Massiva glasblock har använts som byggnadsmaterial i århundraden. Ofta var det överbliven glasslagg från hyttorna som togs tillvara. Men även handblåsta glasblock har förekommit, framställda på samma vis som munblåsta flaskor. En sexkantig form användes och blocken sammanfogades sedan i bikakeform.

Ihåliga och massiva glasblock

Hålblocken kunde även ha kvadratisk form och användas som tegelstenar att mura väggar med. Därav benämningen glastegel som fortfarande används. En värdefull egenskap var att hålrummet isolerade bättre mot kyla och ljud. Nackdelen var dock att de inte tålde större belastningar och blev olämpliga i bärande konstruktioner och ytterväggar. För att förbättra de ihåliga glasblocken gjordes ständigt nya ansträngningar. Det var svårt att få blocken täta, kondens och smuts trängde in. En viss förbättring skedde när man kom på att limma blockhalvor med konkav insida mot varandra så att ett hålrum uppstod. Den hantverksmässiga produktionen innebar dock att blocken blev exklusiva.

Med ny teknik kunde man i början av förra seklet producera glas industriellt så att kostnaderna hölls nere. Tekniska framsteg gjorde att materialets konstruktiva gränser gick att tänja. Glaset blev mindre bräckligt genom nyutvecklade härdningsmetoder och ugnsfast glas kunde framställas. På så vis skapades förutsättningar för arkitekter och konstnärer att experimentera och skapa nya estetiska uttryck.

Liksom gjutjärn kunde glas tillverkas i alla tänkbara former och dessa material fick allt större betydelse. Särskilt när de kombinerades. Det amerikanska företaget Radiating Light Company, grundat 1896, producerade huvudsakligen räfflade glasblock med filtrerande och ljusspridande egenskaper. Glasprismorna monterades i en järnram och kunde förtillverkas. Fabriken låg i Chicago och man samarbetade tidigt med arkitekten Frank Lloyd Wright som formgav blocken.
1907 tog tysken Friedrich Keppler patent på en konstruktion med massiva glasblock. Systemet baserades på att gjuta in blocken i en bärande konstruktion av armerad betong. Metoden togs fram för att bygga välvda tak av stora dimensioner. Kepplers glasblock var kvadratiska och skålformiga så att man bara kunde få en slät yta åt ett håll.

Keppler startade företaget Deutsche Luxfer Prismen-Gesellschaft. Namnet Luxfer är en sammanställning av latinska orden lux (ljus) och fer (genom).

Det största genombrottet för glasblock kom först 1935 i USA när företaget Corning Glass lyckades finna en metod att smälta samman blockhalvorna. I processen evakuerades luft så att ett vakuum uppstod. Blocken framställdes av Pyrex, ett härdat, brandsäkert glas som utvecklats en tid innan och som kommit till nytta i ugnsfasta glaskärl. Nu hade man lyckats sammanföra egenskaper vilket tidigare varit omöjligt: hållbarhet, låg vikt och värmeisolerande egenskaper.Företaget ändrade sedan namn till Pittsburgh-Corning och är idag ett storföretag där glasblockstillverkningen fortfarande existerar men i förhållandevis liten skala.

Industriell tillverkning av glasbetong har inte funnits i Sverige, däremot har småländska glasbruk producerat massiva glasblock i mindre skala. En av tillverkarna var Lindshammars Bruk som än idag gjuter glasblock på beställning. Här tillverkades till exempel glasen till Edvin Öhrströms glasobelisk på Sergels torg.
I Finland har glasblock tillverkats av Karhulan Lasi OY. Företaget finns kvar och ägs idag av amerikanska Owen-Illinois, som också gjort sig kända genom sina glasblock.

Glas i hus

Glasbetong lämpade sig utmärkt till modernismens formspråk. Man skulle kunna säga att glasblocket blev symboliskt i bemärkelsen att det var ett materialiserat ljus. En neutral och genomskinlig byggkloss utan ytliga egenskaper som kunde störa helheten. I Le Corbusiers kyliga formspråk passade isbitarna perfekt och det finns flera exempel där han använde glasblock. Exempelvis i hyreshuset Porte Molitor där Le Corbusier hade sin bostad och studio i takvåningen. Ett annat verk med glasbetong av Le Corbusier är Frälsningsarméns härbärge, Cité de Refuge de l`Armée du Salut, i Paris. Fasaden i syd utfördes helt i glas men bristfällig ventilation gjorde att inomhusklimatet blev olidligt varmt på sommaren.

Det svenska företaget AB Glasbetong bildades 1941 och företagets verksamhet omfattade till största delen entreprenadarbeten som utfördes av anställda montörer. AB Glasbetong är idag Sveriges största leverantör av glasblock och verksamheten är numera enbart inriktad på försäljning.
Glasbetongens guldålder var 1950- och 60-talen, men under 70-talet sjönk intresset. Oljekrisen 1973 ledde till att man försökte använda energisnåla material och glasbetongens värmeisolerande egenskaper ansågs inte tillräckligt goda. Glasbetongen stämplades som energislukare. En dom som väl inte var helt rättvis, åtminstone inte i förhållande till konventionella fönster med planglas. Men industrierna sparade på sina resurser och byggde kostnadseffektiva fabrikshallar med artificiellt ljus. Det rationaliserade sättet att bygga industrilokaler bestod i att resa en stomme av stålbalkar som kläddes med plåtfasad. Glasbetong fungerade inte särskilt bra i det sammanhanget.

Underhåll och renovering

I och med att de stora industriuppdragen försvann för glasbetongföretagen så fanns inte behov av större arbetslag längre. Det blev alltfler enmansjobb och dessa kunde läggas ut på tillfällig arbetskraft. Här kan också finnas en förklaring till att underhållet av befintliga glasbetongarbeten blev eftersatt. Det var inte lönsamt att anlita tillfälligt folk för underhåll.

Ett stort bekymmer var att glasblocken expanderade vid stark värme. Visserligen ytterst lite, men detta orsakade med tiden sprickbildning, särskilt i större konstruktioner. Förutsättningarna gjorde att underhåll med småreparationer och tätning blev ytterst viktigt. Om ingen höll koll på glaskonstruktionerna trängde fukt in och detta ledde i sin tur till frostsprängningar. Vatten kunde också orsaka rostbildning i armeringsjärn så att de svällde och glasen sprack. Detta gjorde att glasbetong fick dåligt rykte och betraktades som ett förlegat och omodernt material.

Det var först i samband med 1990-talets nyfunkis som glasbetongen återupptäcktes. Intresset är fortfarande stort både hos arkitekter och gör-det-självare. Utbudet på glasblock har därför blivit större. En negativ effekt av det är att blockens kvalitet kan variera en hel del mellan olika tillverkare. En annan baksida av populariteten är att glasbetong ibland monteras på ett undermåligt sätt. Det är därför viktigt att köpa glasblock av seriösa leverantörer och kontrollera referenser på dem som anlitas för uppsättning.

Att mura med glas kräver hantverkskänsla. Förr var glasblockens form inte helt perfekt, måtten kunde variera en del, och vid arbetets gång måste man anpassa varje block individuellt. På så vis växte den murade glasväggen fram organiskt med små avvikelser i detaljerna. I antikvariska sammanhang är det viktigt att glasbetong muras på detta hantverksmässiga sätt i stället för att använda fogkryss som ger ett stelt resultat.

Olle Wilson

Konstvetare, frilansskribent och fotograf, kommer i höst ut med en bok om glasbetong på Byggförlaget.

3/2003