Det är inte så länge sedan de flesta betraktade tryckta tapeter som en tämligen föraktlig massprodukt utan större kulturhistoriskt värde. I förnämare miljöer sågs tapeter som en tarvlig ersättning för dyrbarare väggmaterial, och hos bönderna sades de ha konkurrerat ut det traditionella väggmåleriet. Annorlunda är det förstås i vår upplysta tid. Självklart uppskattar vi gamla tapeter som de högklassiga konstindustriprodukter de oftast är. – Eller … gör vi verkligen det?

På en del håll spar man varken möda eller pengar när det gäller att restaurera tapetserade miljöer. Ofta handlar det om rekonstruktionsarbeten där tapeter nytrycks efter bevarade fragment, men man restaurerar också befintliga tapeter. Allt detta är åtgärder som inger framtidshopp. Ändå är det betydligt vanligare att förhållningssättet till tapeter präglas av exakt samma nedlåtande attityd som för trettio år sedan.

Gamla tapeter rivs ner

Fortfarande ser man gång på gång hur utsökta, dyrbara och tämligen orörda tapeter från 1840- och 50-talen slits ner från sina väggar. »De var så trasiga och fula«, är den förklaring man alltid får. »Inte kunde man behålla dem«. Vem skulle komma på tanken att säga så om ett gammalt, medfaret allmogeskåp? Tvärtom. Man vet mycket väl att ett slitet och nött original kan ge 50 000 kronor på auktion medan ett fint och fräscht, ommålat exemplar inte är värt många tusenlappar.

Inte bara husägarnas fel

Och så har vi alla de tapeter som brutalt rivs sönder i jakten på äldre väggmålningar. I vissa områden med mycket allmogemåleri ståtar nästan varenda tapet med stora hål som minnen efter den sortens skattsökare. Tyvärr är det alltför ofta så att tapeten är omkring 150 år gammal och uppsatt när huset byggdes. Därunder finns ingenting. Det enda man har åstadkommit är förstörelse av ett kulturminne.

Nu skall man inte enbart klandra husägarna för det här. Det kan faktiskt vara svårt för den ovane att se skillnad på de riktigt gamla och exklusiva tapeterna och de som har blivit omoderna alldeles nyss. Det allvarliga är att vi kulturhistoriker inte har lyckats lära folk i allmänhet att tapeter överhuvudtaget har ett värde. I stället frodas det bland oss själva en hel del vanföreställningar i ämnet. I Husbibeln, som är en av de senaste årens bäst säljande böcker, kan man begrunda följande stycke:

Det slår nästan aldrig fel! Gamla tapeter döljer en äldre handmålad väggbeklädnad. Genom en reva kan ett geometriskt mönster skymta, eller ett rosenblad, målat för hand på lite luddigt, kraftigt lumppapper. Den tryckta tapeten kan visst vara vacker, värdefull och sällsynt, men därunder kan ett äldre skede i rummets olika skepnader skönjas. När tapeten frigörs och hela den schablonmålade väggen uppenbaras börjar rummet andas efter att i många år ha varit kvävt under tapeter, lager på lager.

Vad lär vi oss av det? Att inte ens de mest märkvärdiga tapeter har något berättigande! Ett sådant uttalande lär inte på något sätt stärka tapeternas framtidsutsikter.

Alla tapeter har ett värde

I stället måste kulturhistorikerna ägna sig åt upplysning. Folk måste få lära sig att se på sina tapeter. Vad berättar mönster och papper om ålder och tillkomsthistoria? Vad kan det i sin tur berätta om mitt hus och min släkt? Kan man ana att tapeten i kammaren sattes upp till mormorsmors och mormorsfars bröllop blir det självklart svårare att skiljas från den. Och, sist men inte minst: Är det inte dags att vi slutar beklaga oss över att väggmåleriet upphörde? I stället skall vi väl glädjas åt att tapeterna kom för att fortsätta bära vittnesbörd om olika tiders syn på form, färg och skönhet!

Låt oss alltså slå fast att alla tapeter som har några år på nacken har ett kulturhistoriskt värde. De vi sätter upp i dag kommer att få det. Ändå skall vi här titta särskilt på det äldre tapetmaterialet, eftersom det är de riktigt gamla tapeterna som är de mest sällsynta. De är också utsatta för ett akut hot eftersom många husägare inte ens vet att det finns så gamla tapeter. Därför gäller det att lära sig känna igen dem. Det finns fler än man tror. Kanske har du själv en därhemma utan att veta om det.

De äldsta tapeterna

De flesta häpnar när de hör att den äldsta papperstapeten i Sverige sattes upp redan på 1500-talet. Det rör sig förstås om ett exklusivt fynd utan kända motsvarigheter. Först under 1700-talet fick de tryckta tapeterna en bredare spridning i svenska hem, men fortfarande främst hos de köpstarkaste konsumenterna. Det var adeln, prästerna och det förmögnare borgerskapet som tapetserade sina hem. Till bönderna nådde tapeterna på allvar först på 1840-talet, även om det finns åtskilliga exempel på 1700-talstapeter i svenska bondgårdar.

Hur är tapeten monterad?

De äldsta tapeterna är ofta klistrade eller spikade direkt på väggen. Möjligen har man försökt skapa ett slätare underlag genom att täcka över såtarna mellan timmerstockarna med linneremsor eller fylla dem med lerbruk. I mer påkostade sammanhang spände man först ett lager papp eller väv på väggarna, något som blev allt vanligare under 1800-talets lopp. Särskilt i linproducerande bygder förekom linneväv allmänt. Det beror på att den tillverkades i hemmen, till skillnad från den dyra spännpappen som måste köpas utifrån. Omkring 1870 försvann väven som tapetmakulatur. Därefter tapetserade man nästan uteslutande på spännpapp eller gamla tidningar.

Tapeter i långa banor

De första tapeterna trycktes inte på en sammanhängande pappersrulle som de gör i dag. I stället bestod de av en rad mindre pappersark som klistrats ihop till våder. Tittar man noga kan man se tvärgående skarvar i tapeten med ungefär en halv meters mellanrum. För riktigt länge sedan tryckte man arken ett och ett innan man klistrade ihop dem, men oftare satte man ihop dem till våder före tryckningen. Därför brukar inte skarven i pappret motsvaras av någon skarv i mönstret.

Ett stycke in på 1800-talet började man trycka tapeter i långa banor. En förutsättning för det var pappersmaskinen, som tillverkade papper i form av rullar. Maskinpapperstillverkningen började spridas på allvar i Europa under 1820-talet. Nästa steg i tapettryckarkonstens modernisering var tapettrycksmaskinen, som gjorde det möjligt att trycka flera färger på en gång. År 1839 började sådana maskiner tillverkas i större skala. Under 1840-talet verkar det som om arktapeterna helt slogs ut av den moderna tapettryckstekniken.

Titta på pappret

För att lära sig känna igen de riktigt gamla tapeterna måste man titta noga på papperskvaliteten. Långt fram i tiden tillverkades allt papper av textilavfall – lump. Lumppapper är ljust gråaktigt till färgen och känns segt när man river eller viker det. Ibland kan man till och med ana små, små textilfibrer i ytan. Fram till 1850-talet trycktes alla tapeter på sådant papper. Från och med den tiden kan man hitta enstaka tapeter som är tryckta på papper baserat på trämassa, men lumppappret höll sig kvar ända fram till omkring 1870. Vid den tiden blev det också vanligt med genomfärgat papper, där själva pappersmassan är kulört. Även dessa tapeter kan någon gång vara äldre än 1870, men det är sällsynt.

Hur ser då det sena 1800-talets tapetpapper ut? Papprets kvalitet kan variera beroende på hur påkostad tapeten är, men oftast tillverkades det av billig slipmassa. Sådant papper gulnar starkt med tiden och blir mycket sprött, ungefär som våra dagars tidningspapper. Även spännpappen från den tiden har samma karaktär. Först under 1900-talet blir tapetpappret ljusare igen tack vare pappersmassa av högre kvalitet.

Tryckets karaktär

Även trycket skvallrar om tapetens ålder. Före limtrycksmaskinens genombrott trycktes alla tapeter för hand med tryckstockar i trä. Tittar man riktigt noga kan man ana skarvar i mönstret mellan rapporterna. Trycket på en sådan tapet är tämligen grovt eftersom det inte går att skära alltför fina mönsterdetaljer i trä. Ibland kunde man trycka distinktare mönster med hjälp av stift och lister i mässing, som slogs in i tryckstocken, men ofta rör det sig om enstaka mönsterdetaljer. Även de äldsta maskintryckta tapeterna har oftast en grövre mönsterkaraktär eftersom valsarna gärna tillverkades i trä. Det sena 1800-talets tapeter har däremot nästan alltid en mycket distinkt mönsterkaraktär.

Nya trycktekniker omkring 1850

Vid mitten av 1800-talet experimenterade man gärna med nya trycktekniker. Satintapeter var särskilt omtyckta. De har en glänsande bottenfärg som avser att ge en illusion av siden. Det åstadkom man genom att blanda limfärgen med kalk eller gips före tryckningen. Efteråt bearbetade man ytan med borstar för att få upp den rätta glansen. Satinerade bottnar förekom här och var ännu vid sekelskiftet 1900, men sin storhetstid hade tekniken under 1840-, 50- och 60-talen. Det kan alltså finnas skäl att vara uppmärksam om man hittar en satintapet.

Detsamma gäller iristapeter; ännu en teknik som framför allt hör ihop med tiden omkring 1800-talets mitt. Hos de här tapeterna är antingen bottnen eller själva mönstret tryckt i olika kulörer i form av ett randmönster med mjukt flytande övergångar.

Redan under 1850-talet behärskade man också konsten att trycka tapeter med mönster i guld och silver, men den tekniken nådde sin verkliga popularitet först efter 1870. Innan dess använde man gärna ultramarinblå tapeter i storbondgårdarnas festsalar, men i takt med att de blå tapeterna blev vanliga i torparköken övergick storbönderna i stället till tapeter med guldtryck.

Glöm inte mönstret

Avslutningsvis kan man konstatera att det skedde en markant förändring omkring 1870, både när det gäller tryck, papper och montering. Lumppappret i tapeter och spännpapp ersattes av billig trämassa. Trycket blev distinktare och mönstren sprödare. Allt oftare sparade man in på bottenfärgen och lät papprets egen färg framträda. Färgat papper blev också vanligt. Tapetväven försvann till förmån för spännpapp och tidningspapper.
Alla dessa förändringar tillsammans gör att man ganska lätt brukar kunna avgöra om en tapet hör hemma före eller efter 1870.

Självklart måste man då också titta på mönstret. Här intill visas några mönstertyper som var populära omkring 1850. För närmare kunskap om tapetmönstrens utveckling rekommenderas Ingemar Tunanders Tapeter i Sverige och Ove Hidemarks m.fl. Så renoveras torp och gårdar. Titta noga på de exempel som presenteras där, men glöm inte att jämföra mönsterkaraktären med vad papper, tryck och monteringssätt berättar. Tillsammans kan de hjälpa dig att datera din gamla tapet.

Den här tapeten är tryckt för hand på hopklistrade pappersark omkring 1810. Man kan se en tydlig skarv i mönstret där tryckstocken lagts på igen för tryckning av en ny mönsterrapport. Foto: Lars Lööw.

Många av det tidiga 1800-talets tapeter importerades från Frankrike. Den här 1830-talstapeten hör hemma i en sängstuga i Ljusdal, men finns också på herrgården Ekebyhov i Uppland. Foto: Länsmuseet i Gävleborgs län.

Före 1870 klistrades tapeterna ofta upp på gles linneväv. Foto: Ingela Broström.

Vid slutet av 1800-talet framställdes allt tapetpapper av trämassa. Otryckta ytor får med tiden en brungul ton som vi ser som bottenfärg i tapeten. Foto: Ingela Broström.

Hos äldre tapeter är färgen tjock och ojämnt fördelad. Den här tapeten är tryckt på genomfärgat papper, vilket var ovanligt vid 1800-talets mitt. Foto: Ingela Broström.

1. Tapeter som är tryckta med block eller valsar skurna i trä har en grövre mönsterkaraktär. Blocktryckt tapet från 1800-talets början. Foto: Ingela Broström.

2. Iristekniken bygger på ett subtilt spel mellan olika kulörer som flyter över i varandra. Tapet uppsatt 1857. Foto Per Mattsson.

3. Satintapeter var mycket omtyckta vid mitten av 1800-talet. Den här tapeten med ljusblå, satinerad botten är uppsatt 1856. Foto: Lars Lööw.

4. Vid mitten av 1800-talet florerade olika stilar samtidigt. Det här är ett typiskt nyrokokomönster med asymmetriska medaljonger, fyllda med rosenbuketter. Tidstypiskt är också bottnens randmönster. Tapet uppsatt 1863. Foto: Lars Lööw.

5. Den här tapeten, uppsatt 1854, anknyter med sin textilimiterande karaktär närmare till 1700-talsrokokons tapetmönster. Samma tapet som på bilden i mitten. Foto: Lars Lööw.

6. Nyrenässansens mönster är starkt symmetriska, gärna tryckta i olika grå toner som imiterar sten eller stuck. Den här tapeten, uppsatt 1851, har en mycket spröd mönsterkaraktär som är typisk för tiden. Foto: Länsmuseet i Gävleborgs län.

7. Även rombmönster var mycket omtyckta under 1840-, 50- och 60-talen. Dessa tapeter är ofta tämligen småmönstrade. Tapet uppsatt 1863. Foto: Lars Lööw.

8. Tittskåpstapeterna hör nästan alltid hemma i årtiondena omkring 1850. Den här tapeten med sina exotiska motiv är troligen uppsatt 1851. Foto: Ingela Broström

Omkring år 1850 blev det vanligt bland bönderna att inreda festsalar och kamrar med tryckta tapeter av hög kvalitet. De här tapeterna är nu hotade eftersom vår tids betraktare uppfattar dem som mindre värdefulla än det samtida väggmåleriet. Se detaljen till höger (5). Foto: Lars Lööw.

Ingela Broström

Byggnadsantikvarie vid Länsstyrelsen i Gävle

4/1999