommarstugor eller hus i fiskelägen på västkusten eller