På sommaren ser man knappt den gamla varvsbyggnaden som hukar sig under de höga träden. Det här är kåken som klarat sig undan storstadens hårda exploatering av strandnära miljöer och trotsat samtidens blinda krav på nytt och lönsamt. Anders Söderberg berättar om Träbåtssällskapet Skeppsmyrans osannolika klenod.

I närförorten Gröndal i Stockholm, i en flik av Liljeholmsviken mitt emot Reimersholme, ligger sedan 100 år en varvsbyggnad. Den är ett minne av en intensiv byggnadsverksamhet av segel och motorjakter, som nådde sin kulmen under förra seklets första decennier. Vid denna tid fanns flera småbåtsvarv nära Stockholms innerstad. Idag är Gröndalsvarvet det enda som står kvar i en miljö som en gång hyst både Bergsundsvarvet, Lövholmsvarvet, Stockholms Båtbyggeriaktiebolag och Janssons Båtvarv. Dessutom låg mästerkonstruktören CG Petterssons ritkontor nästgårds vid Liljeholmen under 1910-talet. Många av hans motorbåtsritningar kom till under denna tid.

Medfaren raritet

Man kan lätt förvånas över att varvet faktiskt står kvar i en stad där allt som är brokigt och litet ruffigt längesedan fått stryka på foten. Särskilt ovanliga är byggnader med anknytning till verkstadsverksamhet och småindustri och i synnerhet sådana som ligger längs stadens stränder. Går vi femtio år tillbaka i tiden fanns stora skjulstäder för dylik verksamhet både i Tanto på Södermalm, vid Karlaplan på östermalm och i Lugnet vid Hammarby sjö, men idag är sällskapet Skeppsmyrans varv en av få kvarvarande exponenter för den sortens arkitektur.

Byggnaden har klarat sig genom att hålla sig gömd i en dunge med almar och lönnar i en stadsdel som ännu inte hårdexploaterats. Ett annat skäl till att varvet orkat stå kvar, är att byggnaden trots sin sneda gistenhet kontinuerligt har huserat intensiv verksamhet med anknytning till båtvård alltsedan den hyste ett kommersiellt båtbyggeri på 1910- och 20-talen. Varvsbyggnaden, som av konstruktionen att döma knappast uppförts för att hålla i 100 år, har klarat sig genom decennierna med hjälp av pur kärlek på ideell föreningsnivå. Det är snett, gistet och från somliga synvinklar ser det inte riktigt klokt ut. Likväl står det kvar, som en litet sömnig dinosaurie som inte fattat att den kanske borde ha reducerats till fossil för länge sedan.

Unga entusiaster räddar varvet

1931 sålde firman Nya Varvet varvsbyggnaden med tillhörande inventarier och kvarliggande båtar till Göta Segelsällskap (GSS) för 3 000 riksdaler. Troligen hade firman ägt rivits och fem punkthus i tegel rests längs den nydragna Gröndalsvägen.

GSS anmodades då hålla snyggt och inte längre använda utomhusytorna som upplag för att ha en chans att bli kvar med sin verksamhet. Vid 40-talets slut vräktes närmaste grannen Lindroths Brädgård till förmån för en park, varför den södra väggen skyndsamt fick byggas om för att se snyggare ut, och vid 50-talets början hankade sig sällskapet fram på ettåriga arrendekontrakt. 1967 skriver man i sin årsbok att »på tal om Gröndalsvarvet, så vet vi väl inte vad som är bäst, att riva det eller att reparera det för ett par tre tusen varje år«.

Varvet har således inte bara en obruten hundraårig verksamhetskontinuitet bakom sig, utan också en obruten tradition av hot mot sin existens. Allra närmast rivning var huset 1985, då GSS lämnat ifrån sig hela härligheten, men den gången klarade det sig genom Skeppsmyrornas försorg. Då var myrorna unga och entusiastiska och såg förvaltningen av byggnaden som ett roligt om än resurskrävande ansvar. Idag är medelåldern lite högre i sällskapet och med den har ett än större allvar infunnit sig avseende uppgiften att underhålla och bevara.

Konsten att bevara det oplanerade

I föreningen är vi idag mer medvetna om att det inte bara är en spännande verkstadsmiljö utan också ett unikt kulturarv vi sitter på, och den kunskapen kräver nya strategier och en mera genomtänkt struktur i renoveringsarbetet. Sedan slutet av det förra decenniet har därför ett omfattande arbete gjorts för att formulera en ny renoveringsplan. Tack vare planen och länsstyrelsens välvilja gentemot varvet som industriminnesmärke, har föreningen beviljats bidrag från länsstyrelsens kulturmiljöenhet. Vi har nu både en byggnads antikvarisk bevarandeplan och en analys av konstruktionen att luta oss mot i vårt arbete.

Vår grundinställning i planen är att vi ska reparera med metoder och material som om möjligt ligger nära dem som redan tillämpats. Här är vi samtidigt medvetna om varvets karaktär av »planlöshet«. Många delar har tillkommit utan genomtänkt planläggning och med de material och de tekniker som funnits till hands i stunden. Det innebär att »metoder som ligger nära de ursprungliga« medger en viss frihet att improvisera och ta ut svängarna. Byggnadsmetoden har ju varit improviserande till sin natur alltsedan varvet kom till! Vi vill vinnlägga oss om att varvets grundläggande uttryck inte går förlorat, en balansgång mellan frihet och bundenhet till vad som redan finns på plats som inte alltid är lätt att gå. Varvet är brokigt, men det ska också fortsätta att vara brokigt på ett sätt som liknar den gamla brokigheten. Vi ska ha ett medvetet förhållningssätt till kaos och det kan kännas en smula paradoxalt ibland.

Börjar med stommen I första hand har vi satsat på byggnadens bärande konstruktion. Flera bärande stolprader har lutat åt olika håll och många stolpar har stått direkt i marken och visar tecken på röta. För att säkra stabiliteten har vi under vintern 2012–2013 inlett ett pilotprojekt med att ersätta sex grova stolpar längs mittskeppet, som under flera decennier lutat kraftigt och delvis knäckts på grund av den tunga takkonstruktionen och många vintrars snömassor.

Stolpraden har känts som den angelägnaste änden att börja i och själva arbetet med de sex stolparna är tänkt att bli vår kunskapskälla och erfarenhetsbank inför fortsatt renovering av det stora mittskeppets stolpkonstruktioner. I slutet väntar också projektet att räta upp den svankande åsneryggen längs mittskeppets takås och att byta ut all takplåt mot ny 0,7 mm galvaniserad sinuskorrugerad plåt, ett arbete som inleddes redan i höstas.

I föreningen är vi sedan snart tre decennier vana vid att arbeta själva med huset på ideell basis. Vår huvudverksamhet är bevars båtrenovering och båtsnickeri och förutom kunskapen att hantera en såg och en hammare finns mycket specialkunskap bland medlemmarna. I sällskapet finns ett brett spektrum yrkeskategorier representerade, alltifrån professionella båtbyggare till arkitekter och verksamma inom kulturmiljövård och byggindustri. Lägg till detta en hävdvunnen förmåga att alltid faktiskt ro iland de projekt vi ger oss in på. Förvaltningen av ett hus av den här sorten kräver det. Vi har sedan 1980-talets mitt både rivit och byggt upp – ersatt dålig väggpanel, reparerat bryggor, stagat upp konstruktionen där det varit kritiskt för stunden och renoverat den gamla sliprälsen, med mycket mera. Den här gången har vi dock kallat in kompetens från en extern rådgivare med erfarenhet av renovering av byggnader som denna, för att på bästa sätt kunna fullfölja vårt fleråriga projekt.

Förutom arbetet med byggnaden har vi på enskild medlemsnivå också ett ansvar för renoveringen av våra båtar. Hos sällskapet finns fritidsbåtar som spänner en vid båge över tidevarven, alltifrån 1880-tal fram till ett pågående nybygge av en liten blekingeeka. Sedan Skeppsmyran startade har omkring 170 segelbåtar, motorbåtar, ångslupar, roddbåtar, kanoter och kajaker passerat varvet och en handfull har tyckt att varvet varit så trevligt att de blivit kvar.

Just nu finns två båtar på Gröndalsvarvet med direkt anknytning till lokal varvshistoria. Det är segelbåtar byggda på 1890-talet vid det då nystartade Stockholms Båtbyggeriaktiebolag som låg vid Liljeholmsbron, bara ett stenkast bort. Historien är inte bara en rät linje, ibland går den i cirklar också. Gröndalsvarvet har stått stadigt sina första hundra år och gamla yachter hittar tillbaka till barndomsstranden. Så går det till i vår del av viken.

LäS MER

• Om småbåtsvarv i Stockholms län: www.stockholmslansmuseum.se/site_media/upload/2008_36_Varv_L_2.pdf
• Om Träbåtssällskapet Skeppsmyran: www.skeppsmyran.se

Anders Söderberg

är webansvarig hos Träbåtssällskapet Skeppsmyran (TSSM) och är verksam som arkeolog vid Sigtuna museum.

webmaster@skeppsmyran.se

2/2013