Tre kvarnar i Västergötland – Nolkvarn, Trollabo kvarn och Vänga kvarn – representerar i denna artikel tre tänkbara scenarier för den framtid som en stor del av landsbygdens bebyggelse går till mötes. Lena Bergman, länsombud i Västra Götaland, arbetade 2005-2006 i ett kombinerat kulturmiljö- och landsbygdsutvecklingsprojekt. Resultatet blev dels en nulägesrapport om den agrara småindustrin i Västra Götalands län, dels ett nystartat nätverk för kunskapsutbyte lokala aktörer emellan. Utifrån erfarenheterna från detta arbete resonerar hon här kring några problem och möjligheter som finns för landsbygdens bebyggelse.

I våra svenska större städer råder just nu exploateringstryck och expansion. Där hotas byggnader av rivning, ombyggnad och förvanskning på grund av långtgående krav på ändrad användning och rationell förvaltning.

Såväl yrkesverksamma byggnadsantikvarier som den byggnadsvårdsintresserade allmänheten står stundtals på barrikaderna för att slå vakt om denna hotade bebyggelse. På utbildningar, konferenser, seminarier, kurser och temadagar diskuteras ofta konflikten och balansgången mellan bevarande och exploatering. Samtidigt framhålls brukandet som en förutsättning för bevarande.

Vissa byggnader överges

Under ett föredrag nyligen berörde Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet, detta: – I ungefär 200 av landets 280 kommuner skulle man vara tacksam över att ha en konflikt mellan exploatering och bevarande. Men i dessa kommuner saknas tillväxt och förändringsbehov. Och där tillväxt saknas överges istället bebyggelsen.

Här ringar Jan Jörnmark in en central fråga. En stor del av landsbygdens bebyggelse har under 1900-talets ekonomiska, politiska och sociala omvandling tappat sin ursprungliga funktion. De byggnader som fått nya användningsområden är ofta i relativt gott skick, medan det stora antal som ingen längre behöver förfaller och går en osäker framtid till mötes. En långsiktigt hållbar utveckling av landsbygden är indirekt enda sättet att bromsa den process av förfall som gör sig påmind när man lämnar städernas miljöer.

Överloppsbidrag och EU-medel

Den aktiva hembygdsrörelsen har verkligen gjort en stor insats för bevarandet av landsbygdens byggda miljöer. Dessutom finns många handlingskraftiga fastighetsägare med stort intresse för sina byggnaders historia och som dessutom har förmåga att hitta användning för dem.

Nämnas måste också länsstyrelsernas fleråriga temasatsningar på landsbygdens bebyggelse liksom det så kallade ”överloppsbidraget”, ett mindre byggnadsvårdsbidrag – ofta maximalt 20_000 kronor – för byggnader som saknar användning.

Vid flera av landets länsstyrelser visar utvärderingar att detta bidrag har fallit väl ut. Dels har man via fastighetsägarnas ansökningar fått in ett nytt och omfattande kunskapsunderlag om länets bebyggelse och dels har bidraget ökat fastighets-ägarnas intresse och kunskaper.

En intressant möjlighet är också EU:s nya landsbygdsprogram 2007-2013 som syftar till att stimulera utveckling av landsbygden. Här öppnas nya möjligheter att söka ekonomiskt stöd – även för att ta hand om bebyggelsen.

Vilka byggnader kan bevaras?

De tre kvarnarna Vänga, Trollabo och Nolkvarn visar hur skilda förutsättningarna för ett bevarande kan vara. Men slutligen kanske man också måste fråga sig hur mycket av landsbygdens bebyggelse som kan bevaras? Kanske måste vi göra ett rejält urval? Vad riskerar vi i så fall att gå miste om? Vilken och vems historia ska berättas?

Fortfarande domineras landsbygdens bevarandeprogram av de välbevarade och representativa gårdarna. I de flesta äldre inventeringar, som dessutom ofta är de enda som har gjorts, beskrivs bara mangårdsbyggnaden i detalj. Resterande gårdsmiljö radas endast upp med kommatecken emellan.

Det finns här en risk att bevarandeinsatserna, både i privat och i offentlig regi, i hög utsträckning hamnar på ”korrekta” objekt, såsom gedigna och rikt utsmyckade mangårdsbyggnader med originaldetaljerna kvar, knuttimrade parstugor med spröjsade fönster och med bevarat skimrande munblåst glas, magnifika industrimiljöer uppförda i tegel och några utvalda byggnader ritade av kända arkitekter.

För hur många byggnadsvårdare slår vakt om en plåtinklädd el-kvarn vid en nedlagd järnväg eller en gisten och dragig sågbyggnad nere i en svacka, knappt synlig från vägen?

Lena Bergman, industriantikvarie och webbredaktör Västarvet.

2/2007