Ni har godkänt byte av samtliga originalfönster på ett välbevarat skolhus i Veta kyrkby strax utanför Mantorp. Detta trots att originalfönstren från år 1905 är i kanonskick, välgjorda, hållbara och med vackra stängningsbeslag! Dessutom tillåter ni ytterligare förvanskning av en fastighet i Skänninges medeltida stadskärna.

Det är ganska enkelt att energieffektivisera den här typen av fönster, antingen genom att byta innerbågens glas till en lågemissionsruta eller att sätta en tredje LE-ruta på insidan av innerbågen. Och jobbet kan göras av en företagare i er egen kommun, bara en sån sak!

På kuppen skulle ni vara med och rädda klimatet, från livscykelperspektiv är det bäst att ta hand om långlivade byggnadsdelar. Om ni slänger de gamla, fina fönstren på tippen och byter till engångsfönster så sätter ni igång en resursförbrukningskarusell, de nya behöver bytas ungefär vart 30:e år, om och om igen. (Den enda som blir glad för det är fönsterbytarfirman.)

Om ni ändrar beslutet och räddar fönstren skulle ni uppfylla EU:s avfallsregler som skall hindra att man slänger fungerande byggnadsdelar i onödan. Dessutom skulle ni uppfylla kulturmiljölagen 1 kap §1 som säger att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön och ansvaret delas av alla.

Ni skulle heller inte bryta mot plan- och bygglagen 8 kap §17 – Ändring av en byggnad ska utföras varsamt så att man tar hänsyn till byggnadens karaktärsdrag och tar till vara byggnadens, tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden.

Eller plan och bygglagen 8 kap §13 som säger att en byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt får inte förvanskas.

 

Ni har dessutom beviljat bygglov för ombyggnad på Carlsgården i Skänninge, en gammal handelsgård troligen uppförd omkring 1800 och tills för några år sedan ett känt nöjesetablissemang mittemot kyrkan i den medeltida stadskärnan.

Råa ägg som rinner nerför mörka tomma fönsterglas, fuktskadade tillbyggnader och bristande omsorg har gett Carlsgården epitetet Skänninges skamfläck. Därför är det toppen att huset äntligen kommer att få det lyft och den omvårdnad det förtjänar.

Men måste man verkligen blåsa ur hela huset för det? Och kunde man inte dokumenterat det först?

Trodde ni inte att allmänheten var intresserad av Skänninges historia om så bara genom dokumenterande fotografier, lite text och några ritningar? Eller av vad som gömde sig under trashade vävtapeter och fläckiga nålfiltsmattor? Av stänkmålningarna, marmoreringarna och schablonmåleriet? Av golven med fris? Av tapetskatterna som kunde ha räddats till eftervärden? Kanske fanns där ett ark eller två från ”SKENNINGE FABRIQUE”, tapetfabriken där ett av de äldsta bevarade tapetarken i Sverige tillverkades i mitten av 1700-talet? Det får vi aldrig veta.

Och hur tänkte ni när ni underlät att ställa krav på fasadgestaltning på en fastighet med skyhögt miljövärde och 200 år på nacken?

Speciellt som fastigheten är klassad som särskilt kulturhistoriskt värdefull, ligger i ett riksintresseområde för kulturmiljövården, är med i Länsstyrelsens kulturmiljöprogram och är en del av den viktiga kulturmiljön i Skänninge ur både ett nationellt och regionalt perspektiv.

För visst vill ni väl att turisterna ska fortsätta att komma till Skänninge för att uppleva en varierad bebyggelse med historisk förankring och inte livlösa pastischer

Och även om ni faktiskt inte vill det, om ni råkar tycka att gamla bedagade hus saknar värde, om ni tror er veta vad som inte är kulturhistoriskt värdefullt (nästan allt), trots att ni saknar antikvarisk kompetens, så får en särskilt kulturhistoriskt värdefull byggnad inte förvanskas enligt Plan- och bygglagen 8 kap 13 § och ändring av en byggnad ska utföras varsamt enligt Plan- och bygglagen 8 kap 17§. Det är vad kommunen har att hålla sig till.

När ni sedan okejar att man blåser ur en byggnad in till stommen, river ut fönster, dörrar, snickerier, golv, tak, trappor, eldstäder och murstockar, river innerväggar och ändrar planlösning, förstorar takkupor, förminskar skorstenar, tar upp nya fönster- och dörröppningar, sätter igen gamla, ersätter fönster med dörrar, ändrar fönsterstorlekar, bygger balkonger, fyller grunden med betong, bilar bort putsen, river träpanelen, ersätter den med puts, avlägsnar gesimser, pilastrar och annat som sticker ut, målar allt vitt och tar bort huvudentrén mot gatan, ja då blir man lite fundersam och undrar om inte gränsen för förvanskning och ovarsamhet ändå börjar anas vid horisonten.

För Carlsgården finns inget hopp, bara en söndertrasad stomme. För Mjölby kommuns alla andra ”Carlsgårdar” ser det också mörkt ut så länge bristande kompetens och en nedlåtande syn på kulturvärden tillåts styra beslutsfattandet. Istället borde Plan- och bygglagen, kommunens viktigaste verktyg för att skydda kulturhistoriskt värdefulla byggnader, gälla. Att kommunen inte respekterar sin egen lagstiftning innebär att personligt tyckande och svågerpolitik kan bli avgörande för vilka delar av vårt gemensamma kulturarv som inte ska få finnas kvar till nästa generation. Ett ansvarsfullt beslut som borde överlåtas åt lagstiftning och antikvarisk profession. Respektera lagen och börja nu.

På kort tid har dessa två nya ärenden i er kommun hamnat på vår Gula lista över hotade miljöer. Vi är oroade och kommer att följa utvecklingen.

Behöver ni tips om fönsterbyten kan ni alltid rådfråga oss. 

Stephan Fickler, verksamhetsledare och bebyggelseantikvarie på Svenska byggnadsvårdsföreningen

Anna Wåtz, byggnadsantikvarie och länsombud på Svenska byggnadsvårdsföreningen

Red: Hannes Granberg, kommunikatör på Svenska byggnadsvårdsföreningen