»Ingen mattpiskning behöver mer förekomma i Köpenhamn. Där har nu införts en amerikansk uppfinning, en dammsugare, som man för över mattorna och som då genom en slang suger till sig allt damm. «

Den nyhetsnotisen kunde man 1903 läsa i Vestmanlands läns tidning. Även om mattpiskningen skulle leva kvar länge både i Köpenhamn och annorstädes signalerar notisen att en ny tid var på väg. Mycket tungt städarbete skulle efter hand försvinna samtidigt som de hygieniska kraven ökade och ställde nya krav på effektiv städning. Det kom nya maskiner och redskap liksom rengöringsmedel som skulle underlätta arbetet.

Reklamen har utlovat allt renare golv, allt vitare tvätt och allt mer skinande ytor i kök och badrum. Äldre tiders soda och såpa och kraftskurpulver har ersatts med rader av burkar, flaskor och påsar med medel för olika behov, för rengöring av golv och fönster, målade ytor, badrum och toaletter, koppar, mässing och silver, möbelklädslar, heltäckningsmattor osv.

Hur klarade man egentligen städningen i äldre tid med i stort sett bara vatten, handkraft och den lut man utvann ur eldstädernas aska?

Notiser i brev och dagböcker och i arkivens uppteckningsmaterial ger oss glimtar av gångna tiders arbete med städning. Uppgifterna berättar om slit och möda men också om lust och glädje i gemensamt arbete.

Då städning blev modernt

Generellt kan man nog säga att senare tiders nitiska städande utvecklades först omkring sekelskiftet 1900. Från England hade då kommit en ny syn på hemmet. Bostaden skulle vara ljus, luftig, lättskött och ren. Det sena 1800-talets ideal om »skönhet för alla« kom att också innefatta renlighet, som i Sverige blev ett angeläget ämne i den folkbildande arbetet. Flera framträdande läkare gav ut skrifter om renlighet och hemmets städning och sekelskiftets damtidningar gav stort utrymme åt de hygieniska frågorna i hemmet.

Att hålla golven rena har varit och är väl fortfarande ett fundament i städningen. » Hur sköter ni golven?« är också den vanligaste frågan när man i dag diskuterar vården av kulturhistoriska miljöer.

Skurgolven först i slott…

I sin berömda dagbok från Årsta antecknar Märta Helena Reenstiernh ganska regelbundet skurning av golven. Det är korta notiser, t. ex. den 19 december 1793 »skurades av Lena och mor Svahn lilla och stora sängkammaren och garderoben«, 22 juni 1803 »pigor och hjälpfruar skurade stora salen«, 13 augusti 1810 »sängkammaren skurades … som väl behövdes«. Hur skurningen gick till berättas däremot inte i Årstafruns dagbok.

Carl Gustaf Tessin däremot gör 1757 en intressant anteckning i sin dagbok:

Golv böra aldrig tvättas med varmt vatten och skuras med sand som gemenligen sker; ty först bliva golven av det varma vattnet gråare och mörkare, och då vattnet drar sig genom golvet« lämnar det alla sin medföljande orenlighet under golvet, som äntligen kan bli en bördig åker för svampar; utan sågspån bör slås i blöt, upptagas i en korg, att vattnet får avrinna, detta häves sedan på golvet och efter en stund gnides därmed, då spånen absorberar all orenlighet.

Uppenbarligen skurades golven på slott och herrgårdar medan detta inte blev vanligt i bondgårdarna förrän under loppet av 1800-talet. Många uppgifter bekräftar tvärt om att golven inte skurades. Byskomakaren Jonas Stolt berättar från sin småländska barndom att »redan på 1820-talet började en och annan bondmor att skura golvet julaftonen och midsommaraftonen«. Då uppfattades det som något mycket märkvärdigt. Också från andra håll finns bestämda uppgifter om att skurning aldrig förekom »i äldre tid«, dvs. före mitten av 1800-talet. I stället skrapade man golven, strödde på sand och prydde med hackat ris av en eller gran. Ibland också med blad och blommor.

… och sedan i koja

När sedan skurning av stuggolven naturligt kom att ingå i de återkommande storstädningarna var det ett arbete som utfördes med fötterna. Slitna kvastar och tvagor av granris eller halm var de vanliga redskapen och de gneds mot golvet med ena foten sedan man först slagit vatten över golvet. Det var vanligt att man använde sand som rengöringsmedel.
Att knäskura golven med borste är en förvånansvärt sent införd metod. Om rengöring av omålade golv skriver Mathilda Langlet i sin välkända bok Husmodern i staden och på landet. Fullständig handbok i hushållningens alla grenar, som kom ut 1884:

Sedan det nu blivit modernt att skura golven med borste och såpa, är det svårt att veta hur härmed skall ställas. Skurar man sällan bliva golven grå, ty det är omöjligt att få mycket smutsiga golv rena, eller där smutsen är under längre tid så att säga intrampad, få bort den med endast borste och såpa. Skurar man däremot ofta, bliva golven fulla med stickor, ty såpan upplöser träet. Av viska och sand och kallt eller kylslaget vatten bliva golven vackrast och renast. Men sättet att förmå en tjänarinna till att skura på så vis, har åtminstone icke jag lyckats upptäcka. Som jag måste bekänna, att jag aldrig själv lagt hand vid sådant arbete kan jag ej bedöma saken; dock synes det mig, som om det vore mindre tröttsamt att hålla i viskan, än i den obekväma skurborsten. Men förmodligen har jag orätt och jungfrurna rätt: åtminstone äro de flera mot en. Säkert är emellertid att våra golv fordom voro vida vackrare, före uppfinningen av skurborsten.

Inga Arnö-Berg

F.d. intendent på Skansen och författare till flera böcker om kulturhistoria.

3/1998