Arbetsnamnet för det här numret av Byggnadskultur var Landsbygdens bebyggelse. För att det skulle låta bättre gav vi det namnet Hus på landet. Så säger vi som bor i stan. Det är då man kan ha hus på landet – fritidshus alltså. Bor man på landet har man inte hus på landet, då har man bara hus.
Stad och land, ett motsatspar som är svårt att definiera. Byggnaderna ser olika ut i staden och på landet, men också på landet här och landet där, landet då och landet nu. Skiftar kulturen också? Stadsbor äger och vårdar hus på landet och de som bor på landet har också två bilar, fyra mobiler, 22 tv-kanaler och 160 000 träffar på Google. Land och stad – långt ifrån varandra men ändå nära, kulturer på glid, de överlagrar varandra.
Vi har en kultur som sedan länge identifierar och speglar sig i livet på landet. I USA har man cowboyen och den vilda västern, i Sverige har vi den strävsamme torparfamiljen och det rejäla folket på landsbygden. Vi har Skansen, Utvandrarna och Invandrarna, Raskens, Änglagård, Åsa-Nisse, Öppna landskap och Den blomstertid nu kommer.
Min favoritskildring av svensk landsbygdskultur är Lars Molins filmatisering av Slas bok Vem älskar Yngve Frej? I filmen försöker några bortrationaliserade men påhittiga småbrukare göra sin bygd mer intressant genom att skylta en torpruin som fornminne. De får hjälp av en flickfotograf, Janne ”Loffe” Karlsson, och till stadsbor som söker det genuina säljer de glatt de gamla trasmattor som de själva ersatt med lättskurade plasttrasmattor. (Idag hade de fått hjälp av arbetsmarknadsprojektet Skog & Historia, där tusentals nya fornlämningar inventerats och adderats till vår minnesbank över landsbygden.)
Intresset för byggnadskulturen på landet har pendlat, men alltid legat relativt högt. Jag tror att den uppgång vi nu har började i mitten på 1990-talet. Ni kommer väl ihåg Svenska hus, boken och tv-serien. Det var fina hus, men det var inte mycket från 1900-talet. Och landet måste väl inte alltid vara lastgammalt?
Därför kan du i detta nummer av Byggnadskultur läsa flera artiklar som handlar om 1900-talets hus på landet, smidesverkstäder, andelsfrysar, kvarnar, ladugårdar och hela samhällen. De har varit på väg ut ett tag och nu går det med stora steg.
Det känns inte meningsfullt att ensidigt fortsätta ta hand om det vi lämnade bakom oss då, vi måste ta tag i det vi lämnar bakom oss nu. Industrisamhället lämnar landet och jag kan inte hjälpa att göra en jämförelse med tiden kring 1900 när bondesamhället gjorde sorti. Har vi samma engagemang nu? Ja, jag tror det, för den hembygdsrörelse som startade då – se www.hembygd.se – räknar idag in ca 1 900 föreningar med en halv miljon medlemmar, utöver detta finns en rad byalag med lokalhistoriskt intresse. Det samlas in föremål, foton och skrivs lokalhistoria som aldrig förr! Plasttrasmattorna ligger snart på golven i hembygdsgården, om de inte redan gör det. Jag tror vi får ett hyfsat minne av 1900-talet – miljön blir det värre med.
Landsbygden avfolkas och på många ställen kommer jordbruket obönhörligen att försvinna. Det visas kanske tydligast i de mängder av stöd och bidrag som finns. Det talas om landsbygdsutveckling men stöden är huvudsakligen för omställning – vilket i mångt och mycket innebär avveckling. Positivt är att det äntligen, efter 12 år, finns stöd inte bara till markerna utan även till byggnaderna i kulturlandskapet. Byggnadsvården i Sverige är kvalificerad, vi har bytt ut skräpet mot riktiga material och metoder. De lyckade exemplen på bevarande är många och visas gärna upp, men jag undrar hur hela bilden ser ut? Hur ligger landet?
Mer om detta hittar ni i artiklarna från Lena Bergman på Västarvet och Daniel Nilsson på Riksantikvarieämbetet.
Men de riktigt gamla husen då, från 17- och 1800-talen, är vi helt färdiga med dem? Självklart inte, här pågår vården för fullt, och en sommar står för dörren full med arbetsuppgifter. Om det hinns med efter målningen så gör som Göran Ulväng och Anders Franzén – ta en tur till arkiven. De är bland de bästa i världen och där finns mycket att lära om hur husen såg ut förr – och att det inte var bättre då.
Paul Hansson, 1:e antikvarie på Regionmuseet/Landsantikvarien i Skåne
2/2007
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
