I århundraden präglades landskapet kring huvudstaden av stora herrgårdar. När staden i slutet av 1800-talet köpte upp mark för framtida exploatering förändrades bilden och i dag återstår mycket lite av de forna herresätena. Ulrich Lange och Hedvig Schönbäck berättar om en skärva av historien som hjälper oss förstå den moderna förorten.
I Stockholm byggs det i rasande takt. Varje plätt kan bli nya bostäder. Just nu uppförs till exempel ett antal radhus i Ulvsunda slottspark och egendomens en gång vida marker decimeras ytterligare. Andra herrgårdar i stadens närhet har redan gått liknande öden till mötes och mycket lite finns i dag kvar av det landskap som präglat stadens omgivningar under århundraden. Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet och Stockholms stadsmuseum bedriver nu i samarbete ett bebyggelsehistoriskt forskningsprojekt med inriktning på Stockholms stads så kallade lantegendomar, det vill säga de gårdar som staden från slutet av 1800-talet och framåt köpte för framtida exploatering. Projektet är finansierat av Berit Wallenbergs stiftelse.
Ett särpräglat landskap
Landskapet omkring Stockholm var i början av 1900-talet ett i huvudsak jordbrukspräglat herrgårdslandskap, även om förorter i form
av små industrisamhällen och villastäder hade börjat växa upp utmed järnvägslinjerna. Bebyggelsen bestod av herrgårdar, arrendegårdar och torp. Landskapet hade skapats under framför allt 1600-talet av adliga familjer men med tiden hade borgerskapet fått ett allt större inflytande. Vid sekelskiftet 1800 ägde adliga familjer 13 av 15 säterier, men vid sekelskiftet 1900 var bara fem av säterierna kvar i adliga händer. Strukturen i landskapet var dock densamma och kännetecknades rent naturgeografiskt av ett typiskt mälardalslandskap, men några kulturhistoriska förhållanden särskilde det. För det första hade de kungliga egendomarna Haga, Ulriksdal och Drottningholm, liksom Djurgården och flera av herrgårdarna, skjutit stadsbebyggelsen ifrån sig under det sena 1800-talets bebyggelseexpansion. För det andra var omgivningarna ett överhetspräglat landskap där traditionella bönder och byar helt och hållet saknades. De gamla säterierna bestod i oförändrad eller decimerad storlek. För det tredje hade den livliga land- och sjötrafiken till och från huvudstaden gynnat uppkomsten av ett stort antal landsvägskrogar och sjökrogar, som bidragit till att omgivningarna blivit stockholmarnas utflyktslandskap. Krogarna och värdshusen hade sedan århundraden varit samlingsplatser för stadsbor på utflykt till landsbygden. De så kallade häradsekonomiska kartbladen över Stockholm och dess omgivningar från 1901–1910 ger en utomordentlig överblick över detta ekonomiska och demografiska landskap. Genom kartorna framstår en dualistisk bild av en växande stad med modern infrastruktur i form av hamnar och järnvägar, industriområden och inklämda arbetarbostadsområden, men också av ett omgivande ekonomiskt aktivt jordbrukslandskap med gamla strukturer. Bilden av detta rurala landskap uppvisar en förbluffande likhet med kartbilder från över hundra år tillbaka. Hade tiden stått stilla? Med ingången av 1900-talet förändrades mycket. Från 1880-talet och framåt köpte staden in nästan alla gårdar i omgivningarna och tillskansade sig med tiden ett markinnehav som var unikt för Sverige. Syftet var att skaffa mark till framtida utbyggnad, men den gick långsamt och därför drevs de stora egendomarna vidare som förut. Staden hade härigenom blivit godsägare och var så fram till tiden för andra världskriget då nya förorter byggdes som fullständigt förändrade landskapet.
En landskapsstudie i förorten
Syftet med vårt projekt är att skapa kunskap om och förståelse för resterna av det historiska landskapets miljöer och för deras betydelse i dagens ytterstad och undersöka hur staden har förvaltat herrgårdarnas kulturhistoriska värden. Problemet har inte tidigare undersökts, vare sig i avseende till marker eller bebyggelse. Staden tycks ha hyst ett visst intresse för att bevara en del miljöer och under 1920- talet inventerades egendomarna i Skönhetsrådets regi. Bebyggelsen klassificerades av Gösta Selling utifrån arkitektur- och kulturhistoriska värden och resultatet publicerades 1928 i boken Säterier och gamla gårdar av kulturhistoriskt värde inom Stockholms stads icke planlagda område och bland stadens lantegendomar. Vad kom den här värderingen att betyda för stadens beslutsfattare? Uppfattades gårdsmiljöerna som en tillgång eller en belastning? I dag återstår bara små enklaver, bestående av herrgårdarnas mangårdsbyggnader och en del underlydande torp. Bara på Sturehov, sydväst om staden, finns en mer sammanhållen och väl bevarad herrgårdsmiljö med ekonomibyggnader, torp och jordbrukslandskap.
De flesta andra herrgårdar fick tidigt nya funktioner som vårdanstalter, skolor för vanartiga barn och dylikt. Många parker och trädgårdar förslummades eller exploaterades med främst institutionsbyggnader. Och så ser det ut än i dag. De sista resterna av det feodala herrgårdslandskapet lever nära utplåningens gräns. Vilket syfte hade staden med sitt innehav av gårdarna och hur såg man på bebyggelse och landskap? Vad har man velat bevara, vem har stått för urvalet och har detta urval skett utifrån politiskt ideologiska, pratiska eller kulturhistoriskt värderande ståndpunkter? Kort sagt: Vems historia är det egentligen som bevarats? Man måste också fråga sig hur mycket som behövs av dessa restmiljöer för att de ska vara begripliga. Kanske kan det stora antalet små solitärer av historiska agrara miljöer fortfarande göra det möjligt att förstå hur det äldre landskapet en gång tedde sig. Genom att sätta fokus på landskapets historia får vi möjlighet att förstå förorternas bakgrund, identitet och kontinuitet. Framför allt vidgas och kompletteras bilden av Stockholms förflutna och tyngdpunkten förskjuts från innerstadens redan välkända kulturmiljö till förortens fördolda men väl så innehållsrika historia. Herrgårdarna var också arbetsplatser och boendemiljöer för många fler än godsägare och är därför värdefulla för den lokala historien. Av tradition har studier av herrgårdar ofta fokuserat på mangårdsarkitektur och estetik, för att inordna miljöerna i en slags allmän konsensus i synen på historia och kulturarv. Vi vill lägga till ytterligare aspekter på vad som skapar ett kulturarv, som betydelsen av platser, identiteter, minnen och berättelser. På så sätt kan andra historier komma fram och förhoppningsvis ge dessa egendomar en plats i den pågående diskussionen om förorternas förtätning och omdaning.
Ulrich Lange & Hedvig Schönbäck
Ulrich Lange, docent och lektor vid institutionen för kulturvård, göteborgs universitet
Hedvig Schönbäck, fil dr och antikvarie vid stockholms stadsmuseum.
hedvig.schonback@stockholm.se ulrich.lange@conservation.gu.se
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
