Det är inte så länge sedan de flesta betraktade tryckta tapeter som en tämligen föraktlig massprodukt utan större kulturhistoriskt värde. I förnämare miljöer sågs tapeter som en tarvlig ersättning för dyrbarare väggmaterial, och hos bönderna sades de ha konkurrerat ut det traditionella väggmåleriet. Annorlunda är det förstås i vår upplysta tid. Självklart uppskattar vi gamla tapeter som de högklassiga konstindustriprodukter de oftast är. – Eller … gör vi verkligen det?

På en del håll spar man varken möda eller pengar när det gäller att restaurera tapetserade miljöer. Ofta handlar det om rekonstruktionsarbeten där tapeter nytrycks efter bevarade fragment, men man restaurerar också befintliga tapeter. Allt detta är åtgärder som inger framtidshopp. Ändå är det betydligt vanligare att förhållningssättet till tapeter präglas av exakt samma nedlåtande attityd som för trettio år sedan.

Gamla tapeter rivs ner

Fortfarande ser man gång på gång hur utsökta, dyrbara och tämligen orörda tapeter från 1840- och 50-talen slits ner från sina väggar. »De var så trasiga och fula«, är den förklaring man alltid får. »Inte kunde man behålla dem«. Vem skulle komma på tanken att säga så om ett gammalt, medfaret allmogeskåp? Tvärtom. Man vet mycket väl att ett slitet och nött original kan ge 50 000 kronor på