Många kommunpolitiker och exploatörer letar efter projekt som ska ”sätta staden på kartan”. Det handlar ofta om nya och spektakulära byggnader. I Hjo valde man kanske den mest kontroversiella vägen av alla – man tog tillvara och utvecklade det man hade! Här följer vi med Per-Göran Ylander på en vandring i Hjo, från detalj till helhet – en blick in i stadens själ.

När vi rör oss i staden tar vi till oss en mängd intryck. Staden ”sänder ut” såväl tydliga som mindre tydliga signaler. Tecken vi medvetet elleromedvetet analyserar och tolkar utifrån de referensramar vi har. är staden gammal eller ny? är det välordnat eller stökigt? är det tryggt eller osäkert? är det vackert eller fult?

En historisk stad har mycket att berätta och uppvisar en rikedom av former och upplevelser som en ny stad eller stadsdel svårligen kan mäta sig med. Hjo, som jag ska berätta om, är 2009 inte samma stad som 1809 eller 1909, men heller inte samma stad som 1999. ändå anses Hjo vara en välbevarad stad. Kan det bero på att förändringar som sker både långsamt och eftertänksamt ger förutsättningar för en stads själ att leva vidare?

Hjo, en av Sveriges få välbevarade trästäder, dyker upp i historien 1327 i ett ännu bevarat testamente. Jag har under närmare 30 år arbetat med att värna denna trästads karaktärsdrag på olika nivåer. Arbetet med att bevara en stads själ är komplext och mångfacetterat. Några exempel kan förhoppningsvis ge inblick i den spännande process det innebär att vårda och utveckla en stads liv och form.

Hjo hamn

Efter århundraden av mer eller mindre provisoriska hamnanläggningar fick Hjo stad äntligen en ny modern hamn på 1850-talet. Under de följande 100 åren var hamnen ett kommunikationscentrum och en arbetsplats. Den smalspåriga järnvägen med anknytning till Västra stambanan slutade med två stickspår i hamnen. Här lastades och lossades gods, här bytte resenärer från Östergötland till tåg efter att ha färdats på någon av s/s Trafiks två dagliga turer över Vättern. Hamnen var även centrum för stadens fiskare.

Vid mitten av förra seklet var tiden ute för nyttotrafiken på Vättern. Tonnaget minskade efterhand. Med stigande välstånd tog fritidsbåtarna allt större plats för att idag helt dominera hamnen. Någon nyttotrafik utöver de tre, fyra yrkesfiskare som glädjande nog har Hjo som hemmahamn, förekommer inte idag. ångaren Trafik från 1892, numera klassat som traditionsfartyg och k-märkt av Sjöhistoriska museet, drivs av ett engagerat sällskap och gör uppskattade nöjesturer på sommaren. Hamnområdet är ett lockande besöksmål för såväl land- som vattenbaserad turism. Gästhamnsbesökarna utnyttjar toaletter, duschar och tvättstuga i det gamla hamnmagasinet, turisterna står i kö för att köpa glass i hamnvaktens f d bostad.

Från nytta till nöje

Hamnområdets funktion har radikalt förändrats från arbetsplats till upplevelseplats. Från nytta till nöje! En sådan transformering har ägt rum med många av våra offentliga historiska platser. Nuförtiden måste man inte besöka stadens torg för att handla ägg och grönsaker. Idag handlar man på marknadstorget lika mycket för upplevelsen som för nyttan!

De kulturhistoriska platserna finns kvar, i huvudsak oförändrade fysiskt, men med förändrat användningssätt. Hur vårdar och utvecklar man dessa platser, ofta med väsentliga historiska och kulturhistoriska värden?

Upprustning 2006

Efter 160 år var en teknisk upprustning av Hjo hamn nödvändig. En sådan utfördes även på 1930-talet, då bl a de ursprungliga fyrarna i trä byttes ut mot fyrar i betong. Men i början av 2000-talet hade de kvarvarande delarna av den gamla träkonstruktionen börjat ge vika. Som en första insats rustades den centrala hamnbryggan. Hamnens ”liv och form” blev då en väsentlig fråga.

Gatstenen från 1930-talet lades tillbaka i samma mönster. Den gamla hamnkranen fick stå kvar på sin ursprungliga plats. De två järnvägsspåren bibehölls. Några försiktiga tillägg från vår tid gjordes för att ta tillvara och utveckla det nya livet i hamnen. Hamnbryggan försågs med ny låg pollarbelysning. Avslutningen på Hamnbryggan, kallad ”Klacken”, inramades av lysande ”gatstenar”. På Klacken placerades även två bänkar av konstnären Anna Berglind. Bänkarna är uppvärmda till fromma för frusna bakar och försedda med belysning.

Resultatet har blivit att Klacken i dag utnyttjas i mycket större omfattning än före ombyggnaden. De varma bänkarna på ”Klacken” är populära att sitta eller ligga på. Belysningen har gjort platsen till en målpunkt för kvällspromenader. Historia och nutid har förenats på ett sätt som visar att återhållsam förnyelse skapat förutsättningar för en ny mötesplats i Hjo.

Fönster ger liv

Stadens liv återspeglas i dess fönster. De kastar en solkatt, reflekterar en strålkastare eller ger en spegelbild av oss själva. I skyltfönstren kan vi smygtitta på våra medflanörer. Vi ser molnen på himlen eller den sista solstrålen blänka till i glaset.

Fönsterglasets förmåga att reflektera sin omvärld är en viktig del av vår tolkning av staden. Det moderna floatglaset med sina helt parallella ytor uppträder antingen som en exakt spegel eller som en svart yta. Floatglasets precision signalerar en annan tid än den då trähusen i Hjo byggdes.

Ett gammalt munblåst glas med skiftande tjocklek ger med sin böljande yta ett mjukare och mer ålderdomligt intryck. Det är ett fönsterglas i samklang med en äldre byggnad. I Hjo rekommenderar vi i första hand äldre glas vid renovering, men de kan vara svåra att få tag på, i synnerhet större storlekar. Däremot finns nytt maskindraget glas, som i viss mån kan vara ett substitut för det äldre glaset.

Om fönstren placerats i eller innanför fasadlivet påverkar också upplevelsen av staden på ett påtagligt sätt. Ligger fönstret i eller omedelbart innanför fasadlivet ser man fönstren även när man rör sig längs med och nära huset. är fönstren indragna 10 cm eller mer från fasaden får man känslan av att fasaden är fylld med tomma gluggar.

Det moderna byggandet har av förment tekniska skäl gett upphov till en fönsterplacering i den varma delen av byggnaden, dvs karmen placeras innanför panel och luftspalt. Resultatet blir djupt liggande fönster. I traditionell träbyggnadsteknik placerades alltid fönstren i fasadliv.

Fönstrens form och placering ger staden karaktär. I den svenska trästaden med intima gaturum bjuder fönstersättningen på spännande variation trots trähusens begränsningar vad avser fönsterstorlek och placeringsmöjligheter. Man rör sig nära fasaderna. Närheten till byggnaderna gör detaljerna viktiga. Det blir påtagligt om fönstren är tillverkade av aluminium eller trä, om glaset är gammalt eller nytt.

 

 

Stadens skelett

Tre vägar, en från söder, en från väster och en från norr kom att stråla samman i en punkt nära Vätterns strand. Där vägarna möttes reserverades utrymme för en marknadsplats. Kyrkan förlades intill marknadsplatsen, eller var det möjligen tvärt om? Ingen vet idag, men klart är att även den borgerliga makten hade sitt säte vid det blivande torget. Runt kyrkan och torget och i viss mån längs infartsvägarna växte staden Hjo långsamt fram.

Hjo är som nämnts en medeltida stad. Den äldsta kända karteringen utfördes 1696, mer än 350 år efter det att Hjo smyger sig in i historien. Inga hus finns utritade på kartan. Lantmätaren har koncentrerat sig på att redovisa den lilla stadens tomter och borgarnas åkrar och ängar i stadens omgivning. ändå kan man idag, 313 år efter det kartan ritades, lätt gå en stadsvandring efter 1696 års karta.

 

---

Resultatet är en samlad och homogen stad med stark historisk kontinuitet, där byggnadernas ålder varierar från slutet av 1700-talet till slutet av 1900-talet.

---

 

Tack vare att Hjo förskonats från mer omfattande bränder har stadens ursprungliga stadsplan bevarats in i våra dagar. Därmed har medeltidens gatustruktur med smala och lätt slingrande gaturum överlevt i stor utsträckning. Så är t ex trevägsmötet vid Stora torget i Hjo än idag lätt att läsa av för den stadshistoriskt intresserade. Hjo stads ”skelett” i form av kvarter, gator och tomter har överlevt genom århundradena. Hjo övervintrade t o m de för svenska städer så omstörtande 1950-, 60- och 70-talen.

 

Obruten kontinuitet

De flesta av dagens fastigheter i gamla Hjo överensstämmer med tomternas utseende 1696. Denna obrutna historiska kontinuitet har haft stor betydelse för stadens utseende. även om byggnader har byggts om, bytts ut och fler byggnader tillkommit, har det skett inom det mönster som definierades redan på medeltiden. Variationsmöjligheterna är begränsade av tomtens form.

Av tradition har det byggts enbart en- och tvåvåningshus i centrala Hjo. Det var först på 1930-talet man dristade sig att bygga tre våningar vid torget. Resultatet är en samlad och homogen stad med stark historisk kontinuitet, där byggnadernas ålder varierar från slutet av 1700-talet till slutet av 1900-talet.

Under en period från 1980-talet och en bit in på 90-talet uppfördes ett icke oväsentligt antal nya byggnader i gamla staden i Hjo. Genom att strikt hålla på befintliga tomtbildningar och på att tillkommande byggnader skulle inordnas i den befintliga strukturen kom de nya byggnaderna på ett naturligt sätt att inta sin plats i Hjos bebyggelsemönster.

Ett hamnområde i förvandling, ett fönsterglas subtila ljusreflektioner, en byggnads placering i gatulivet – allt, stort som smått, samverkar till vår upplevelse av stadens form och liv. Inte samma upplevelse för alla. Troligen inte ens uppskattat av alla. Men för den som bemödar sig om att leta det allra minsta väntar ett spännande äventyr alldeles runt hörnet.

Hjo och byggnadsvården

Hjo stad har under åren uppmärksammats för sitt bevarandearbete. 1988 erhöll Hjo av Svenska Byggnadsvårdsföreningen diplom för god byggnadsvård. 1990 tilldelades Hjo stad Europa Nostras Medal of Honour för ”det beaktansvärda bevarandet av trästaden Hjo”.

Hjo samarbetar med Eksjö och Nora under begreppet ”Tre trästäder”.
Läs mer under www.tretrastader.se.

Per-Göran Ylander, arkitekt och f.d. stadsarkitekt i Hjo 1980-2007

2/2009