Massiva glasblock har använts som byggnadsmaterial i århundraden. Ofta var det överbliven glasslagg från hyttorna som togs tillvara. Men även handblåsta glasblock har förekommit, framställda på samma vis som munblåsta flaskor. En sexkantig form användes och blocken sammanfogades sedan i bikakeform.

Ihåliga och massiva glasblock

Hålblocken kunde även ha kvadratisk form och användas som tegelstenar att mura väggar med. Därav benämningen glastegel som fortfarande används. En värdefull egenskap var att hålrummet isolerade bättre mot kyla och ljud. Nackdelen var dock att de inte tålde större belastningar och blev olämpliga i bärande konstruktioner och ytterväggar. För att förbättra de ihåliga glasblocken gjordes ständigt nya ansträngningar. Det var svårt att få blocken täta, kondens och smuts trängde in. En viss förbättring skedde när man kom på att limma blockhalvor med konkav insida mot varandra så att ett hålrum uppstod. Den hantverksmässiga produktionen innebar dock att blocken blev exklusiva.

Med ny teknik kunde man i början av förra seklet producera glas industriellt så att kostnaderna hölls nere. Tekniska framsteg gjorde att materialets konstruktiva gränser gick att tänja. Glaset blev mindre bräckligt genom nyutvecklade härdningsmetoder och ugnsfast glas kunde framställas. På så vis skapades förutsättningar för arkitekter och konstnärer att experimentera och skapa nya estetiska uttryck.

Liksom gjutjärn