De första svenska herresätena byggdes under tidig medeltid och de sista kring förra sekelskiftet. Under den tiden och fram till i dag har deras roll förändrats radikalt; från samhällets nav till rekvisita för de rika. Göran Ulväng ger oss nya perspektiv på slott och herrgårdar.

 

Slott och herrgårdar är en viktig del av den europeiska och svenska historien. Större delen av jorden ägdes förr av adelsfamiljer och det var inkomsterna från den som lade grunden till familjernas väldiga ekonomiska, politiska och även kulturella inflytande.

Först under 1700- och 1800-talen, när handeln globaliserades och länderna industrialiserades, uppstod en alternativ försörjning till jordbruk. I tid sammanföll det med att andra grupper började flytta fram sina positioner; borgerskap, bönder och sist även arbetare. Demokratiseringen innebar också att makten överfördes från enskilda familjer och släkter till departement, myndigheter och organisationer. Därmed minskade herrgårdarnas ekonomiska och politiska roll och i dag används de främst för boende och rekreation.

Herrgårdar och gods

Den klassiska herrgården uppstod under medeltiden. Europas folkmängd ökade stort och de vidsträckta skogarna omvandlades till odlingsmark. Hela Europa knöts samman av en omfattande handel och städer anlades överallt. Istället för slavar började man använda arrendebönder, som brukade jord av adliga jordägare mot en ränta. Adelsfamiljerna skulle i gengäld stå för skydd, lag och ordning. Systemet anses ha uppkommit då bönder sökte sig till stormän i oroliga tider, eller genom att frigivna slavar fick möjlighet att odla upp jord hos stormän. Feodalgodsen utgjorde grunden i det medeltida samhällsbygget. De främsta adelsfamiljerna utsåg en kung att styra över dem.

Medeltidens svenska herrgård

Sverige bildades under tidig medeltid. I slutet av 1200-talet bekräftades förhållandet mellan kung och stormän genom införandet av ett adelsväsende. De som bidrog med häst och ryttare till kavalleriet fick i gengäld privilegier i form av adelskap, ensamrätt till högre ämbeten och skattebefriad frälsejord. Antalet herrgårdar var få. Endast Mälardalen och Götaland hade en feodal struktur. Här bodde de adelsfamiljer, högfrälset, som hade höga ämbeten och rörde sig nära hovet. Deras herrgårdar kunde vara byggda med stenhus och omgärdade av vallgravar. Låg frälsets gårdar var mer som befästa bondgårdar, med timrade bostadshus och palissader.

Nationalstaten

Under senare delen av medeltiden omvandlades de feodala staterna i Europa till nationalstater. Makten centraliserades och knöts till en stark statsförvaltning med en stor stående armé. I Sverige blev det Gustav Vasa som tog makten. Nationalstaternas uppkomst måste förstås mot bakgrund av handelns internationalisering. Européerna nådde Indiska Oceanen och Amerika och fick tillgång till enorma resurser i form av ädelmetaller, lyxvaror och jordbruksprodukter. Att kontrollera vidsträckta territorier kunde dock inte göras med tillfälliga adels- och bondehärar, utan det krävdes stora arméer och flottor. Man har också pekat på att adelns roll förändrades. Utvecklandet av krutvapen gjorde riddarnas rustningar och adelsborgarna mindre användbara. Bönder fick förlita sig på kungarna för att få skydd.

Adelns expansion

I nationalstaterna underställdes adelsfamiljerna kungen och blev officerare och tjänstemän i statens tjänst. Kungen var dock helt beroende av adeln. Utan ett starkt stöd hos den riskerade man inbördeskrig, och därtill behövdes välutbildade människor vid hovet och i förvaltningen. Adeln belönades med pengar, jord och privilegier. I Sverige nyadlades 1000-tals personer och grevliga och friherrliga titlar infördes. År 1680 förfogade adeln över drygt 60 procent av rikets hemman. Antalet herrgårdar mångdubblades.

Stormaktstidens herrgård

De stora inkomsterna omsattes i byggande. Utländska arkitekter kallades in och gav herrgårdarna en modern utformning efter italiensk eller fransk modell. Högadeln lät uppföra slott som Skokloster, Sjöö och Salsta. Att så mycket kapital avsattes på byggande under några få decennier, beror bland annat på att man var medveten om att donationerna kunde förloras. I riksdagen diskuterades ständigt hur krigen skulle finansieras och år 1679 fattas beslut om en reduktion. En stor del av hemmanen drogs in till staten. År 1720 förfogade adeln över en tredjedel av Sveriges jord.

Det expansiva 1700- och 1800-talet

Under 1700- och 1800-talet vidgades det internationella handelsutbytet, förstärkt av den växande industrialiseringen. Storbritannien och senare även USA blev ledande i världen. Sverige blev ett land i marginalen, men den ökade handeln, i kombination med ett effektivare jordbruk, ledde till en god ekonomisk tillväxt. En mer aktiv stat avskaffade handelshinder och satsade på bättre kommunikationer och vetenskap. Handelsmännen och de självägande bönderna fick det allt bättre ställt. Adelns privilegier kringskars mer och mer. Redan 1723 fick ofrälse ståndspersoner rätt att köpa frälsejord, år 1789 blev den fri för alla. En tredjedel av frälsejorden köptes av bönder och andra, däribland många små herrgårdar.

Lantjunkartiden

Ändå var 1700- och 1800-talet en storhetstid för godsägarna. De gynnades av de höga spannmålspriserna och tillgången på arbetskraft var god. Många nya herrgårdar skapades, särskilt nära städerna. Omkring hälften av Sveriges herrgårdar försågs med nya huvudbyggnader under 1700-talets andra hälft. Från 1700-talets slut blev det vanligt med så kallad domändrift för att effektivisera jordbruket. Underlydande hemman avhystes och jorden började brukas med herrgården. Istället för böndernas dagsverken anställdes statare, gifta drängar och pigor med lön in natura. Det är nu det storskaliga landskap kom till, som ännu präglar herrgårdsbygderna. Domändriftens baksida var ett ofta hänsynslöst utnyttjande av statare och torpare.

Herrgården i industrisamhället

Ännu vid 1800-talets slut var herrgårdarna centrala för den styrande eliten. Den tilltagande globaliseringen, industrialiseringen och demokratiseringen slog hårt mot herrgårdarna. Priset på spannmål sjönk samtidigt som lönerna på arbetskraft steg, när allt fler av landsbygdens arbetare sökte sig till städerna. I många länder genomfördes jordreformer där herrgårdar och gods styckades upp. Allt fler adelsfamiljer sålde sina herrgårdar. Förutom sämre lönsamhet sjönk även servicenivån när antalet anställda sjönk dramatiskt. Familjerna flyttade istället till städerna, där det fanns högavlönade arbeten i stat eller i näringsliv. Många herrgårdar köptes av bondefamiljer som drev dem som familjejordbruk. Andra köptes upp av direktörer med inkomster från industrin. Några blev pensionat eller institutioner. De största herrgårdarna förblev ofta i adlig ägo. Att det var en omstörtande tid är tydligt. Mängder av adelsmemoarer publicerades, med beskrivningar av den gamla goda tiden och den nya tidens svårigheter. Nordiska museet dokumenterade herrgårdarna och flera museer skapades, bland dem Skogaholm på Skansen.

Efter kriget

Den sjunkande lönsamheten i jordbruket parat med målet om landets självförsörjningsbehov ledde till ett ökat statligt ansvar för jordbruksnäringen. Genom tullar och stöd hölls lönsamheten uppe. Staten avskaffade statare- och torparsystemen. De allt högre lönekostnaderna drev på mekaniseringen och konstgödsel och bekämpningsmedel infördes. Avkastningen ökade på både åkrar och i stallarna, men lönsamheten uteblev. De anställda blev allt färre. På mindre herrgårdar blev underhållet av byggnader, trädgårdar och parker lidande. Hus revs ned och lättskötta gräsmattor ersatte planteringarna.

Dagens svenska herrgård

Den fortsatta globaliseringen och de avregleringar som ägde rum på finansmarknaden på 1980-talet, har gjort att efterfrågan på herrgårdar har stigit. De högre priserna på jord har lett till att allt fler egendomar kommer ut på marknaden. Vår tids elit förvärvar helst de största herrgårdarna i närheten av större städer. De används för boende, representation och nöjen, såsom de alltid har fungerat. Inkomsterna är i de flesta fall begränsade – förmögenhet är en förutsättning för att kunna köpa och driva en herrgård. Ägarna till de mindre herrgårdarna har ofta låg lönsamhet och de flesta av dem är utarrenderade. Men EU-inträdet förde med sig bidrag till alléer, ängar och hagar vilket ger möjligheter att hålla kulturlandskapet öppet. Stadsnära herrgårdar har också inkomster från uthyrning av bostäder, hästverksamhet och gårdsbutiker. I dag finns det också ett intresse för högreståndskultur. Flera ägare har öppnat upp sina hus och har museiverksamhet som en del av driften.

Göran Ulväng

fil dr i ekonomisk historia och författare till bl a herrgårdarnas historia; arbete, liv och bebyggelse på uppländska herrgårdar (hallgren &Björklund förlag)

goran.ulvang@ekhost.uu.se