Hur kunde det gå såhär långt?

Runt om i landet tillåts värdefulla byggnader förfalla eller byggas om på ett ovarsamt sätt, utan att någon ingriper. Byggnadsvårdsföreningens Gula lista väcker ofta frågan: Hur kunde det gå så här långt? Hur kommer det sig att dessa byggnader inte betraktas som de fantastiskamresurser de i själva verket är?

Ett vanligt uttryck är att den bästa byggnadsvårdaren är en kunnig och intresserad fastighetsägare som sköter det kontinuerliga underhållet på sitt hus. I arbetet med Gula listan hittar vi många exempel på de där andra fastighetsägarna, de som inte ser, förstår eller bryr sig om vilka värden deras fastigheter har utöver de kortsiktigt ekonomiska. Kanske är det dags för kommunerna att ta hårdare tag mot oseriösa fastighetsägare och ingripa tidigare? Ett problem är att kommunernas skarpaste vapen, vitesföreläggandet, sällan är skarpt nog. I synnerhet i högexploaterade områden är vitesbeloppen relativt sett så låga att de utgör en struntsumma för fastighetsägaren. En drastisk metod som kanske borde övervägas oftare är tvångsförvaltning. Det måste helt enkelt få