Fyrarna längs våra kuster är levande industriminnen. De flesta är ännu aktiva men bara ett fåtal är bemannade. Fyrplatserna är delar av industrisamhället och fyrväsendets utbyggnad speglar sjöfartsutvecklingen i allmänhet. Automatiseringen av fyrarna avfolkade fyrplatserna, men husen står kvar som minnen från en svunnen tid.

Den svenska kusten låg länge mörk nattetid och det sjöfarande folket utsattes ständigt för risker till havs.

Fram till slutet av 1700-talet fanns det bara fyra fyrplatser på västkusten – Falsterbo, Kullen, Nidingen och Carlstensfyren på Marstrand. Det skulle dröja ytterligare hundra år innan det fanns en heltäckande fyrkedja längs kusten.

Fyrarna var beroende av tjänstgörande personal dygnet runt och varje fyrplats utgjorde därför en levande fyrmiljö. När automatiseringen av fyrarna under 1900-talet blev allt mer omfattande, minskade behovet av fyrpersonal och den äldre fyrepoken med bemannade fyrar gick mot sitt slut.

Levande industriminnen

Idag ligger många f. d. bemannade fyrplatser öde och fyrfolket har sedan länge flyttat till fastlandet. Fyrtornen och den övriga fyrbebyggelsen står kvar i skärgården som minnen från en svunnen tid. De stolta silhuetterna avtecknar sig nästan vemodigt mot ett allt mer öde kustlandskap.

Fyrplatserna representerar en del av industrialismens samhälle och fyrutvecklingen, under framför allt 1800-talet, fortskred parallellt med sjöfartsutvecklingen i allmänhet. Dessutom kan fyrar betraktas som levande industriminnen i och med att de i flertalet fall fortfarande är aktiva. Men behovet av ett regelrätt fyrljus minskar i takt med utvecklingen av modern satellitnavigering, vilket i sin tur innebär ett ökat hot mot de kvarstående fyrmiljöerna.

Den äldre fyrepoken är ett unikt skede i den svenska historien och befinner man sig till havs eller vid kusten utgör fyrtornens siluetter mycket karaktäristiska och betydelsefulla inslag i kulturlandskapet.

Fyrarnas historia

Ingen vet när den första fyren tändes, men redan för mycket länge sedan anlades öppna eldar på klippor och skär längs kusterna för att vägleda fartygen. De första kända fyrarna uppfördes i Medelhavsregionen omkring 1000 år f. Kr. och var ofta en kombination av tempel och sjömärken. Fyrarna uppkallades efter olika gudar till vilka sjömännen riktade sina böner. Den mest kända fyren, från cirka 300 år f. Kr., är Pharos utanför Alexandria – ett av världens sju underverk.

Fyrarna Falsterbo, Kullen och Nidingen var ursprungligen danska eftersom de uppfördes när Skåne och Halland tillhörde Danmark. Det svenska fyrväsendet tog egentligen inte sin början förrän vid freden i Brömsebro år 1645, då Nidingens fyrplats övergick till den svenska kronan. I samband med freden i Roskilde tretton år senare kom även Kullen och Falsterbo under svensk administration.

Glansperioden

Den första helt svenskbyggda fyren är Landsort vid Stockholms södra inlopp som anlades 1669. Under 1700-talet utvecklades fyrväsendet i Sverige betydligt och vid seklets slut fanns det elva fyrplatser i landet. 1800-talet kan sägas vara det svenska fyrväsendets mest produktiva århundrade, det anlades över 400 nya fyrar och fyrplatser runt om i landet.

Det var också fyrskeppens århundrade. Vid de tidigare så fruktade undervattensreven i det yttersta havsbandet längs Sveriges kuster stationerades rödmålade fyrskepp som låg fast förankrade med hjälp av en kätting i havsbottnen. Sveriges första fyrskepp hette »Cyklop« och placerades ut vid Falsterbo rev 1844. Fyrskeppsepoken varade ända fram till 1972 och under perioden fanns det som mest 24 fyrskepp i Sverige.

Avvecklingen

1900-talet medförde däremot stora omvälvningar av det traditionella fyrväsendet. Anläggandet av bemannade kustfyrar upphörde redan i början av seklet och allt eftersom den tekniska utvecklingen framskred blev det möjligt att bygga fyrar som inte krävde ständig bevakning. Den nya tekniken gjorde det också möjligt att ersätta fyrskeppen med bottenfasta fyrar och att automatisera och fjärrmanövrera fyrplatsernas fyrljus.
På bara några decennier avbemannades det svenska fyrväsendet och på 1950-talet fanns det endast 60 bemannade fyrplatser kvar i landet.

De omfattande strukturrationaliseringarna gav upphov till stora sociala förändringar i och med att fyrplatserna avfolkades. Idag har av fyrmiljöerna längs Sveriges kuster en efter en förlorat sin bofasta befolkning, men fortfarande står fyrtornen kvar i kustbandet som symboler för trygghet och säkerhet och som minnen över den gångna fyrepoken.

Victoria Ask, Maria Sidén

Victoria Ask och Maria Sidén är bebyggelseantikvarier. De har tillsammans skrivit boken »Fyrguide – från Kattholmen till Smygehuk«.

3/2000