Gamla hus brukar ha många synliga järndetaljer. Hos de mer ordinära husen rör det sig mest om fönster- och dörrbeslag och lås, men ibland kan man också hitta mer fantasifullt utformade smidesdetaljer som vindflöjlar. Elegantare hus kan ha räcken av smide eller gjutjärn, men också andra gjutna arkitekturdetaljer som till exempel kolonner. I trädgårdarna finns grindar, staket och blomsterurnor.

Under 1900-talet upplevde järnet en ny popularitetsvåg i trapp- och balkongräcken på villor och flerfamiljshus. Inomhus brukar de gamla järnföremålen klara sig tämligen bra, men utomhus och i fuktiga utrymmen är rosten en svår fiende. Även mekaniska skador är vanliga, i synnerhet på grindar och staket. Ändå betyder järndetaljerna så mycket för husets eller trädgårdens karaktär att det lönar sig att lägga ner en hel del kraft på att bevara dem eller – om det är alldeles omöjligt – att göra exakta kopior i den ursprungliga tekniken.

Många tappar sugen redan vid blotta åsynen av de trasiga och rostanlupna föremålen, men ofta ger man upp för lätt. Vi har letat upp ett par hantverkare med stor erfarenhet av att restaurera gjutjärn och smide för att få veta mer om vad man kan göra.

Cai Zetterström driver firman Z Metallform i Södertälje. Hans verksamhet är bred och det är inte lätt att placera honom i något fack.
– Konservator kan jag inte kalla mig, även om jag många gånger arbetar på samma sätt som en sådan. Men jag har ingen konservatorsutbildning; i stället har jag gått lärlingsvägen. Jag har haft två läromästare, först min morfar och sedan Elin Törnqvist som var silversmed på Kungliga slottet. Dessutom har jag utbildat mig i förgyllning för att klara den delen av mina uppdrag.

Själv kallar sig Cai metallrestaurator. Han arbetar mycket med gjutet material, inte bara järn utan också en rad andra metaller som bly, tenn, zink och kopparlegeringar. Cai berättar själv om hur han hamnade i yrket:
– Jag började som rätt ung med att konservera kistorna i Riddarholmskyrkan tillsammans med min morfar, Olof Zetterström. Det var ett jättelikt jobb som jag sedan levde med i många år. Morfar var svets- och smidesmästare av den gamla stammen och yrkeslärare vid Hantverksinstitutet (nuvarande SIFU). Jag har varit med honom i verkstaden ända sedan jag var liten. Han gav mig min första borrmaskin i julklapp när jag var fem år.
– Morfar var ju pedagog, så han kunde konsten att lära ut saker och ting; att verkligen beskriva vad som händer i metallen när man håller i en gassvets. Den kunskapen har jag sedan kunnat tillämpa på alla andra metaller, så det har aldrig känts svårt för mig att gå vidare från att arbeta med järn till exempelvis tenn eller bly.

Här håller vi oss till att tala om gjutjärn: om skador på materialet och hur man kan åtgärda dem.
– De rena rostskadorna är förstås vanligast, berättar Cai. Oftast hittar man dem i anslutning till bultförband på till exempel staket och räcken, där olika delar är hopfogade med varandra. Gjutjärnsstaket spricker också gärna just i anslutning till borrhålen eftersom borrningen alltid innebär en viss försvagning av materialet. Det är också vanligt att det saknas delar som helt enkelt har gått sönder och fallit bort. Då får man gjuta nytt och svetsa på.

Han gjuter inte själv utan tar hjälp av ett gjuteri. Däremot är det hans jobb att svetsa fast de nya delarna vid komplettering. Att svetsa i gjutjärn är en uppgift som kräver sin man. Gjutjärnet spricker lätt vid svetsningen på grund av de stora temperaturskillnaderna mellan fogen och det omgivande materialet. Det är spänningen mellan varmt och kallt som ger upphov till sprickbildningen. Cai berättar hur man gör för att uppnå ett bra resultat:

– Har man tillgång till en ugn kan man hetta upp hela det föremål som skall repareras. Sedan svetsar man omedelbart, medan hela stycket fortfarande är glödhett. Efteråt gäller det att låta materialet gå ner i temperatur mycket långsamt. Man får aldrig någonsin spola vatten på för att skynda på nedkylningen – då spricker det direkt. Med den här metoden är det lätt att undvika sprickor eftersom svetsen håller samma temperatur som omgivande ytor.

– Nu har man ju inte alltid den möjligheten, men det går också att svetsa direkt med en vanlig elsvets även om det kräver större försiktighet. Först och främst måste man vara noga med att göra fogen fullkomligt ren. Sedan svetsar man en liten bit i taget, kanske några centimeter åt gången, och sträcker ut fogen genom att knacka på den med en rund hammare. Vitsen med att bara svetsa små partier är att den omgivande metallen inte hinner bli rödvarm. Därför gäller det också att vänta en stund innan man svetsar nästa sträng.

Cai framhåller också hur viktigt det är för resultatet att man arbetar ordentligt med att ge materialet rätt form efter svetsningen. Det går inte bara att svetsa och sedan slipa ner skarven med vinkelslip, utan det skall mer till för att göra lagningen osynlig.

– Själv använder jag mig bara av vinkelslipen för den första grovbearbetningen. Sedan övergår jag till att jobba med olika slags filar och slipstift för att få fram den rätta formen. Gjutjärnet har ju nästan alltid en dekorativ form; det är sällan som ytorna är helt släta. Åtminstone brukar det finnas någon form av listverk eller avrundningar, men det kan också röra sig om mer utarbetade dekorationer som blomsterslingorna på en trädgårdsurna. Formningen av skarven är alltså A och O. Det är också viktigt att man lägger på tillräckligt mycket svetsmaterial för att det skall räcka till för att få fram formen. Hellre för mycket än för litet, säger Cai.
Han är noga med att fundera över vad skadorna beror på, allt för att undvika att de uppstår igen. Gäller det till exempel rostskador mellan två delar i ett staket brukar han måla på ett lager linoljefärg vått i vått så att det bildas ett skyddande färgskikt mellan järndelarna.

– Man slipper massor av framtida korrosion på det sättet. Dessutom kommer man ju inte heller åt att se över de här ytorna igen när staketet väl är monterat. Antikvariska överväganden är en del av Cais vardag.
– Jag får lov att sätta mig in i hela problemet, både i föremålets historia och i antikvariska frågor. Däremot är det inte min sak att fatta antikvariska beslut, men man kan säga att jag vet när det är dags att ringa och fråga.

– Ibland tackar jag nej till jobb när jag tycker att kunden vill reparera för mycket av rent utseendemässiga skäl. Men ofta är det nödvändigt med reparationer eller ommålning. Det beror på var föremålet skall förvaras. Skall det sitta utomhus, eller kan man ta in det för förvaring? Att förvara det inomhus kan vara ett sätt att till exempel kunna bevara gammal bemålning i befintligt skick.

Som vi har sett är Cai Zetterström expert på att svetsa i gjutjärn. Eftersom gjutjärnet på grund av sin höga kolhalt inte låter sig smidas eller vällas ihop är det lämpligt att svetsa när det skall lagas. När det gäller det mindre kolhaltiga och lätt smidbara smidesjärnet är förutsättningarna annorlunda. Här går det att välla igen. Smeden Julius Pettersson, eller Julle som han ofta kallas, i Karlsborg avråder därför från att ta till svetsen när man skall renovera gammalt smide. Han framhåller betydelsen av att reparera med samma metoder som en gång användes när föremålet tillverkades.
– Själv arbetar jag enbart med traditionell varmsmidesteknik. Som jag ser det är det inte acceptabelt att till exempel svetsa ett nitat hörn på en grind, utan är det nitat så skall det vara det även i fortsättningen.
Han säger också att vården av gamla smidda järnföremål oftast handlar om att rengöra och skydda mot fortsatta rostangrepp. Rengöringen sker med hjälp av stålborstning eller försiktig blästring.

– Smide går att blästra, men roterande stålborste är bäst. Märker man att föremålet är skört får man ta det försiktigt. Men även om det ser illa ut är det oftast bara ytan som är anfrätt. Längre in brukar det vara i bra skick.
Efter rengöringen är det dags för ytbehandling. Föremål som skall placeras utomhus målas med linoljefärg efter rostskyddsgrundning. Sådant som kan förvaras inomhus går bra att linoljebränna under förutsättning att föremålet inte är för stort. Linoljebränningen ger en vacker yta men står inte emot väder och vind.

Det räcker förstås inte alltid med att rengöra och rostskyddsbehandla utan många gånger finns det större skador att åtgärda. Julle får ofta in grindar för lagning. Vanliga skador, förutom den eviga rosten, är påkörningsskador. Någon del av konstruktionen kan ha brustit medan andra delar är skeva. Julle börjar med att titta noga på helheten för att skaffa sig en bild av hur grinden såg ut före skadan. Innan han tar isär den mäter han också upp skadade delar. Därefter smider han exakta kopior av de brustna delarna och byter ut dem i sin helhet. Det går också att välla ihop det skadade, men det betyder mycket arbete.

När Julle väl har rekonstruerat de brustna järndelarna tar han itu med att räta ut det som har blivit skevt. Normalt bearbetar man det varmt, men det kan också gå att bocka kallt om det inte är alltför deformerat. Men då gäller det att ha erfarenhet och veta var materialets gränser går eftersom risken är stor att det spricker. När alla delar är reparerade är det sedan dags att montera ihop grinden igen.

Även Julle är mycket antikvariskt medveten.
– Man måste tänka på att föremålet skall se likadant ut efter reparationen. Det kan finnas skäl att vara rädd om gamla iskarvningar och lagningar. Även förr lagade man gärna föremål som man tyckte om och som hade ett ekonomiskt värde. Innan svetstekniken kom nitade man ihop delarna. Har man gamla lagningar med nitförband tycker jag att man skall spara dem.

– Att ta isär hela föremålet för att välla ihop det eller byta ut stora delar av konstruktionen är inte heller alltid lämpligt av antikvariska skäl. Har man ett mycket gammalt och fint föremål kan det vara bättre att spara det orört med skador och allt och i stället ersätta det med en kopia.
Även om han ibland reparerar enklare småföremål som verktyg och gamla husgeråd sysslar han mest med större jobb. Förutom grindarna handlar det ofta om kyrkliga föremål som järnkors och spiror av den typ som brukar kröna kyrkor och klockstaplar. Han arbetar även i andra tekniker än smide, till exempel med kyrktuppar och vindflöjlar i plåt.

För Julle är det självklart att man skall bevara gammalt smide och vårda det på rätt sätt.
– Smidet är en väldigt viktig bit av kulturarvet. Det är ju själva grunden till industrialismen. Den första maskinen byggdes av en smed. Vi får inte glömma bort att vi fortfarande lever i järnåldern – utan järnet faller hela civilisationen.

Ingela Broström

Antikvarie i Gävle och ordförande i Svenska föreningen för byggnadsvård.

4/2001