För medeltidens kyrkobesökare måste kontrasten mellan vardagsmiljön och kyrkan ha varit överväldigande. Byggnadens storlek och dimensioner skiljde ut den från alla övriga byggnader. Härtill kom i flertalet sockenkyrkor en färgrikedom som definitivt inte hade någon motsvarighet i hemmiljön.

Naturligtvis var prakten inte lika rik i en liten träkyrka i en avlägsen del av t ex Småland som i en av Gotlands kalkstenskyrkor med tycke av katedral, men kontrasten fanns där likaväl.

För medeltidens filosofer och teologer var den skönhet, som man kunde uppleva här i världen en matt spegelbild av den himmelska skönheten hos Gud, som väntade den som uthärdat jordelivets vedermödor och levt enligt Kristi och Kyrkans bud. Medeltidens skönhetsbegrepp är dock något helt annat än vår tids.

De tre beståndsdelarna i ”det sköna” var ljus, färg och tal, det sistnämnda omöjligt att uppfatta med ögat och hänsyftande i första hand på de u201crättau201d måttförhållandena och på en talsymbolik, vars centrala roll för oss är svår att föreställa sig.

De två förstnämnda, ljus och färg, kan vi däremot än i dag uppleva i den medeltida konsten och då främst i glasmålningarna. Den som varit i någon av de stora franska katedralerna, t ex Chartres eller Bourges, har säkert med sig synintryck av ett rum, som tack vare glasmålningarna fått en dimension som absolut inte har något med det jordiska att göra. Ljuset som en av de främsta symbolerna för Gud får en särskild tydlighet i glasmålningarna, ett ljusgenomsläppligt måleri i motsats till tavelmåleriet, som endast kunde erbjuda lysande färger mot en guldgrund.

En ringa rest

Vad som finns kvar av medeltida glasmålningar i Sverige är endast en ringa rest av vad som en gång funnits. Vi vet, tack vare äldre beskrivningar och bevarade fragment att de medeltida katedralerna, t ex Uppsala, Linköping och Strängnäs, alla varit försedda med glasmålningar, av olika ålder och olika omfattning.

Även många landsortskyrkor torde, i större omfattning än vi nu föreställer oss, ha haft glasmålningar i sina i förhållande till katedralerna anspråkslösa fönsteröppningar. Några exempel på detta kan nämnas: Tångeråsa i Närke, Skirö i Småland, Skärkind i Östergötland och Gudmundrå i Ångermanland.

Den som vill uppleva ett medeltida kyrkorum, där de medeltida glasmålningarna fortfarande spelar en väsentlig roll, måste bege sig till Gotland, där glasmålningar bevarats i omkring 30 av öns drygt 90 medeltida kyrkor. I många fall rör det sig om en eller ett fåtal rutor och målningsrester i fönstrens masverk, men det finns också några kyrkor, där man kan skapa sig en bild av glasmålningarnas betydelse för kyrkorummet. I första hand skall nämnas Lye, men också kyrkor som Endre, Dalhem och Löjsta har tillräckligt mycket bevarat för att ge en uppfattning om glasmålningarnas betydelse för upplevelsen av det medeltida kyrkorummet.

De gotländska glasmålningarna har tillkommit under en tid av ungefär 150 år, från 1200-talets andra fjärdedel till tiden omkring och omedelbart efter 1300-talets mitt. De speglar glasmåleriets utveckling, från den tidiga gotikens kraftiga färger med rött, blått och grönt som dominerande färger (det kanske bästa exemplet på denna stil är Dalhem) till 1300-talets betydligt färgsvagare måleri (t ex Lye).

För dyrt för denna värld

Glasfönster i medeltida profana byggnader var en dyrbarhet, som bara de allra mest välbärgade kunde kosta på sig. Kanske fanns i några av kungens slott fönster med något slags dekor i färg, i så fall troligen endast vapen eller emblem, inget som liknade kyrkornas bild- och ornamentrikedom.

Vad som gav de profana glasfönstren deras karaktär av något mer än ett klimatskydd var de blyspröjsar som användes för att foga samman de ganska små rutorna, som oftast var blasta i ett mer eller mindre grönt glas. Mestadels bildade spröjsarna ett mönster sammansatt av enkla rektanglar, men en fantasifull glasmästare kunde åstadkomma betydligt mera komplicerade kompositioner, något som kan studeras bl a i medeltida målningar som återger interiörer. Exempel på den enklare typen av spröjsning har bevarats på några få platser, bl a från Glimmingehus, och från medeltidens slutskede.

Reformationen krävde ljus

Reformationen innebar ett definitivt slut för nytillverkning av kyrkliga glasmålningar och innebar med tiden också att de målningar som fanns inte underhölls utan hellre avlägsnades, främst för att släppa in mera av det klara dagsljuset. Både präst och menighet behövde läsljus.

För de profana byggnaderna fortsatte man länge med de blyspröjsade fönstren, som med tiden kom att användas även av kapitalstarkare borgare och bönder.

För att få en större variation använde man också vad som på tyska kallas ”Butzenscheiben ”, små runda rutor, erinrande om buteljbottnar. Ett bra och välbevarat exempel på ett sådant fönster finns i det Wrangelska gravkoret vid Skoklosters kyrka från 1640-talet.

Måleriet dyker också upp igen, men då icke det slags glasmosaik i flera färger som användes under högmedeltiden, utan måleri på glas, inte med glas. Någon eller några rutor per fönster kunde förses med detta slags dekor, t ex vapensköldar, bomärken, emblem, allegorier m m. Bra exempel på detta slags rutor i högre ståndsmiljö, efter tysk förebild kallade kabinettsrutor, finns på Tidö slott i Västmanland från 1600-talets mitt, medan främst Gotland och Hälsingland kan uppvisa åtskilliga exempel också från bonde- och borgarhem.

Taffelglas utan dekor

När fönsterbågar av trä under 1700-talet vinner allmänt insteg försvinner även dessa sista rester av fönsterdekor. Sedan glasbruken börjat blåsa så kallat taffelglas, var blyfönstren för lång tid borta ur bilden. Taffelglaset gjorde det möjligt att framställa betydligt större rutor än tidigare, dessutom i bättre avfärgat glas, inte mer eller mindre gröntonat som tidigare. Priset på glas sjönk dessutom i Sverige genom att man i större skala tillverkade fönsterglas inom landet.

På kontinenten och i England hade glasmåleriet aldrig helt dött ut men bedrevs mest som måleri på glas. Romantikens intresse för medeltidens konst blev utgångspunkten för den förnyelse av glasmålerikonsten, som hade ett av sina viktigaste centra i Mu00fcnchen.

Även i Sverige vaknade intresset för denna hos oss helt utdöda konst först genom den Gotlandsfödde akademiritmästaren i Uppsala Johan Way, som efter en tid som officer beslutade sig för konstnärsbanan och bl a studerade glasmåleri i England. Way fick i uppdrag att utföra glasmålningar för det gustavianska gravkoret i Uppsala domkyrka, ett arbete som slutfördes 1841, sedan han gjort en studieresa också till Mu00fcnchen. Ways glasmålningar, som lyckligtvis kunnat återställas vid domkyrkans senaste restaurering, har icke mycket gemensamt med medeltidens glasmåleri, även om detta var hans syfte. Några vidare uppdrag som glasmålare fick han inte.

Nästa försök att uppliva glasmålerikonsten i Sverige skedde i Linköpings domkyrka. I samband med en omfattande restaurering av kyrkan 1849-1870 utbyttes alla fönsterbågar och allt fönsterglas. Här arbetade man med färgat glas efter medeltida förebild och försåg fönstrens masverk med olika slags ornament, främst blommor men också fåglar m m. Glaset infogades dock i ett tunt masverk av gjutjärn i stället för bly. Även detta arbete blev ensamt i sitt slag och har lyckligtvis bevarats oförändrat till våra dagar.

Målare från Tyskland

Först mot slutet av 1800-talet blommade intresset för glasmåleriet upp på allvar. Målare kom från Tyskland och öppnade ateljéer som snart hade en omfattande verksamhet. En av de flitigast anlitade firmorna var Neumann & Vogel i Stockholm. Hugo Schulz arbetade först vid Sandö glasbruk i Ångermanland, dit han inkallats 1898. 1909 flyttade han till Glava glasbruk i Värmland och därifrån till Kristinehamn där han öppnade en egen verkstad.

De stora kontinentala glasmålerifirmorna, t ex Mayer`sche Hofglasmalerei i Mfinchen och F X Zettler, också i Mu00fcnchen, var flitigt anlitade. Zettler levererade fönster bl a till Johannes kyrka och Tyska kyrkan i Stockholm. Från den parisiska firman Henri Cabin anskaffades glasmålningar till Maria Magdalena kyrka i Stockholm (1878, nu magasinerade),medan en av Österrikes största glasmålerianstalter, i Innsbruck, anlitades för Allhelgonakyrkan i Lund.

Några unika konstverk är det i dessa fall icke frågan om. Man har valt motiv ur firmornas rikt illustrerade kataloger och endast i undantagsfall beställt speciella scener eller figurer. Detta förringar ingalunda dessa fönsters värden som oersättliga delar av några av nygotikens förnämsta kyrkointeriörer i Sverige.

I Göteborg grundade konstnären R Callmander år 1888 Svenska glasmåleriaktiebolaget, som levererade en mängd glasmålningar, bl a till Vadstena klosterkyrka, Oscar Fredriks kyrka i Göteborg och Asmundtorps kyrka i Skåne. N P Ringström i Stockholm grundades 1886 och kom att i sig införliva flera av de andra glasmålerifirmorna i Stockholm. Ringströms, som nu är Sveriges äldsta glasmålerifirma, anlitades i början av 1900-talet för att, efter kartonger av konservatoren C W Pettersson, utföra kompletteringar och restaureringar av gotländska medeltida glasmålningar.

Profan renässans

Det sena 1800-talet kom också att medföra en renässans för glasmåleriet i profana sammanhang. Där arbetade man med i stort sett alla nedärvda tekniker – måleri på glas och glasmosaik i medeltida anda – men också med nyare tekniker främst etsning.

Bland annat den tidigare nämnde H SchuIz arbetade med etsning, för såväl ornamentik som figurframställningar. Några fönster i Stadshuset i Sundsvall torde vara av hans tillverkning. Man arbetade också med olika sorters maskinellt framställt ornamentglas, kanske främst vad som kallats råglas eller katedralglas, ett mestadels svagt färgat glas som på mekanisk väg givits en ojämn yta för att erinra om äldre glas. För figur-scenerna hämtade man förebilder från grafiska blad, företrädesvis från sen medeltiden och renässansen.

Icke minst de mera påkostade hyreshusens trappuppgångar försågs med fönster av denna art. Åtskilliga högklassiga exempel finns i Stenstaden i Sundsvall, de bästa signerade av Stockholmsfirman Neumann & Vogel. Praktfulla glasmålningsensembler av samma slag återfinns också i t ex Berns salonger i Stockholm och i det Sagerska palatset i Stockholm.

Att följa ”fönsterkonstens” vidare utveckling under 1900-talet skulle spränga ramen för denna artikel.

Lye kyrka på Gotland har tillräckligt mycket bevarat av glasmåleri för att ge en uppfattning om dess betydelse för upplevelsen av det medeltida kyrkorummet. Fotograf/Illustratör: A Edle, 1940

Endre kyrka, en av 30-talet gotländska kyrkor med bevarade glasmålningar. Fotograf/Illustratör: A Edle, 1946

”Butzenscheiben”, små runda glasrutor, erinrande om buteljbottnar. Fotograf/Illustratör: Tomas Nilsson

Det sena 1800-talet är det profana glasmåleriets storhetstid i varje fall kvantitativt. Fönster i fastigheten Glädjen 5, Sundsvall. Fotograf/Illustratör: Industrifoto AB”

Åke Nisbeth

Pensionär och var tidigare avdelningschef på Riksantikvarieämbetet.

4/1993