Från att ha varit förbehållet de mest välbärgade blev sommarstället en angelägenhet för de flesta svenskar. I dag väljer allt fler att bo i fritidshuset året om – ett faktum som ställer stora krav på såväl husägare som kommuner och stadsplanerare, skriver Tomas Nyström.
Sommarnöjen, sportstugor, koloniområden, stugbyar – beteckningarna är många. I statistik och regelverk används begreppet fritidshus för alla bostäder där man inte är varaktigt bosatt.
Ett fritidshusområde innehåller enligt statistiken minst 50 fritidshus, med högsta inbördes avstånd 150 meter. Områdena och efterfrågan finns framförallt längs kusten, med viss koncentration till Stockholms skärgård, västkusten och Skåne, därutöver i mellansverige och i södra fjällkedjan i norra Dalarna, Jämtland och Härjedalen.
Men alla fritidshus ligger inte i särskilda områden. Många utgörs av annan bebyggelse som fått ny användning; övergivna hus på landsbygden som nyttjas på semestrar eller helger, torp som blivit sommarstugor eller hus i fiskelägen på västkusten eller i Skåne som blivit för dyra för sina tidigare ägare.
Sommarvillor, sportstugor och fritidshus
Historiskt sett har de högre stånden flyttat mellan vinter- och sommargårdar med bohag och tjänstefolk, och senare mellan lantstället och stadsvåningen.
Även landsbygdens folk flyttade sommartid ut till bagarstugor på gården och sätrar i utmarkerna, där man kunde andas lättare och breda ut sig.
Under 1800-talet sökte sig den medelklass som hade råd till sommarnöjen på badhotell eller kurorter, eller som inhyses i bondgårdar och fiskarhus dit de bofasta drog sig tillbaka till uthus eller källare.
Redan efter år 1900 började de stora sommarvillorna att uppfattas som omoderna. Strävan mot en enklare livsföring på fritiden ledde fram till mindre hus, ofta i rustik stil som anknöt till den äldre allmogebebyggelsen.
Ibland hämtade man befintliga timmerhus ända från Dalarna eller från torpställen på närmare håll.
Oftare byggde man sportstugor med fasader som skulle efterlikna frilagt timmer, genom träpanel i liggande format som målades med mörk tjärfärg eller oljefärg. Den öppna och ofta väl tilltagna altanen fungerar än i dag som extra allrum och sluss till naturen.
Nu framträdde den typiska sommarstugan i en våning och med flackt sadeltak. Under 1920–1960-talen visade husfabrikerna runt om i landet sådana monteringsfärdiga hus på de stora utställningarna för hus, trädgård och fritid.
Självbyggena däremot uppvisar en stor variation i såväl utformning som material – från arkitektritade vinterbonade timmervillor till enkla campingstugor av masonit och träförpackningar. I fjällvärlden är fortfarande timmerhusen de gängse. Invändigt kännetecknas de sommarbonade fritidshusen av isolerings skivor av träfiber (treetex) och väggbeklädnad av plywood eller masonit.
Mer fritid, fler stugor
Lagstadgad semester infördes 1938 med två veckor och utökades efterhand till fem veckor 1978, vilket gav nya möjligheter till längre och sammanhängande vistelser i fritidshusen.
Mer fritid och högre standard ledde till ökad efterfrågan på stugor inom bekvämt avstånd från städerna. Redan vid förra sekelskiftet började det bli fullbyggt längs stränderna i Stockholms inre skärgård. Ibland kunde en ö helt fördelas på ett antal strandtomter utan några gemensamma anordningar alls. I andra fall anvisade man ett enkelt vägnät mellan tomterna och eventuella gemensamma ytor, såsom landningsplats för ångbåten till nytta för tomterna utan egen strand.
Planerad stugbebyggelse, uppförd av exploateringsföretag, började synas på 1920- och 30-talen för att nå sin kulmen på 1970- talet. I fjällen har den här utvecklingen fortsatt in på 2000-talet.
I andra fall fogades fritidshusen till redan befintlig bebyggelse, såsom vid skånska och bohuslänska fiskelägen eller tidigare etablerade stugbyar.
Sommarstäder och vinterorter
I huvudstadsområdet var det i början de stora godsen som avstod mark till fritidsbebyggelse, medan det på andra håll i landet istället såldes tomter från bondgårdar med stora utmarker.
Kommuner och enskilda företag upplät åt sina medborgare och anställda plats i fritidsbyar eller tomter på arrenderad mark föregna stugor på så kallad ofri grund. Stugområdena uppvisar därför mycket stor spännvidd, från samägda fastigheter till stora friköpta tomter. Tomtstorlekarna skiftar från ett par hundra kvadratmeter för kolonistugor till några tusen för de större sommarhusen på naturtomt.
Vägnätet följer ofta rakaste vägen till sjön, oavsett om terrängen är platt eller kuperad, eller rättar sig efter befintlig topografi. Gröna stråk med bevarad skog eller hed förekommer mellan byggnadskvarteren, längs stränderna och mot vägarna. Till området hör ofta även badplatser med bryggor och omklädningshytter, och småbåtshamn.
Större stugområden kunde förr ge underlag för en affär eller kiosk med kompletterande campingplats och minigolfbana. I de äldre områdena tillkom ofta pensionat, festplatser, handelsträdgårdar och barnkolonier.
Behov av planering
De mest attraktiva stränderna vid hav och sjöar i större delen av landet togs tidigt i anspråk för fritidshus. I vissa fall kan ett hundratal stugor dela på 100 meter strandremsa, dit även allt avloppsvatten från hela området mynnar.
Behovet av planering blev därför allt mer uppenbart för att skydda kvarvarande strandområden för det rörliga friluftslivet. Strandskyddet infördes i lag 1950 och har sedan dess utvecklats i ökat skydd även för naturmark i övrigt.
I dag räknar man med att ungefär en femtedel av alla som köpt fritidshus under senare år har valt att bosätta sig där. I Sverige är detta möjligt, till skillnad från i Danmark och Norge. I vårt land är kraven lägre för fritidshus vad gäller såväl värmeförbrukning som tillgänglighet. I många äldre fritidshusområden har installation av vatten och avlopp fördröjts genom planbestämmelser för att värna vattenkvaliteten i anslutande sjöar och havsvikar. Men behoven av större utrymmen ökar stadigt, och därmed behovet av rening av avloppsvatten och dagvatten till närliggande vattendrag.
Bra kommunikationer kan vara en annan förutsättning för permanent bosättning, liksom möjlighet att friköpa arrendelotter, lösningar för dagvatten samt allmänt eller en skilt huvudmannaskap för gator, grönområden och anläggningar för vatten och avlopp.
Kommunen måste ta ställning
Det är många olika drömmar och önskemål som ska uppfyllas inom ett fritidshusområde. En del vill behålla karaktären av stugområde med grusgator och bevarad naturmark och nöjer sig med lägre standard också när de flyttar till fritidshuset permanent. Andra ser fördelar i att områdena förtätas och att sommarstugan ersätts med en avsevärt större villa.
Många av dessa områden har tillkommit i ett sammanhang och har från början en enhetlig bebyggelse som är känslig för förändringar.
Undersökningar visar att ett lyckat resultat i områden med fritidshus som omvandlas till permanentboenden kräver att kommunen tar hand om sanitära lösningar och tar ställning för eller emot omvandling av områdena.
I sin planering, både översiktligt och i detaljplaner, bör man även tydligt bestämma sig för vilka områden som har sådana värden att karaktären ska bibehållas och bebyggelsen bevaras.
Bäst förutsättningar att bevara ett områdes karaktär, även om bebyggelsen byts ut, finns där man behåller vägarnas bredd och anpassning till terrängen och låter naturmark finnas kvar på allmänna platser och befintliga stora tomter.
I områden med mycket stora värden har kommunerna lyckats bäst med detaljplaner med begränsad byggrätt och utformningskrav. Väl avvägda tillbyggnader och att behålla den ursprungliga stugan som gäststuga eller uthus är två sätt att lösa ökade utrymmesbehov. Områdesbestämmelser kan vara ett alternativ till detaljplan.
Planering måste alltid ske i dialog med berörda stugägare och boende. Aldrig så ambitiösa gestaltningsprogram tjänar endast som dokumentation om de inte blir kända och tillgängliga för dem de berör!
Fritidshusen och framtiden
Omvandlade stugområden företer en brokig bebyggelse där några sommarstugor dröjer sig kvar mellan ordinära villatomter. Områden som ligger närmast städer med högt exploateringstryck är svårast att hävda mot förändring.
Men utvecklingen går relativt långsamt. Lika stark som köptrycket på attraktiva tomter i lantlig miljö är viljan att hålla fast vid familjens sommarställe, kanske ärvt i flera generationer men med alltmer komplex ägarbild. Till slut når man en punkt där försäljning blir nödvändig och då som en villatomt bland andra.
Kommunernas vilja och inställningen hos stugägarna är avgörande för om ett område ska bevaras eller omvandlas.
Drömmen om den otvungna fritiden lever vidare och med den efterfrågan på fritidshus och stugområden även på cykel- och gångavstånd från städerna. Lycklig den kommun som inser detta!
Den tilltagande uppdelningen av Sverige i tillväxtområden å ena sidan och glesnande bygder i landsorten å andra sidan, medför att fler och fler hus blir fritidshus om de ligger inom rimliga avstånd från bostadsorten.
Även köpare från Norge, Danmark, och Tyskland räddar hus i södra Sverige och
mellersta Norrland. På sikt kan de måhända även stärka underlaget för den samhällsservice och den vinterbefolkning som finns kvar i bygderna.
Drömmen om den otvungna fritiden lever vidare och med den efterfrågan på fritidshus och stugområden även på cykel- och gångavstånd från städerna.
Lycklig den kommun som inser detta!
Tomas Nyström, arkitekt, länsombud och ledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningens styrelse
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
