Barn och föräldrar är inte alltid överens om vad som ska läsas när det är läggdags, men vissa böcker verkar unga och gamla tycka lika mycket om. Georg Johanssons och Jens Ahlboms berättelser om allfixaren Mulle Meck och hans hund Buffa är just sådana. Kanske handlar det om nyfikenheten de förmedlar, ett slags solig känsla av att det mesta går att förstå och att bygga. Husen tar stor plats i böckerna, som i många av illustratören och bildkonstnären Jens Ahlboms bilder. Eva Löfgren kontaktade honom för att prata om hans funderingar kring hus, historia och hantverk.

Hus, och inte minst gamla hus återkommer i dina bilder. När du själv ställde ut i Sundsvall för några år sedan var det på temat »Kärlek till byggnaderna«. Vad är det med hus som är så spännande?

Egentligen tycker jag inte om att psykologisera kring mina egna bilder. Jag tecknar det jag ser, och jag ser ofta hus. De symboliserar mycket, men bilderna skulle inte bli bra om jag hela tiden tänkte på det i arbetet. Men visst är det så, att jag alltid har varit intresserad av hus, och dessutom av historia. De två hänger ihop. Hur människor lever speglas ju på något vis i det byggda. Därför är hus också så tacksamma när man vill berätta om det som har varit.

Mulle Meck, som du tecknar och Georg Johansson skriver om, timrar sig ett hus och sätter in en järnspis. Hur kommer det sig att han inte bygger ett modernt hus?

Ja, för det första var järnspisen det enda han hade kvar när det gamla huset rasade. Dessutom är det Mulles filosofi att återanvända och ta till vara på det gamla. I de böcker där han bygger saker, ett flygplan, en båt, ett hus – använder han grejer han redan har. Samtidigt är det alltid något som fattas och som han måste skaffa på annat sätt. I Mulle Meck bygger en båt åker han till brädgården för att köpa virke.

Att det blev timmerhus istället för en modern konstruktion var Georgs beslut, men jag tycker om att skala av allt utom det mest basala. Vad finns i ett hus? Tak, väggar, golv. Med timmerhuset kunde jag hålla fast vid det grundläggande.

»Jag tycker om att skala av allt utom det mest basala. Vad finns i ett hus? Tak, väggar, golv. Med timmerhuset kunde jag hålla fast vid det grundläggande.«

Vad jag fastnade för i Georgs texter var framför allt den geniala idén att göra en faktabok med en berättelse, istället för att bara stapla fakta på varandra. I början när jag tecknade Mulle Meck visste jag ganska lite om honom som person, men allt eftersom det blev fler böcker och lek-och-lär-material, växte Mulles värld. Lite södra Norrland, lite småstad. När Georg och jag möttes första gången märktes att vi hade samma inställning till tidssnittet och ville åt samma »retrokänsla« i böckerna. Det hade heller inte gått att låta Mulle bygga en modern bil, med all elektronik som den innehåller. En gammal bubbla är ganska lätt att förstå. Men jag har faktiskt gjort hus med centralvärme och andra moderniteter också, i Mulle Meck berättar om hus. I den boken presenteras många olika hustyper och jag försöker skildra hur människor har byggt på olika platser och med olika material.

Bildmässigt är dina hus alltid påtagligt tredimensionella och fysiskt inbjudande. Ibland vill barnen klippa ut dem och bygga ihop dem för att flytta in. Är det tredimensionella, ombonade intrycket något du arbetar med och eftersträvar?

När jag gick utbildningen till bildlärare ritade jag mycket hus och roade mig ofta med att ta fram sprängskisser och sektionsritningar. Och jag har alltid älskat modeller! Det märks kanske i bilderna?

När jag ritar hus börjar jag alltid med planen, hur rummen ligger i förhållande till varandra. Sedan gör jag skisser från alla håll, försöker hitta bra perspektiv, ritar in möbler och tänker hur man går mellan rummen i huset. Mulle Meckböckerna har ju också blivit utställningar och det har varit ganska fantastiskt att få göra tredimensionella rum av de tvådimensionella bilderna! Faktum är att det blev precis som jag hade föreställt mig, men ännu mer. I Järva-staden i Solna, där det byggdes en utomhuslekpark med utgångspunkt i Mulle Meck, var vi ett stort gäng som arbetade tillsammans, scenograf, byggledare, snickare. Det roliga var att i början var alla väldigt angelägna att följa mina skisser, men i slutet hade de på något vis tagit till sig Mulles filosofi och tog egna initiativ i hans anda.

»För att kunna gestalta en person i arbete måste jag ju veta hur arbetet görs. Det tänker jag ofta på.«

Dina bilder känns inte särskilt anpassade till barn, de är lika spännande för vuxna. Är det ett medvetet val?

Jag vet inte riktigt… Att vuxna tycker om böckerna är ju roligt att höra. Det har nog att göra med mitt intresse för historia och att bilderna ofta har en retro-ton som föräldrar och mor- och farföräldrar också tycker om.

Har du egna tidiga, starka minnen av hus eller rum?

De starkaste minnena är de från huset där vi bodde på somrarna. Det var en gammal borgerlig sommarvilla, sliten, lite bedagad men fin. Och när vi kom dit satt kylan kvar i väggarna, det luktade fukt och damm. Jag låg i sängen och kunde höra dödsuret ticka i väggarna [skalbaggen strimmig trägnagare kallas ofta dödsur]. Knackade man bara lite slutade det med en gång.

Det var en märkvärdig känsla, att komma tillbaka till ett så välbekant och på samma gång nästan främmande hus. Jag kände ju igen allt, men det hade ändå förändrats sedan förra sommaren.

Vilken är din relation till hantverk? Sysslar du med fler hantverk än som illustratör och bildkonstnär?

Jag har väl byggt lite grand, sådär, till husbehov. Ett lusthus gjorde jag om till bastu! Men inför ett bokprojekt forskar jag också, pratar med hantverkare och tittar på när de jobbar. För att kunna gestalta en person i arbete måste jag ju veta hur arbetet görs. Det tänker jag ofta på. Just det där att teckna en person som arbetar med kroppen är svårt. Jag har arbetat mycket med att få in rörelse i bilderna, så att det inte bara ser ut som någon som står med en hammare i handen.

Hanna, Hugo och Huskatten, som du har både skrivit och illustrerat, är en byggnadshistorisk exposé som många antikvarier är väldigt glada över. Hur arbetade du med boken? Valde du själv vilka byggnader som skulle finnas med?

Nora, Eksjö och Hjo har ett turistsamarbete som kallas »Tre trästäder«. De kontaktade mig och ville göra en barnbok för att berätta om städernas bebyggelse. Idén var först att använda Mulle Meck, men det de ville göra överensstämde inte riktigt med idéerna som Georg och jag hade om Mulle. Då bestämde jag mig helt enkelt för att göra något själv, något om husens historia. Ämnet intresserar mig verkligen och jag funderar mycket över varför hus ser ut som de gör. Att man bygger si eller så har ju ofta en lokal förklaring. Det svåra var att hitta en figur som kunde föra berättelsen framåt, men när jag kom på Huskatten föll bitarna på plats. Efter lite konfererande valde varje stad var sitt hus som de tycker berättar en viktig del av stadens historia. Jag åkte dit och skissade och försökte hitta stadens karaktär. Det var ett roligt jobb, och det är kul att höra att boken går hem hos människor som arbetar med frågorna!

Eva Löfgren

FD i kulturvård och redaktör för Byggnadskultur

eva.lofgren@byggnadsvard.se