Fyrarna längs våra kuster är levande industriminnen. De flesta är ännu aktiva men bara ett fåtal är bemannade. Fyrplatserna är delar av industrisamhället och fyrväsendets utbyggnad speglar sjöfartsutvecklingen i allmänhet. Automatiseringen av fyrarna avfolkade fyrplatserna, men husen står kvar som minnen från en svunnen tid.

Den svenska kusten låg länge mörk nattetid och det sjöfarande folket utsattes ständigt för risker till havs.

Fram till slutet av 1700-talet fanns det bara fyra fyrplatser på västkusten – Falsterbo, Kullen, Nidingen och Carlstensfyren på Marstrand. Det skulle dröja ytterligare hundra år innan det fanns en heltäckande fyrkedja längs kusten.

Fyrarna var beroende av tjänstgörande personal dygnet runt och varje fyrplats utgjorde därför en levande fyrmiljö. När automatiseringen av fyrarna under 1900-talet blev allt mer omfattande, minskade behovet av fyrpersonal och den äldre fyrepoken med bemannade fyrar gick mot sitt slut.

Levande industriminnen

Idag ligger många f. d. bemannade fyrplatser öde och fyrfolket har sedan länge flyttat till fastlandet. Fyrtornen och den övriga fyrbebyggelsen står kvar i skärgården som minnen från en svunnen tid. De stolta silhuetterna avtecknar sig nästan vemodigt mot ett allt mer öde kustlandskap.

Fyrplatserna representerar en del av industrialismens samhälle och fyrutvecklingen,