Hur länge kan vattenledningar och värmesystem i gamla hus behållas och brukas? Frågan ställs kanske först och främst av sparsamhetsskäl, men vi är också många som uppskattar gjutjärnsradiatorernas form och värmeledning med självcirkulation.

Rörinstallationerna kan delas in i kallvatten, varmvatten, avlopp och värmeledning. Vad håller sämst?

Jag har intervjuat rörmokaren Lars-Olof. Han bor i landsorten, och har erfarenhet av nybyggda bostäder, rot-jobb, försäkringsreparationer och industrianläggningar. Så här besvarar han mina frågor.
Kallvattenledningarna brukar ta mest stryk. Där flyter det färskaste och aggressivaste vattnet, under ganska högt tryck. Rören av galvaniserat stål kan ibland korrodera, ibland sättas igen med beläggningar som bromsar flödet.

Varmvattenrören mår oftast bättre, även om de är av stål. Är de av koppar så har de stor livslängd. De håller mycket längre än dagens kopparrör, som är av tunnare gods och har mindre dimensioner.
Vattenkranar, eller ventiler som det rätteligen heter, kan ofta behållas. Visst kan förkromningen vara nött och mässingsgodset slitet. Men konstruktionerna är robusta och enkla; ventilsätena kan rengöras och brotschas om och packningar finns att få tag på, liksom o-ringar till kranbröst och pip.

Vad gäller för avloppen?

– Fram till 1960-talet gjordes allt i gjutjärn, och det brukar vara ganska långlivat. Det är bra på flera sätt, ett är att det bullrar mindre från rören, ett annat att det tål hetvatten från disk- och tvättmaskiner.
De gamla gjutjärnsavloppen brukar vara täta och långlivade, men att ta isär kopplingar som tätats med bly är jobbigt. I dag används smidigare skruvkopplingar. Byte är inte alltid nödvändigt, man kan också renovera befintliga rör genom infodring.

– Gamla vattenlås under diskbänk eller tvättfat brukar vara svåra att rensa därför att pluggen i bottnen sitter fast. Där är ju dagens plastdelar mycket smidigare både för rörmokaren att jobba med, och för brukaren att rensa. Å andra sidan skvalar det.

Författarens not: men det skvalar mera i dagens diskhoar, dels därför att plasten släpper igenom ljud, dels därför att det är ett gemensamt vattenlås för vask och ho, och eventuell diskmaskin. Förr var det alltid dubbla vattenlås i köket. Varför denna standardsänkning?

Från avloppet är det nära till wc

Är den gamla stolen hel, och går den bara att hålla ren, så kan den behållas. Packningar, flottörventiler och till och med cisterner finns för stolar från de stora svenska fabrikaten ifö, ido och Gustavsberg, åtminstone tillbaka till 1950-talet. Riktiga svarta bakelitlock kanske är svårt att få tag på, men det finns ju träsitsar av olika slag numera.
Det finns ibland också ett praktiskt värde i att ha kvar en äldre stol. Snålspolande moderna modeller är inte alltid bra att föra in i gamla ledningsnät. Rören kan vara dimensionerade för ett visst minsta flöde, genom att ha en lämplig lutning. Om då flödet minskas genom att alla stolar byts så kan man drabbas av återkommande stopp i avloppet.

Värmeledningen är långlivad?

– Gamla rör och komponenter kan bevaras, renoveras och återanvändas. Eftersom vattnet som cirkulerar i systemet är varmt och syrefattigt rostar allt mycket långsamt – utom expansionskärlet uppe på vinden, där ju vattnet är i kontakt med luften. Ett gammalt kärl kan antingen bytas mot ett av rostfri plåt, eller ersättas av ett s. k. slutet expansionskärl som placeras i pannrummet.

Det största hotet är frysrisken. Den kan uppkomma vid strömavbrott eller vid oväntad köldknäpp med avstängd värmekälla. I ett fritidshus som inte är permanentuppvärmt kan man ha glykol i systemet. Men glykolen sätter ned vattnets ytspänning, och då kan gamla kopplingar börja läcka. Ett alternativ är i så fall teknisk sprit, som i stället är brandfarlig.

Elementen håller länge

Gamla element, eller radiatorer, av gjutjärn eller plåt kan återanvändas. De arbetar ju med syrefattigt vatten under lågt tryck (atmosfärtryck), och utsätts därigenom för små påfrestningar. De har stor värmeavgivande yta och är ganska effektiva, även jämfört med moderna panelradiatorer med flera sektioner. En erfaren rörmokare ska veta hur man spolar bort bottenslammet ur en gammal radiator och provtrycker den för att avslöja eventuella läckor. Om det läcker kan man normalt svetsa och på så sätt få elementet tätt.

Läckor uppstår ofta vid ventilen. Den kan renoveras genom att kalk och andra avlagringar tas bort och sedan packas den om med nytt garn.
Packgarn är i dag gjort av plastfiber men var förr naturmaterial, så kallad palmettofiber. I skruvkopplingar använder vi fortfarande helst linblånor och linolja som tätning. Naturfibern sväller ju när den blir våt, och tätar av sig självt. Och om man måste »backa« kopplingen, lossa muttern lite och vrid på utgående rör, så går det bra. Med gängtejp är inte det möjligt – då måste man ta isär och sätta i ny tejp!

Moderna termostatventiler kan ibland fungera dåligt i ett gammalt ledningsnät. De föroreningar som finns i rör och radiatorer slinker lätt förbi de stort dimensionerade mässingsventilerna, men kan sätta igen de små öppningarna i termostatventilerna. Då nedsätts termostatfunktionen.

Självcirkulationssystem

Man kan också fråga sig om nyttan är så värst stor med termostatventiler i ett gammalt hus. Tunga byggnadsmaterial som timmer och tegel är värmetröga och därför finns det inte samma behov av snabb reglering av temperaturen som i ett modernt regelhus.

Fram till och med 1950-talet gjordes praktiskt taget alla värmeledningar i småhus med självcirkulation. Den bygger på att det uppvärmda vattnet expanderar, blir lättare och stiger upp genom ledningarna. Det förutsätter att rören är ganska grova, och att alla liggande rör lutar mot pannan. Vertikala rör hade ofta 50 mm diamater, med 25-30 mm diameter in i elementen. I dag, när vattnet cirkuleras med en elektrisk pump, har rören in i elementen en diameter på 10 mm.

– En finess med självcirkulationen är att det susar mindre i rör och ventiler på grund av större dimensioner och lägre hastigheter. Men framför allt fungerar värmen även vid eventuella strömavbrott.

Värmekällan

Moderna vedpannor är välisolerade och har hög verkningsgrad, medan gamla plåtpannor (från 1960-80-tal) inte är särskilt effektiva. Gamla gjutjärnspannor är hållbara men oekonomiska. De kan förbättras med baffelplåtar i eldstaden m.m.

Gamla oljepannor går att använda »hur länge som helst« så länge de är täta, men lämpar sig normalt inte för vedeldning. Kombipannor för ved och olja är kompromisser och de är oftast svagast på vedeldningen.
Skorstenen, eller rökgången från pannan, kan vara ett problem om man vill byta bränsle. En skorsten som anpassats för olje-eldning har liten area, som inte räcker till för vedpannan. I ett gammalt hus kan det å andra sidan finnas en traditionell skorsten med storpipa. Där mynnar alla eldstäder i en stor gemensam kanal. Om man då eldar bara i en spis eller panna så hinner röken kallna i skorstenen så att tjära och sot fälls ut på insidan. Det kan leda till risk för soteld. Ska man få rätsida på det måste både sotare och murare kallas in!

Värmepumpar

Värmepumpar säljs mycket nu och de installeras även i gamla hus. Bergvärme har tagit över från jordvärme. En värmepump kan anslutas till ett vattenburet system, men helst lågtempererat eftersom det ställer lägre krav på »omvandlingen«. Av den orsaken kombineras värmepump ofta med vattenburen golvvärme vid nybyggnad. En värmepump kompletteras alltid med en elpatron för att klara köldknäppar.

Ackumulatorsystem

– En modern teknik för att få bekvämare eldning med ved, effektivare användning av bränslet och renare rök är att placera stora isolerade vattentankar nära pannan. Dessa »laddas« en eller ett par gånger om dagen genom att pannan eldas för fullt, så att allt vattnet i ackumulatortankarna når hög temperatur, t.ex. 90 grader, varefter eldningen avbryts. Värme till radiatorer och varmvatten tas sedan ut ur tanken (tankarna) tills ackumulatorvattnet gått ned till kanske 40-50 grader. Då görs nästa eldning osv.

Normalt skickas vattnet mellan panna och tankar med elektrisk cirkulationspump, men det kan också göras med självcirkulation.
För byggnadsvården är det förstås ett problem att stoppa in alla dessa stora installationer i ett gammalt hus. Ett sätt att minska ingreppen kan vara att ackumulatortanken ställs i ett rum som gränsar till pannrummet. På landet kan man förlägga pannrum med tankar till ett närliggande uthus, och gräva ned en enkel kulvert till bostaden.

Anders Franzén

Byggnadsantikvarie med egen firma i Uppsala och styrelseledamot i Svenska föreningen för byggnadsvård.

Texten har granskats av Lennart Berg,
VVS-ingenjör i Gävle.

3/2001