Istället för att försäkra sig om att be- -vara husens kulturvärden så chansar kommunerna, och förlorar. Paul Hansson förklarar varför miljö-målet God bebyggd miljö är så svårt att nå.

I artikeln Byggnadsvård – en miljöfråga? (Byggnadskultur nr 3/2006) skrev jag om hur protesterna mot rivningarna på 1960-talet ledde till att den äldre bebyggelsens miljövärde ökade. Detta gav oss 1987 en ny lagstiftning, Plan och Bygglagen, där kommunerna fick stora möjligheter att reglera bebyggelsens kulturhisto-riska värden. Men de två stickprovsundersökningar som gjorts (Boverket 1996, RAÄ 2004) visar att kommunerna sällan använt sig av dessa möjligheter.

I Skåne har länsstyrelsen och Regionmuseet genom granskning av ca 4 300 planer mellan 1987 och 2005 kartlagt samtliga objekt där kommunerna reglerat kulturvärdena. Nya regleringar registreras fortlöpande. Objekten har prickats ut på en karta som finns på länsstyrelsens hemsida. Där finns också projektrapporten K-märkt – på riktigt!

Stora skillnader mellan kommunerna

Resultatet är att under de 19 år som PBL funnits så har de 33 skånska kommunerna infört regleringar för 8 788 objekt. Det kan tyckas mycket med flera tusen K-märkta byggnader, men resultatet säger mer än så. I kommunerna varierar antalet från ca 2000 objekt till ett enda. Regleringar saknas helt för ca 70 procent av de skånska tätorterna och för mer än hälften av riksintresseområdena för kulturmiljövård. Enstaka byggnader regleras snarare än samlade bebyggelsemiljöer.
Detta rimmar illa med ambitionerna i miljöpolitiken.

När miljömålet ”God bebyggd miljö” infördes fanns delmålet att ”den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen senast år 2010 skulle vara identifierad och att 25 procent av den samtidigt skulle vara skyddad”. Det sista är sedan ändrat till ”den skall ha en långsiktigt hållbar förvaltning”, men låt oss ändå titta på procenten. I Skåne finns ca en miljon byggnader. Om vi antar att 10 procent av dessa är kulturhistoriskt värdefulla får vi 100 000 byggnader. Av dessa har 8 788 reglerats varav ca 1 450 med skyddsbestämmelser, vanligen rivningsförbud. På 19 år har alltså ca 9 procent av den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen reglerats varav ca 1,4 procent med skyddsbestämmelser. Målet var 25 procent, vilket skulle ge 25 000 byggnader. Med nuvarande takt når vi målet om ca 35 år eller ca 310 år om vi följer Boverkets rekommendation och enbart räknar skyddsbestämmelserna. Lägger vi till de ca 500 kyrkor och 500 byggnadsminnen som skyddats med Kulturminneslagen förändras siffrorna endast marginellt, 32 år respektive 295 år. Skönt då att de 25 procenten togs bort, men hur ska vi nå det nya delmålet?

Exploatörerna har initiativet

Huvudskälet till att det ser ut så här är att kommunal planering sedan PBL infördes alltmer bekostas av exploatörerna. Kommunerna är beslutande men det är i huvudsak exploatörerna som tar initiativen och bestämmer vilka områden som ska planläggas. Då handlar det inte om att reglera kulturvärden i befintlig bebyggelse, och kommunerna anser sig sällan ha råd, läs nytta, att i egen regi införa sådana regleringar.

Vilken är då nyttan med K-märkning och vad ska K-märkas? För oss är det lätt att säga att 25 procent eller alla kulturhistoriskt värdefulla hus borde K-märkas. Kommunerna med stora utgifter för annan välfärd än god byggnadskultur måste prioritera. Sant är också att många hus tas väl om hand utan att de är K-märkta. Om ägaren tycker om sitt hus räcker information och kompetenta entreprenörer långt. K-märkning bör i första hand gå till hus där det finns en hotbild. Det kan vara hus som har låg standard, är i dåligt skick, står inför ändrad användning eller ägarbyte samt om fastighetsvärdena förväntas stiga. Finns en hotbild och huset samtidigt har höga kulturhistoriska värden så riskerar dessa att gå förlorade.

Kommunerna chansar – och förlorar

För en kommun är nyttan med en reglering att man i ett skarpt läge, dvs där en fastighetsägare vill ändra sin byggnad så att kulturvärdena förstörs och som inte låter sig övertygas med information och goda råd, kan neka bygglov med stöd i detaljplanen. De flesta kommuner verkar tycka att detta inträffar alltför sällan för att använda skattemedel till detaljplaner som ställer upp hinder för fastighetsägarna. Insatserna läggs därför på information, rådgivning, byggnadsordningar mm, ja nästan allt utom juridiskt hållbara bestämmelser. Istället för att försäkra sig om att kunna behålla husens kulturvärden så chansar man, och förlorar.

Återvänder vi till Skåne så ser vi att det som reglerats ofta ligger i områden där hotbilden är stark, t ex längs den attraktiva kusten. Värre är att det är ont om regleringar i stadskärnor och tätorter med stark tillväxt. Där det är helt tomt på regleringar är troligen även informationen och rådgivningen svag.

Ska vi nå målet om en långsiktigt hållbar förvaltning måste information och råd ut till de områden den ännu inte nått och regleringsinsatserna öka i de områden där information och råd inte räcker för att möta hoten.

Paul Hansson

1:e antikvarie på Regionmuseet/Landsantikvarien i Skåne

paul.hansson@regionmuseet.m.se

3/2007