Runt om i landet tillåts värdefulla byggnader förfalla eller byggas om på ett ovarsamt sätt, utan att någon ingriper. Byggnadsvårdsföreningens Gula lista väcker ofta frågan: Hur kunde det gå så här långt? Hur kommer det sig att dessa byggnader inte betraktas som de fantastiskamresurser de i själva verket är?

Ett vanligt uttryck är att den bästa byggnadsvårdaren är en kunnig och intresserad fastighetsägare som sköter det kontinuerliga underhållet på sitt hus. I arbetet med Gula listan hittar vi många exempel på de där andra fastighetsägarna, de som inte ser, förstår eller bryr sig om vilka värden deras fastigheter har utöver de kortsiktigt ekonomiska. Kanske är det dags för kommunerna att ta hårdare tag mot oseriösa fastighetsägare och ingripa tidigare? Ett problem är att kommunernas skarpaste vapen, vitesföreläggandet, sällan är skarpt nog. I synnerhet i högexploaterade områden är vitesbeloppen relativt sett så låga att de utgör en struntsumma för fastighetsägaren. En drastisk metod som kanske borde övervägas oftare är tvångsförvaltning. Det måste helt enkelt få kännbara konsekvenser att strunta i underhåll eller att riva ut skyddade interiörer.

Bangatan 10, Göteborg – bud på tvångsförvaltning?

Ett aktuellt fall är Bangatan 10 i Göteborg som stått utan underhåll i många år. Nu vill fastighetsägaren riva. Huset uppfördes 1900 efter ritningar av Oscar W. Nilsson och har än idag kvar sina originalfönster med bågar av kärnvirke och dekorativt utformade omfattningar. Trapphusen i hyreshuset har kvar sin ursprungliga karaktär med portar, klinkergolv, bröstningspaneler, svängda kalkstenstrappor och stuckaturer. Byggnaden, som ingår i kommunens bevarandeprogram, har emellertid misskötts i så många år att den nu har omfattande puts-, fukt- och mögelskador och balkonger som varit nära att rasa. Dessutom saknas centralvärme.

Flera anmälningar om vanskötsel har gjorts och kommunen har också utfärdat förelägganden. Ändå har förfallet fortgått. Nyligen ansökte ägaren om rivningslov med argumentet att huset skulle vara alltför kostsamt att restaurera. Det kan tyckas som ett märkligt motiv! Hade byggnaden ägnats regelbunden omsorg hade vi aldrig hamnat här. Och visst går fastigheten på Bangatan 10 att bevara. Däremot är det sannolikt svårare att bevara de nuvarande hyresgästernas låga boendestandard och hyra. Kulturförvaltningen har avstyrkt rivning och beslut kommer att fattas av byggnadsnämnden efter sommaren. Frågan är återigen: Hur kunde det gå så långt? Borde inte kommunen ha beslutat om tvångsförvaltning för länge sen?

Rivningar i byggnadsminnesklassat stationshus

Kommunernas främsta åtgärd när fastighetsägare missköter sina byggnader är att vitesförelägga. Det gjorde nyligen Västmanland- Dalarnas miljö- och byggnadsnämnd då fastighetsägaren till Ängelsbergs stationshus utfört rivningsarbeten i strid mot gällande detaljplan och utan tillstånd. Stationshuset från 1900 har tidigare bedömts vara av byggnadsminnesklass. Det skyddas både exteriört och interiört i gällande detaljplan.

När nuvarande ägaren köpte huset var det i behov av renovering och planen var att förvandla det till ett kulturhus. Stora delar av inredningen, däribland en biljettlucka från 1950-talet och en äldre kalkstenstrappa, revs ut. Även spegeldörrar, snickerier och marmoreringsmålningar har försvunnit. Kommunen utfärdade ett föreläggande med krav på att återställa skyddade delar i fastigheten samt förbud att fortsätta rivnings- och byggnadsarbetena. Ägaren återkom dock aldrig med de efterfrågade handlingarna. Därför beslutade byggnadsnämnden att vitesföreläggafastighetsägaren med 50 000 kr samt förelägga honom att inom sex veckor inkomma med handlingar som visar hur den rivna interiören ska återställas.

»Borde inte förvaltning under en kulturarvsinstitution som Nordiska museet innebära ett långsiktigt skydd?«

Att vitesförelägga en fastighetsägare med hänvisning till att kulturhistoriskt skyddad interiör skadats eller rivits är relativt ovanligt. Dessvärre avfärdades beslutet som nonsens av fastighetsägaren som i en intervju med radio P4 sa:
– Vi betalar inte, för vi är inte skyldiga dem någonting. Jag är inte intresserad av deras qmärkning och byråkratiska protokoll.

Det är ett underligt uttalande. Huset har haft skyddsbestämmelser i detaljplan sedan 2002 vilket fastighetsägaren måste ha känt till då han förvärvade fastigheten. Det är hans skyldighet att ta reda på vilka bestämmelser som gäller, trots det vill han inte ta hänsyn till gällande detaljplan. Beslutet är nu överklagat till Länsstyrelsen.

Kulturarvsförvaltare?

En oväntad nykomling på listan är Trädgårdsmästarvillan vid Tyresö slott som ägs och förvaltas av ingen mindre än Nordiska museet. Museet har inte haft pengar till renovering och nu är byggnaden i dåligt skick, vilket är bakgrunden till en rivningsansökan. Villan uppfördes sannolikt i slutet av 1700-talet och trots att den ligger inom skyddsområdet för byggnadsminnet Tyresö slott saknas bestämmelser som skyddar den från rivning. Länsstyrelsen konstaterade dock i en skrivelse 2010 att byggnaden ändå bör bevaras med hänsyn till dess kulturhistoriska värde. Rivningsansökan avslogs av kommunen 2010, men museet överklagade beslutet till Länsstyrelsen. Även den expedierade avslag i början av sommaren 2011 och nu är ärendet överklagat till Mark- och miljödomstolen. En konsult har konstaterat att det är fullt möjligt att renovera och bevara byggnaden och hela ärendet är minst sagt anmärkningsvärt. Borde inte förvaltning under en kulturarvsinstitution som Nordiska museet innebära ett långsiktigt skydd?

En stad har många resurser

De sista exemplen kommer från Gävle och Sundsvall där pampiga sommarvillor riskerar att rivas när industrin expanderar. Många kallar det som händer i Petersvik, Sundsvall, en rivningsskandal. Det handlar om flera storslagna och historiskt intressanta sekelskiftesvillor med snickarglädje och punchverandor som nu skalllösas in för att lämna plats åt ett industriområde och ett transportcentrum. Men än är striden inte över. En ansökan om byggnadsminnesförklaring av nio villor har lämnats in till Länsstyrelsen av en privatperson. Beslut om villornas vara eller inte vara kommer troligen under hösten.

Utanför Gävle hotas pampiga Villa Sjötorp från 1800-talet av rivning. 2002 väcktes fråga om byggnadsminnesförklaring och ett förordnande om anmälningsplikt beslutades 2008. Men när fastighetsägaren, Gävle Hamn, expanderar står villan i vägen. En utredning som jämför alternativen bevara, flytta eller riva är nu ute på remiss. Det område som villan ligger i är av riksintresse för både hamnen och kulturmiljön vilket innebär en konflikt. Självklart är industrin viktig för Gävles utveckling, men stadens kulturskatter tillika lokalhistoriska minnen måste också betraktas som en fantastisk tillgång. Förändringar av den fysiska miljön behöver heller inte vara oförenliga med tillvaratagande av befintliga resurser. I första hand bör den värdefulla bebyggelse integreras i den nya industribebyggelsen, men när det inte är möjligt kan huset också räddas genom flytt.

Johanna Roos

Bebyggelseantikvarie vid Antiquum AB och redaktör för Gula listan.

johanna.roos@antiquum.se