Innan detta år är slut har Gästriklands samtliga hembygdsföreningar med egna byggnader fått ett underhålls- och åtgärdsprogram att använda i sin fastighetsförvaltning. Martin Åhrén berättar här hur Länsmuseet Gävleborg har arbetat för att stötta en hembygdsrörelse som har stor brist på pengar men många av bondesamhällets byggnader att förvalta.

Trots att hembygdsrörelsen tillhör de i särklass största förvaltarna av kulturhistoriskt intressant bebyggelse omnämns den sällan i byggnadsvårdssammanhang. Nedvärderingen av flyttade och samlade byggnader är allmänt utbredd, men det går inte att förbise det arv som förmedlas genom de över 10 000 byggnader hembygdsrörelsen äger.

Hembygdsföreningarnas ambitiösa arbete att rädda en liten del av det gamla bondesamhället skedde i kamp mot industrialiseringen och rationaliseringen av jordbruket. Detta arbete är en viktig del av vår gemensamma 1900-talshistoria.Resultatet har blivit att vi fortfarande kan se hur rior, skvaltkvarnar och bastur såg ut vid början av 1800-talet, och vi kan i lugn och ro få förklarat för oss om allmogeskåp och klappträn utan att någon först berättar hur mycket det är värt.

Så gott man kan

Det stora ideella engagemang som fortfarande finns inom hembygdsrörelsen arbetar oftast efter principen att “man gör så gott man kan”. De små resurserna tillåter sällan omfattande arbeten, när något skall göras handlar det istället om begränsade åtgärder med en stor egeninsats. Som bekant är det oftast tillgången på pengar som förvanskar kulturhistoriskt intressanta byggnader snarare än avsaknaden av dem. Därför går det fortfarande att uppleva fantastiska miljöer på landets hembygdsgårdar, nedvärderingen av dem till trots.

Att från kulturmiljövården stötta hembygdsföreningarna är en enkel sak om det sker punktvis. Precis som länsmuseerna erbjuder rådgivning till allmänheten sker rådgivning kontinuerligt till hembygdsföreningarna. Problemet är det stora antalet byggnader föreningarna förvaltar och de behov som följer med dem. Här krävs ett större engagemang från kulturmiljövården än punktinsatser. Det kräver också att hembygdsföreningarna har en god överblick och prioritering för att den ideella arbetskraften inte skall drunkna under åtgärdsbehoven.

Hjälp till självhjälp

Av dessa anledningar inledde Länsmuseet Gävleborg och Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund 2006 ett samarbete för att hjälpa Gästriklands hembygdsföreningar. Arbetet pågår fortfarande och kommer att avslutas under 2007. Då har Gästriklands samtliga hembygdsföreningar med egna byggnader ett underhålls- och åtgärdsprogram att använda i sin fastighetsförvaltning.

Idén med olika typer av vårdprogram och underhållsplaner är väl etablerad inom förvaltningen av kulturhistoriskt intressant bebyggelse. Svenska kyrkan och Statens Fastighetsverk har länge arbetat med dessa typer av dokument, men allt fler kommuner börjar tillämpa detta förvaltningsverktyg likaså. Konsulter anlitas för att sammanställa såväl dagsbehovet som det framtida behovet av underhåll och insatser. I grunden handlar det om “hjälp till självhjälp” där åtgärdsprogrammet är första steget i det alltjämt nödvändiga och pågående underhållsarbetet. För hembygdsföreningarna innebär det att de får en god överblick av behoven, men kanske ännu viktigare, att de får en prioriteringsordning för aktuella åtgärder. Utöver detta behövs också information om rådgivning, projektering, finansiering, lagstiftning med mera.

På lång sikt

En viktig målsättning med länsmuseets underhålls- och åtgärdsprogram har varit att de skall fungera under lång tid. Uppdateringar är nödvändiga men gäller främst förändringar i byggnadsbeståndet. Uppgifter om specifika finansieringsmöjligheter och liknande kan ses som föränderliga och nämns därför med hänvisning till beslutande organisation. Kulturhistoriska värderingar av enskilda byggnader har helt utelämnats liksom värderingar av den aktuella gården i förhållande till andra. Syftet har varit att skapa ett verktyg för hembygdsföreningarna i sitt underhållsarbete, inte att dokumentera gårdens historia eller bedöma dess existensberättigande genom värderingarnas ris eller ros.

Program i tre steg

Tillämpningen av programmet kan liknas vid en “trestegsraket”. Det första steget står länsmuseet för när vi upprättar programmet. Det andra steget tar hembygdsföreningen när den använder arbetsmetoden med check- och åtgärdslistor som programmet är uppbyggt på. Det tredje steget är utförandet av åtgärderna enligt åtgärdslistorna. Detta görs i många fall av föreningen själv eller vid komplicerade arbeten av hantverkare.

I samband med att åtgärder utförs dokumenterar föreningen arbetet och länsmuseet finns med som rådgivare. Tillämpningen är enkel och logisk och kräver inte större kunskap än den hos en intresserad allmänhet. Med detta arbetssätt blir programmet också en samlad historik över utförda åtgärder och helt oberoende av vem som var ansvarig vid det aktuella tillfället.

Vad men inte hur

Byggnaderna redovisas individuellt med en kort beskrivning av skador och underhållsbehov samt ett åtgärdsförslag. Förslaget beskriver vad som bör göras men inte hur. Anledningen är att mer komplicerade åtgärder kräver fackkunskap, men också därför att behovet ändras med tiden. I vissa fall anges bara att vidare undersökningar måste göras för att få en riktig bild av skadan och åtgärdsbehovet. Prioriteringen utgår från skadans eller underhållsbehovets omfattning, placering och ålder. Materialval och begrepp som patina och autenticitet tas upp för att undvika eventuella förhastade lösningar och för att poängtera betydelsen av historiska spår.

Lättförståligt och lättanvänt har varit ledord i länsmuseets arbete med programmallen. Målet har varit att skapa ett dokument som används aktivt och som dessutom gör det lättare att diskutera med antikvariska och beslutande organisationer. Av den anledningen distribueras också det färdiga programmet till aktuell kommun, länsstyrelsen och hembygdsförbundet regionalt. På så vis kan samtliga parter titta i programmet när man diskuterar en insats, men också följa utvecklingen genom de dokumenterade åtgärderna.

Inte bara för hembygdsgårdar

Framtagandet av programmallen har möjliggjorts med huvudsaklig finansiering av Gästriklandsfonden, och arbetet har skett i samråd med Gästriklands hembygdsföreningar och Gävle kommun. Detta har medfört att Länsmuseet Gävleborg nu har en färdig mall att använda även på uppdrag av hembygdsföreningar utanför Gästrikland.

Men möjligheterna finns också att serva andra målgrupper. Att mallen utformats efter hembygdsgårdarna är i detta avseende en fördel mer än nackdel. De många byggnaderna av skiftande slag och ålder har uppvisat olika problemställningar och därmed lett till olika åtgärdsförslag. Med några mindre justeringar är mallen därför användbar exempelvis på friluftsmuseer, fäbodvallar, samfälligheter och gårdsmiljöer. Med en färdig mall ges också möjligheten att börja arbeta omgående, utan tidskrävande förberedelser, och därmed hålla kostnaderna nere.

Positiv respons

Det arbete som utfördes under 2006 resulterade i sex färdiga underhålls- och åtgärdsprogram. Antalet byggnader som inventerades uppgick till närmare 120 stycken eller omkring hälften av samtliga byggnader på hembygdsgårdarna i Gästrikland. De sex berörda hembygdsföreningarna har fungerat som referensgrupp med möjlighet att påverka programmets utformning och kommentera resultatet.

Responsen från hembygdsrörelsen har varit väldigt positiv såväl inom som utanför Gästrikland och ytterligare uppdrag är aktuella i exempelvis Hälsingland. Att bevara vårt byggda kulturarv har aldrig varit så tacksamt som i samarbete med hembygdsföreningarna. Låt oss hoppas att de många värden denna ideella och engagerade rörelse förvaltar i framtiden framhålls för sina förtjänster snarare än sina begränsningar.

Fakta

De skadeinventeringar som Länsmuseet Gävleborg gjort i underhålls- och åtgärdsprogrammen visar på vissa återkommande skador och underhållsbehov. De vanligaste är lätta för hembygdsföreningen att själv åtgärda. Till dessa hör hög växtlighet nära husen, takpannor som hamnat snett, vindskivor som behöver bytas, fönsterfoder som måste underhållsmålas, timmer som måste rödfärgas etc.

Vanligast bland de mer komplicerade skadorna är angrepp från skadedjur. Övervägande del är dock äldre och utan fara för konstruktionen medan andra kräver relativt snara åtgärder. I många av dessa fall föreslås föreningen motverka angreppen genom att ändra fuktförhållandena i byggnaden. Då ges ett utrymme att undersöka skadan närmare för att planera och kostnadsberäkna lämpliga åtgärder.

Prioriteringsordningen styrs av skadans omfattning, placering och ålder. Av den anledningen har exempelvis skador på husens tak fått en hög prioritet medan panelskador fått en lägre, och rödfärgning lägst. Årligen återkommande kontroller kan också rekommenderas då det handlar om skräp i hängrännor, utvecklingen av ett pågående angrepp etc.

En reservation finns med i skadeinventeringen då den sker okulärt. Detta framgår dock tydligt och vid upptäckten av skador som misstänks vara mer omfattande föreslås vidare undersökningar.

Martin Åhrén, byggnadsantikvarie och projektledare på Länsmuseet Gävleborg

2/2007