Gellgiutare kommer av tyskans Gelbgiesser, som egentligen betyder »gjutare av gul metall«. Det är en benämning från 1700-talet. Gelbgjutarnas hantverk var en utveckling av bältarnas och gördelmakarnas sysslor. De hade sedan medeltiden ägnat sig åt tillverkning av remmar, bälten och seldon, som med tiden alltmer pryddes med beslag« spännen och söljor av mässing. Det var ett skrå med mycket gott anseende och flera mästare blev borgmästare. Det finns idag bara ett fåtal gelbgjutare i Sverige som arbetar enligt den gamla hantverkstraditionen.

– När huset är nästan färdigrustat får en och annan husägare problem. Stommen är kanske lagad med gammalt timmer, dörrarna är nygjorda efter ett original som fanns på vinden, målningen är utförd med äkta linoljefärg och gammalt glas från byggnadsvårdscentret har fogats in med linoljekitt i de gamla fönsterbågania. Då undrar någon när den lokala byggmarknaden stänger, det saknas trycken på ett par dörrar…

Den som berättar så är Kaj Granlund, gelbgjutare hos Lindstedt och Sons gelbgjuteri nära Algutsrum på Öland.

– Dörrtrycken kan tyckas vara en detalj, men lika viktig som någon av de övriga, och fullt möjlig att anskaffa till samma hantverkskvalitet som andra delar.

– Finns bara ett originaltrycke kvar duger det som modell för sandgjutning, en relativt billig metod att tillverka delar till ett hus. Och det blir inga kopior utan lika äkta som originalet.

Ny i gammalt hantverk

Lindstedts gelbgjuteri är ett familjeföretag med fyra heltids- och en halvtidsmedarbetare, där Ulf Lindstedt är verkmästare. Kaj är ganska ny i företaget, han kom bit för att han behövde få, hjälp att nytillverka några detaljer till sin båt. Han blev fascinerad av hantverket och bad Ulf att få bli praktikant. Det gamla jobbet som säljare kändes plötsligt avlägset. Med viss tvekan gav Ulf med sig, men någon lön kunde inte Kaj räkna med den första tiden. Men vad bryr sig en nyfrälst entusiast om pengar, Kaj ville lära sig hantverket som från första stund hade trollbundit honom. Och han kunde inte hitta en bättre lärare än Ulf Lindstedt, som ärvt yrket och verkat länge i det.

Produkterna

Här arbetar man även i andra tekniker, ”spisplåtar” till skydd för golvet framför eldstäder tillverkas av mässingsplåt, många gjutna ting får sin slutliga form i svarven. Ljuskronor och olika möbelbeslag var förr firmans specialiteter. Nu är sortimentet stort och omfattar alla sorters krokar, skyltar, ventilationsgaller, gångjärn, dörrtrycken och handtag, dekorativa portgaller, fönsterhaspar, brevinkast och annat som kan behövas i ett hus.
Egentligen finns inget sortiment. Här kan man tillverka vad som helst, bara det finns en modell.

Tekniken

Det är det som är affärsidén, kan man kanske säga. För varje gjutning görs en ny sandform eftersom den förstörs efter gjutningen. Långa serier blir alltså inte billigare än enstaka föremål i denna teknik.

Av gelbgjutare finns nu bara en handfull kvar i landet. Tekniken slogs nästan ut av pressgjutning, som med dyra verktyg och långa serier i industriproduktion kan erbjuda låga styckpriser.

Men pressgjutning har sina svagheter. Godset blir sprött och hårt och är inte så formbart som sandgjutet gods, menar Kaj.

Kaj visar så hur gjutningen går till och man förstår vad det var som fick honom att fångas av hantverket. jobbet är visserligen tungt, rökigt och sandens oljebindemedel är svartbränt av många gjutningar. Men på en liten stund har han av en ventil gjort en replik, som rykande ligger för att svalna i en stor kärra.

– Nu blir det fantastiska färger, säger han då han rör om i gjutmassan, flytande koppar och zink. Med en degel hämtar han upp metallsmältan och häller i sandformens hals. Brinnande gas sprutar ut från nedlopp och matare.

Så slås gjutsanden bort och gjutstycket blir synligt. Efterarbetet att skära bort gjutkanaler och matare, och att avlägsna »skägg«, överflödigt material som trängt ut i gjutskarven, är allt som behövs för att fullborda arbetet.

Ytbehandling

Ytan kan putsas till guldglans eller oxideras så den får matt mörk yta, allt efter önskemål. Ytan kan göras så mörk att den påminner om järnsmide, med den fördelen att mässingen inte rostar.

Om legeringen består av mer än 70 procent koppar blir godset rödare och kallas rödgods. Även klockgjutarens malm har en högre kopparhalt än mässing.

Produktutveckling

Nu finns ambitionen att bygga ut och satsa mer på tillverkningen av tillbehör för kulturhistoriska byggnader. Kaj Granlund ser plötsligt mycket målmedveten ut och man märker att det inte var länge sedan han var yrkessäljare. Han ser en utveckling i valet av produkter och menar att det nyvaknade intresset för äldre byggnader och äkta hantverk ska ge ökad plats för det gamla gelbgjutaryrket.

Ulf Lindahl

3/1998