Vad innebär restaurering? Vilka värden ska lyftas fram, och vad händer när man står inför att skapa en ny berättelse om en byggnads historia? Kulturhistoriker Hampus Busk har besökt fasadrestaureringen av Grand Hôtel i Stockholm.

Vad ska man ta fasta på när en gammal byggnad restaureras? Ska den återställas till ursprungligt skick eller visa tidens spår? Svaret på frågorna har växlat genom tiderna och beror på vilken historia man vill berätta.

Flera av de anrika byggnaderna runt Strömmen har restaurerats, senast Nationalmuseum. I november 2017 beslutades att Grand Hôtel på Blasieholmens kaj skulle få en »nygammal fasad«, ett återskapande av hotellet så som det såg ut då det invigdes 1874.

Jean-François Régis Cadier positionerade hotellet som en högborg för god service och klädsam lyx.

En föraning om vad som skulle komma presenterades i husets nedre hörn. Där tillverkades ett arbetsprov i form av en två våningar hög sektion med rika stuckarbeten och ljus färg. Efter en lätt förändring i kulören fick projektet godkännande från stadsbyggnadskontoret. Det kanske största fasadåterställningsprojektet i Stockholm i modern tid fick grönt ljus.

Ursprunget

Bröderna Axel och Hjalmar Kumlien ritade hotellet och i februari 1872 stod det färdigt. Jean-François Régis Cadier, erfaren hotell- och restaurangentreprenör drev Grand Hôtel med fast hand och positionerade det i stockholmarnas kollektiva medvetande som en högborg för god service och klädsam lyx.

Efter Cadiers död 1897 drev Aktiebolaget Nya Grand Hôtel verksamheten vidare och flera omgestaltningar genomfördes. Efter 1974 har mycket litet förändrats till det yttre. Resultatet är ett hus som med sin nedtonade utsida döljer ett praktfullt inre med överdådiga interiörer.

Återskapad historia

Det var genom en önskan att återställa länken mellan det yttre och inre, mellan nutid och rik historia, som Grand Hôtels VD Pia Djupmark i samarbete med arkitekt Per Kallstenius födde idén att återskapa bröderna Kumliens ursprungliga fasad. Ett arkitektteam skapades med Karin Hagelberg och Karl Oscarsson på Tengbom.

Över hundra personer har varit inblandade i projektet, som från januari löpt i sjudagarsskift. Antikvariska och hantverksmässiga aspekter har varit centrala och en förutsättning för godkännande från staden. Hela projektet står ut som något som varit näst intill otänkbart för bara något årtionde sedan.

In i arkiven

Arbetet tog fart på allvar under sommaren 2016 med ett ingående detektivarbete i arkiven, där tillgängliga bygghandlingar och dokumentation från hela tidsperioden samlades in.

Vid jämförelser mellan byggnadsritningar och fotografier kunde man snabbt dra slutsatsen att skisserna och slutresultatet avvek på flera punkter. För att kunna skapa en fasad som tydligt avspeglade originalet krävdes ett fotografi med extrem skärpa.

Detta hittades hos Johannes Jaeger, hovfotograf verksam i Stockholm under senare halvan av 1800-talet. Han hade gjort en fotodokumentation av monumentala byggnader 1878, och där återfanns hotellet.

Fotografiet avvek från Kumliens ritningar på ett sätt som gjorde det tydligt att stuckatörerna haft åtskillig frihet. Efter inventering av andra Kumlienhus kunde med hjälp av deras detaljer och Jaegerfotot göras förelägg till de gjutformar i vilka stuckdetaljerna till fasaden sedan framställdes.

Senare tillägg

En central problematik var de två översta våningarna, som tillförts efter Kumliens tid och inte var en del i den återskapade kompositionen.

För att harmoniera med det angränsande Bolinderska palatsets takfot lät man den ursprungliga taklisten i hotellfasaden utföras i sin helhet. Ovanför denna, på den näst översta våningen, finns nu ett motiv med dubbelpilastrar från 1898.

Restaurering som varumärkesbyggande är ett intressant exempel på kommersiellt historiebruk som vi sett liknande exempel på internationellt.

Den översta våningen från 1952 behölls enkel. En cigarrlist, ett formelement med rötter i det forna Egypten som funnits med i Ivar Tengboms fasad från 1923, flyttades upp under den befintliga listen. På fasadens mitt återkom det gamla skyltmotivet »Grand Hôtel« i ny tappning.

Historisk redovisning

Helheten som skapas är i huvudsak en hyllning till det ursprungliga hotellet. Samtidigt sparas en rad senare formelement, till exempel burspråket i fasadens mitt från 1898, balkongräckena från 1923 samt de två översta våningarna.

Resultatet blir en helhet, där byggnadens eget utseende har utgjort en avgränsning. Man har hämtat och modifierat de olika tidernas stilgrepp, och på så vis redovisat hela byggnadens historik.

Resultatet är en historisk exposé ordnad som helhetskomposition. Detta årsringsperspektiv speglar ett förhållningssätt till restaureringsideologi som inte ofta ses i stadsbilden. Frågor som återstår är bland annat den om den originella men disparata verandan från 1970-talet.

Varumärkesbyggande

I en kommentar säger Grand Hôtels VD Pia Djupmark att »Mina förväntningar på den här renoveringen är att låta Grand Hôtel återfå sin forna elegans. Vi gör en förändring i stadsbilden och det påverkar alla som passerar hotellet. Jag hoppas att både våra gäster och stockholmarna kommer gilla den nya fasaden […] Det är viktigt för oss att ha en balans mellan vår historia och den moderna tid vi lever i. Jag anser att det här [fasadprojektet] är ett bra sätt att göra det på. Med den nya fasaden kommer huset att tydliggöra vårt arv som sträcker sig till slutet av 1800-talet samtidigt som vårt erbjudande innanför dess väggar har allt den moderna människan kan efterfråga. Med andra ord stärker det både vårt varumärke och gästupplevelsen.«

Restaurering som varumärkesbyggande är ett intressant exempel på kommersiellt historiebruk som vi sett liknande exempel på internationellt. Välbekanta exempel är flera av Roms många monument som restaurerats med sponsring av kända modehus.

Att lyfta fram kulturhistoriska aspekter på byggnader kommer alltid att kunna problematiseras då de säger något om samtidens avsikter och ideal. Det är också projekt som bibehåller och återaktualiserar traditionella hantverksyrken och vitaliserar den restaureringsideologiska diskursen.

Hampus Busk, kulturhistoriker och skribent hampus@sejda.se