Restaurering är ett ord man sällan hör i skolbyggnadssammanhang, däremot talas mycket om renovering och ombyggnad. Skolhusen slits, teknisk upprustning och anpassning till nya pedagogiska modeller ställer sina krav. Att avskaffa det traditionella klassrummet har präglat sättet att handskas med skolbyggnader under ett tiotal år. Den nya pedagogiken är inte kravlös. I Danmark har det blåst upp en strid kring Munkegårdsskolen, ritad av Arne Jacobsen. Skolan anses av pedagogiska skäl behöva byggas om, andra betraktar de planerade ingreppen som vandalism. I Sverige är nog inställningen oftast mer pragmatisk. Men det finns skäl att fundera över de ingrepp som görs i arkitektoniskt och kulturhistoriskt värdefull skolmiljö.
Frågan är om en skolbyggnad någonsin ska betraktas som färdig. För att en äldre skolbyggnad ska tjäna sitt praktiska syfte idag krävs ofta teknisk upprustning. Utrymmes-krävande ventilationssystem hör till det som är svårast att hantera, men även akustik, belysning, brandskydd och tillgänglighet ställer krav.
Dessutom har de flesta skolor på såväl grundskole- som gymnasienivån blivit pedagogiskt föråldrade, de stämmer inte med dagens syn på lärande. Den traditionella planlösningen med rader av likadana klassrum längs korridorer håller på att överges. Med ett modernt, projektinriktat arbetssätt behöver skolan flexibelt användbara lokaler, små och stora grupparbetsrum, storarbetsrum och miniaulor. När man vill ändra på en befintlig skolinteriör är inriktningen ofta att öppna, riva väggar, glasa, öka genomskinlighet och siktdjup. Detta slags tänkande har präglat sättet att handskas med skolbyggnader under ett tiotal år. Den nya pedagogiken är inte kravlös.
Ofta far man ganska hårt fram med skolmiljöer, river upp och plåstrar ihop utan att koordinera åtgärderna. Den typiska 1960- eller 70-talsskolan uppfattas inte som arkitektoniskt eller kulturhistoriskt värdefull, och de flesta lärare och elever ser nog positivt på alla slags åtgärder som gör en nedsliten skola fräschare. Men ibland finns naturligtvis skäl att, i enlighet med pbl, kapitel 3:12, bevaka skolors arkitektoniska och kulturhistoriska värde. I Stockholm har Stadsmuseet gjort en kartläggning och bedömt vilka skolbyggnader som äger sådant kulturhistoriskt värde som inte får förvanskas. Stadsmuseet är inte bara remissinstans i samband med bygglovansökan utan medverkar normalt också i projekteringen då en äldre skola ska byggas om. Man skyddar framför allt exteriören.
Mariaskolan både räddar och skapar historisk miljö
Mariaskolan vid Ringvägen i Stockholm, byggd 1893 efter ritningar av A. Haegglund, är ett exempel på en gammaldags skola, ett skolpalats i rött tegel, som har moderniserats invändigt och i viss mån anpassats till nya förutsättningar. Den ursprungliga folkskolan har under de senaste åren förvandlats från låg- och mellanstadie- till 1-9-skola. Utvändigt är förändringarna minimala, invändigt betydligt större. Arkitekter för ombyggnaden har i olika skeden varit Cedervalls, Origo Arkitekter och Jerry Ramnitz.
Jerry Ramnitz som en kort tid skolades på Ove Hidemarks kontor berättar hur synen på äldre skolbyggnader har svängt. På 1970-talet var inställningen så pass brutal att omoderna folkskolepalats hotades av rivning. Nu ser man mer allmänt ett värde i dessa ärrade byggnader även om de inte går att fullständigt anpassa till den nya pedagogikens mallar. Samtidigt har Stadsmuseet utvecklat en pragmatisk syn, man ser helst att en gammal skola fortsätter att användas just som skola och är därför inte ovillig att kompromissa. När det gäller reversibla åtgärder som målning och möblering och miljön inne i lärosalarna är det mesta tillåtet. Däremot bevakas detaljer som dörrar, foder och lister i trapphus och korridorer.
De stora måtten, inte minst takhöjden på uppåt fyra meter i gamla skolpalats är en tillgång, för luften, atmosfären och utrymmenas användbarhet. Korridorernas bredd gör att de i viss mån kan användas som arbetsyta, även om de som genomgångsrum utsätts för störande passager. Som stöd för ett modernt, flexibelt arbetssätt har man tagit upp nya dörrhål mellan lärosalarna, och dörrarna står ofta öppna mellan rummen och ut mot korridorerna.
Mariaskolans ursprungliga ventilationssystem har också visat sig vara en tillgång. Nya installationer får ibland en estetiskt sett förödande inverkan, antingen kanaler dras synliga eller döljs av undertak som sänker rumshöjden. I Mariaskolan har man kunnat använda befintliga grova skorstensstockar för vertikal kanaldragning. Man har också undvikit att installera horisontella kanaler, i stället får själva korridoren fungera som kanal för överluften på dess väg in i lärosalarna. På så sätt har korridorernas och trapphusens dimensioner och karaktär i stor utsträckning kunnat bevaras, genom samarbete mellan beställaren Sisab, arkitekten Bertil Schröder hos Origo och VVS-konsulten Dick Svahn. Till de detaljproblem som engagerar arkitekter i detta sammanhang hör också elrännor och hur de korsar korridorernas valvkonstruktioner.
Många funktioner har bytt plats inom Mariaskolan vid de senaste ombyggnaderna. Biblioteket har fått ett strategiskt läge intill huvudentrén. Matsalen har flyttats ned till souterrängvåningen, trots protester från föräldrahåll, och har fått en karaktär av rustik källarvalvsrestaurang i vad som nyss var ruffiga förrådslokaler. Man har skrapat fram gamla tegel- och stenmurar och lagt klinkergolv. Så skapas ett slags historisk känsla, samtidigt som förhållandet till byggnadens verkliga historia är ganska fritt.
I Tensta gymnasium slätar man ut gränser
I motsats till Mariaskolan kan Tensta gymnasium, ritat av Gösta Uddén, inte betraktas som en gammaldags skola. Vid sin tillkomst 1984 präglades byggnaden av en pågående dynamisk utveckling inom pedagogiken, samtidigt som arkitekturen utstrålar gedigenhet och tyngd. Utvändigt är skolan byggd i rött tegel. Invändigt präglas skolan av få och tydliga material. Rätt mycket trä – inte bara limträkonstruktion utan även elrännor av furu. Därtill klinker, betong, tegel, svartlackerat stål och undertakskassetter av vitlackerad plåt. Biblioteket har en strategisk plats, integrerad med en överglasad vinterträdgård, i öppen förbindelse med omgivande rum.
Trots sin modernitet har Tensta gymnasium inte motstått krav på modernisering. Sviktande elevunderlag och nedläggningshot har satt press på skolan. Ett amerikanskt koncept, ”Ross-modellen” med utgångspunkt i Ross School i East Hampton, New York, vann år 2002 gehör hos såväl skolborgarråd som förvaltningschef och skolledning. Arkitekt för en genomförd första etapp i ombyggnaden, 2003, är Cedervall Arkitekter, med Björn Stillefors som projektansvarig.
Från att ha varit en ”institutionsskola” där eleverna vandrar från ämne till ämne delas skolan in i åtta arbetslag så att varje grupp elever och deras lärare blir mer stationära i sin del av skolan. Varje arbetsenhet omfattar miniaula, elevarbetsrum av varierande storlek och ett rum med lärararbetsplatser. Man följer samtidigt trenden att ”öppna skolan” genom att glasa upp eller riva väggar. Där det tidigare fanns ett rum på 60 kvm med omslutande korridor i vinkel får arbetsenheten ett öppet allrum, en ”learning lounge”. Mjuka blå soffor och ovala ståbord avviker inte bara från vanliga skolmöbler utan bryter också mot byggnadens skarpskurna geometri.
Enligt Ross-modellen ska kulturhistoria gå som röd tråd genom utbildningen – hur återspeglas detta i hanteringen av arkitekturen? Björn Stillefors talar med förståelse, respekt och till och med förtjusning om ”en underbar skola”. Då det gäller en modern byggnad finns ingen instans utöver arkitektens eget omdöme som talar för bevarandeintressen. Sisab tillämpar minutiöst sina principer när det gäller materialval och detaljer; generella skötselaspekter väger tyngre än en skolas unika karaktär. Ett exempel är ”loungens” golv som beläggs med plastmatta med uppvikt sockel, inte bara mot väggarna utan också mot limträpelarna. Detaljen bryter mot den ursprungliga, delvis bevarade interiörens i övrigt så distinkta möten mellan olika material och konstruktiva delar. Visuellt flyter pelaren ihop med golvmattan.
I behandlingen av undertaken finns dock ingen patentlösning. Här om inte annars uppstår ett förhandlingsutrymme, ett utrymme för diskussion kring frågan om att bevara eller förnya. De ursprungliga, karakteristiska undertakskassetterna håller inte måttet akustiskt, och även belysningen i taket behöver förbättras. Björn föreslår i allmänna utrymmen ett radikalt byte till enhetliga akustiktak med infälld belysning; Sisab har föreslagit att man pusslar med delvis nya, delvis ursprungliga komponenter. Vilken lösning man än väljer ligger kostnaden för undertaket kring en miljon kronor, så det är ingen bagatellfråga.
Jämfört med andra skolor görs här kanske inget stort våld på byggnaden. Men den uppvikta golvmattan som suddar ut gränsen mellan golv och pelare går att läsa som ett tecken. Många traditionella gränser ska suddas ut i den nya skolan. Det nya lärandet gör mindre skillnad mellan lektion och rast. Vid vårt besök i en ”learning lounge” klickar några elever på bärbara datorer medan andra spelar kort. Högtalarmusiken sticker i våra öron.
– Vad säger Gösta Uddén om ingreppen i arkitekturen?, frågar jag. Det visar sig att Sisab inte respekterar arkitektens upphovsrätt. I strid med arkitekternas etiska yrkesregler har man inte låtit Cedervalls kontakta Gösta Uddén inför ombyggnaden och inte heller själva brytt sig om att göra det. Nog borde det vara inte bara en skyldighet utan också en tillgång att hålla kontakt med den ursprunglige arkitekten när man gör ingrepp i en modern byggnad med så stark karaktär som Tensta gymnasium.
Patrick Bjurström
Arkitekt SAR/MSA och tekn.lic.
1/2004
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.