Billigt, men också vackert och bekvämt – med duschrum, tvättstuga och barnomsorg i huset. På 20-talet byggde HSB husen som förbättrade den svenska bostadsstandarden väsentligt. Ingela Broström berättar här om HSB:s tidiga verksamhet i Stockholm.

Att bo i lägenhet i dagens Sverige är att kunna förlita sig på en hög och jämn standard, vem man än är och var man än bor. Bekvämligheter som badrum, ett välutrustat kök och gemensam tvättstuga tar vi för givna, och helst skall det också finnas social service som daghem i kvarteret.
Det är lätt att tro att allt det här enbart är ett resultat av mellan- och efterkrigstidens svenska välfärdspolitik, men det är inte bara dåtidens politiker vi har att tacka för att vi bor så bra. Vår höga bostadsstandard är också ett resultat av initiativ och påtryckningar från människor och organisationer utanför politiken.

En sådan organisation är HSB, som från 1920-talet och framåt spelade en ovärderlig roll när det gällde att förbättra bostadsstandarden även för folk som inte hade det så gott ställt.

När hyresgästerna tog initiativet

Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening (HSB) grundades i Stockholm 1923. Initiativet kom från Stockholms Hyresgästförening, som ville bygga kooperativt i egen regi för att få ett tryggt boende till billigare pris. Man fick hjälp av arkitekten Sven Wallander, som snabbt fick ett stort inflytande över verksamheten som HSB:s chefsarkitekt och VD under många år. Han var inte bara en skicklig och omsorgsfull arkitekt, utan också en driftig affärsman och en outtröttlig idéspruta med en ovanlig förmåga att fånga upp vad som rörde sig i tiden.

HSB:s mål var att bygga billiga smålägenheter utan att ge avkall på kvaliteten. Husen skulle vara vackra och trivsamma, men också så modernt utrustade som möjligt, ”av samma ekonomiska och psykologiska skäl, som gör att man inte gärna skapar en omodern bil”, skrev Sven Wallander. Och det är faktiskt lätt att se paralleller mellan HSB:s verksamhet och bilindustrin. Med hjälp av standardisering, rationalisering och produktutveckling skapade man hela tiden nya årsmodeller med allt högre prestanda. Under de första åren byggde HSB mest i Stockholm, och det var också där som de flesta nya idéer introducerades under 1920-talet. Därför är det HSB Stockholms tidiga byggnadsverksamhet som kommer att behandlas här.

De första husen

Skånegatan 104 (kvarteret Kopparn 6) på Söder brukar framhållas som HSB:s första hus, men faktum är att ytterligare tre byggen stod inflyttningsklara samtidigt, 1 oktober 1924. De tre andra husen, Ässjan 5 och Valand 10 och 11, låg i nordöstra Vasastaden nära Norrtull, ett område som formligen sjöd av byggnadsaktivitet vid den här tiden.

Huset i kvarteret Kopparn var störst av nybyggena med sina 59 lägenheter, ett ganska kompakt sexvåningshus som inte skiljer sig särskilt mycket från vad som åstadkoms av andra byggherrar vid samma tid. HSB:s idéer befann sig fortfarande i sin linda. Den mest nyskapande delen i projektet, planerna på att inrätta en barnkrubba i huset, blev aldrig av eftersom Stockholms stads byggnadslånebyrå inte tyckte att den sortens verksamhet var förenlig med lånereglerna. Än var tiden inte mogen för idén om barnomsorg som en del av HSB-husens utrustningsstandard.

Röda bergen

Under 1925 koncentrerades HSB Stockholms byggnadsverksamhet till Röda Bergen, ett av många bergiga områden i staden som hade lämnats obebyggda, eftersom man ännu så sent som i början av 1900-talet tyckte att det blev för svårt och dyrt att bygga där. Men nu, på 1920-talet, byggde man ut flera sådana områden efter nya stadsplaner som utnyttjade de besvärliga markförhållandena och gjorde någonting vackert av dem, med ett slingrande gatunät som följde terrängen, kombinerat med små öppna platser och grönskande gårdar. I Röda Bergen förstärker arkitekturen idyllen, med slammade tegelfasader i varma färger, höga, dekorerade gavlar i kvartershörnen och sparsamt utplacerade detaljer som fönsterluckor och ankarslutar.

HSB har fått mycket av äran för detta vackra område. Ibland kan man till och med läsa att Röda Bergen till större delen har bebyggts av HSB, men föreningen byggde faktiskt inte fler än tio av de drygt åttio husen inom området. Så när det gäller Röda Bergens yttre kvaliteter är det nog inte i första hand HSB som skall ha berömmet, även om sättet att bygga passade perfekt in i föreningens idéer om den omsorgsfullt gestaltade miljön och Sven Wallander också ritade flera av områdets mest lyckade hus.

Tvättmaskiner men inga badkar

I Röda Bergen började HSB:s strävan mot en högre standard i smålägenheterna att göra sig gällande. Än byggdes inga badrum i lägenheterna, men väl duschrum som också var en ovanlighet i dåtidens en- och tvårumslägenheter. Redan nu ville man från HSB:s sida helst installera badrum, men stötte återigen på motstånd från myndighetshåll. Tydligen ansågs bad som ett nöje för överklassen, för staden meddelade att HSB inte kunde räkna med några lån till husen om man tänkte inrätta den sortens lyxanordningar.

Däremot installerades HSB:s första maskintvättstugor här. Gaseldade tvättmaskiner och cent-rifuger hade funnits ute på marknaden i några år, men betraktades med stor misstänksamhet av husmödrarna som hellre köade till de handtvättstugor som också fanns i husen – i synnerhet som HSB under de första åren tog ut en liten avgift för att använda tvättmaskinerna. När man övergick till att lägga kostnaden på hyran blev maskintvättstugorna också mer eftertraktade.

Köken var än så länge inte överdrivet modernt utrustade. Gasspisen var en nyhet i 1925 års HSB-hus och man kostade på bänkskivor i marmor, men fortfarande fick det räcka med en utslagsvask vid diskbänken. Disken fick man lov att sköta i en balja som förr.

Kvarteret Metern – det första storbygget

I Röda Bergen byggde HSB mindre hus på spridda tomter inom området. Med kvarteret Metern vid Helgalunden på Södermalm tog man för första gången större grepp i form av ett kvarters-stort komplex med 249 lägenheter, klara för inflyttning hösten 1926. Kvarteret Metern lanserades som ”ett bland Stockholms sundaste och vackraste bostadsområden med utsikt över den nya Hammarbyleden”! Standarden var densamma som i Röda Bergen, med centralvärme, duschrum, varmt och kallt vatten i köken, gasspisar och maskintvättstugor.

Arkitektoniskt ger kvarteret ett mäktigt intryck, särskilt nerifrån Ringvägen där man ser det underifrån som en borg på sin klippa. Storleken understryks av att man valt att hålla en gemensam taklisthöjd i hela kvarteret trots nivåskillnaderna. Det är tydligt att Sven Wallander och hans medarbetare på ritkontoret inte ville sticka under stol med att HSB nu hade vuxit så mycket att man kunde åta sig de riktigt stora byggprojekten. Den rikt planterade innergården fick väldiga mått som gav ordentligt med plats för både bollspel och skridskoåkning.

Ingen byggplats omöjlig

Nästa storbygge var kvarteret Morkullan, Birger Jarlsgatan 104, färdigt för inflyttning 1928. Här bebyggde HSB inte hela kvarteret, men väl en ”omöjlig” bergklack mitt i som blivit över när man byggde hus i kvarterets ytterkanter vid sekelskiftet 1900. Resultatet blev ett ganska trångt gårdsrum med stora nivåskillnader.

Man kommer in i anläggningen genom ett portvalv i gatunivån, där en lång trappa leder upp till innergården. Det är ganska effektfullt att klättra uppåt genom det mörka trapploppet med den solljusa gården i fonden, där portvalvets form upprepas i en båge för klätterväxter. Arkitektoniskt har man alltså försökt att göra det mesta av de svåra förutsättningarna, men till skillnad från kvarteret Metern ger gården ett klämt intryck. Möjligen är det så att Sven Wallander, som tyckte om utmaningar, uppskattade själva lösandet av byggnadsproblem av det här slaget. I alla fall hade man året innan med stort besvär och till dryga kostnader klarat av att bygga i ett ännu besvärligare läge på Östermalm, i kvarteren Bävern och Räven vid Nybrogatan, där nivåskillnaderna var så stora att man tvingades bygga inte mindre än tre souterrängvåningar åt gatan.

Varför skall en gasspis vara svart?

Lånestriden om badrummen var inte avgjord än, men i kvarteret Morkullan och de andra husen från 1928 kringgick HSB problemet på sitt vanliga, fiffiga sätt genom att rita så stora duschrum att man kunde få plats med ett sittbadkar. Sedan lät man hyresgästerna själva köpa in badkaret.
Från och med 1927 års byggen fick man också bättre utrustning i köket. Diskbänkarna med marmorskiva och enbart vask byttes ut mot en ny, vit-emaljerad diskbänk med både slasktratt och diskho. En annan nyhet i Morkullan var de vit-emaljerade gasspisarna, som Sven Wallander hade hittat i Tyskland. ”Varför skall en gasspis vara svart?” frågade han sig, och så blev HSB trendsättare även när det gäller färgen på det vi i dag följdriktigt kallar ”vitvaror”.

I Morkullan och kvarteret Berget vid Tegnérgatan, inflyttningsklart samma år, lanserades för första gången en ny lägenhetstyp med två rum och kokvrå, som skulle bli mycket använd inom HSB. Den hade samma yta som en traditionell enrumslägenhet med kök, men genom att ersätta köket med en långsmal kokvrå som kunde stängas till med skjutdörrar fick man ett matrum som var fritt från matos och kunde användas till litet av varje. Bakom idén låg förstås bostadsplanerarnas ständiga skräck för att någon skulle få för sig att sova i köket, men dessvärre gick det ut över matlagningsfunktionen. Måtten var så små att det var nästan omöjligt att baxa ut en het bakplåt ur ugnen när skjutdörrarna var stängda. När man lagade mat därinne steg både temperatur och luftfuktighet till det olidliga.

Något bättre fungerade en annan lägenhetstyp av samma slag, som utvecklades till 1929 års HSB-hus. Här var kokvrån mer kvadratisk, och skildes från rummet utanför av en glasvägg som släppte in dagsljus till den fönsterlösa köksdelen. Den här typen av kokvrå kopierades flitigt av andra husbyggare och blev mycket vanlig i 1930-talets stockholmska smålägenheter.

Modernismen sipprar in

I 1929 års flaggskepp, jättekvarteret Färjan på Kungsholmen, kunde man välja mellan båda de nya kokvråtyperna. Med sina 486 lägenheter var kvarteret inte bara HSB:s dittills största byggprestation, det lär också ha varit Skandinaviens största bostadshus. Precis som i HSB:s tidigare storbyggen rörde det sig om ett helt kringbyggt kvarter med en öppen, planterad gård i mitten. När det gällde helheten höll man alltså fast vid traditionen, men i detaljerna kunde man se att modernismen var på väg in. De spröjsade fönstren övergavs, och glasytorna blev betydligt större. Köken fick modernt släta skåpluckor och vissa lägenheter i kvarterets ytterhörn försågs med stora balkonger. Hela kvarteret vilade på en hög terrass, med inbyggda butikslokaler.

Nyast av allt i kvarteret Färjan var att tiden äntligen var mogen för barnstugetanken. Högst upp i huset fanns en lekstuga som var så stor att den kunde ta emot 50-60 barn, rationellt inredd med tvättställ och kapphyllor i barnvänlig höjd, och direkthiss från bottenvåningen. Något mindre barnstugor inrättades i de samtidigt inflyttningsklara kvarteren Blåkråkan i Vasastaden och Ljuset på Södermalm. Från och med nu kunde man inte bara erbjuda medlemmarna bostad med moderna bekvämligheter, utan också social service av ett slag som ännu inte tillhandahölls av samhället.

Fem framgångsrika år

När flyttlassen rullade in i kvarteret Färjan 1 oktober 1929 hade det gått exakt fem år sedan de första HSB-husen togs i bruk. Förändringarna under dessa få år hade varit enorma, både i arkitektoniskt uttryck och teknisk standard. Kvarteret Färjan blev inte bara en effektfull slutpunkt för 1920-talets byggnadsverksamhet utan också en passande symbol för HSB:s nya ställning som maktfaktor på bostadsmarknaden.

Ingela Broström

Byggnadsantikvarie vid länsstyrelsen Gävleborg

ingela.brostrom@telia.com

3/2005