För medeltidens kyrkobesökare måste kontrasten mellan vardagsmiljön och kyrkan ha varit överväldigande. Byggnadens storlek och dimensioner skiljde ut den från alla övriga byggnader. Härtill kom i flertalet sockenkyrkor en färgrikedom som definitivt inte hade någon motsvarighet i hemmiljön.

Naturligtvis var prakten inte lika rik i en liten träkyrka i en avlägsen del av t ex Småland som i en av Gotlands kalkstenskyrkor med tycke av katedral, men kontrasten fanns där likaväl.

För medeltidens filosofer och teologer var den skönhet, som man kunde uppleva här i världen en matt spegelbild av den himmelska skönheten hos Gud, som väntade den som uthärdat jordelivets vedermödor och levt enligt Kristi och Kyrkans bud. Medeltidens skönhetsbegrepp är dock något helt annat än vår tids.

De tre beståndsdelarna i ”det sköna” var ljus, färg och tal, det sistnämnda omöjligt att uppfatta med ögat och hänsyftande i första hand på de u201crättau201d måttförhållandena och på en talsymbolik, vars centrala roll för oss är svår att föreställa sig.

De två förstnämnda, ljus och färg, kan vi däremot än i dag uppleva i den medeltida konsten och då främst i glasmålningarna. Den som varit i någon av de stora franska katedralerna, t ex Chartres eller Bourges, har säkert med sig synintryck av ett