Rättelse. I den ursprungliga versionen av artikeln stod att Petra Tungården inte kontaktat antikvarie inför omgörningen av sin lägenhet 2015. Detta är felaktigt och texten är ändrad. Korrekt är att Tungården anlitat en antikvarie samt efter detta sökt och fått tillstånd från länsstyrelsen och stadsbyggnadskontoret för att göra de förändringar hon önskat.
Syftet med artikeln är att uppmärksamma den stora påverkan influerare har och vad konsekvenserna kan bli av ovarsamma och omfattande ombyggnader, både från kulturhistorisk synpunkt men även hållbarhetssynpunkt, samt att sätta detta i ett historiskt sammanhang med dåtidens ”influerade” för 100 år sedan.
Den aktuella byggnaden i Tungårdens fall är både byggnadsminnesförklarad och skyddad i detaljplan vilket är det högsta skydd en byggnad kan ha i Sverige. Plan- och bygglagen slår bland annat fast att ”Det är förbjudet att förvanska särskilt kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. För all bebyggelse gäller även varsamhetskravet som innebär att bebyggelsens särart och karaktärsdrag ska tillvaratas vid ändring eller underhåll”. Denna lag gäller alltid, både exteriört och interiört. I Tungårdens inlägg som citeras och kommenteras i artikeln beskrivs åtgärder som bara kan tolkas som stridande mot denna lagstiftning; ”Det är en trea som skall blåsas ut totalt” och ”göra om planritningen helt.”. Därav missförståndet.
Tomas Nyström, ansvarig utgivare Byggnadskultur
Vilka inspirerar vårt hemskapande idag och vilka gjorde det igår? Är det samma typ av kreativa krafter som binder samman dagens influerare med gårdagens inspiratörer, eller finns det något som skiljer dem åt? Malin Lernfelt, journalist och debattör undersöker dem vars hem vi gärna härmar.
Hon heter Petra Tungården och har i snart två decennium varit en av Sveriges största influerare. Hennes plattformar på sociala medier har tiotusentals följare, framför allt unga kvinnor men också medelålders och en del män, ser upp till henne, vill vara som hon och leva hennes liv. Man undrar om hon är medveten om att hon beskriver ett lagbrott? Varsamhetsparagrafen 8 kap § 17 i PBL gäller både exteriöra och interiöra ändringar. I ett blogginlägg skriver hon:
»Här är vår nya lägenhet. Den är belägen på Östermalm. Det är en trea på 87 kvm som ska blåsas ut totalt. Taket som är blåmärkt kommer självfallet vara kvar (älskar det taket och man får absolut inte röra det) och de tre kakelugnarna. Men resten ska i och princip bort. Vi vill framhäva det gamla och unika med bostaden. Vi kommer öppna upp den, göra den luftigare men som sagt samtidigt behålla den gamla charmen. Vi kommer addera stuckatur i de andra rummen och göra om planritningen helt. Nu snackar vi MONSTERSTUCKATUR. Haha.«
Att köpa äldre fastigheter eller lägenheter och riva ut och bygga om helt och hållet har blivit en av sociala medierprofilernas favoritsysselsättningar.
Ritsch, ratsch – allt ska ut
Trägolv ska bytas ut mot marmor, sovrum med kakelugn och inbyggda garderober ska bli kök och väggar ska rivas. Ritsch ratsch, och känner någon till en bra byggnadskonstruktör? Gissningsvis fick de tag i en utan samvete eller känsla för äldre byggnaders unika värde och kunskap om att originalinredning som rivs ut aldrig kan ersättas.
Att köpa äldre byggnader eller lägenheter och riva ut och bygga om helt och hållet har blivit en av sociala medier profilernas favoritsysselsättningar. Det ger klick och skapar engagemang. Petra Tungården är bara en av många. I Metro Mode och Wahlgrens värld visar Bianca Ingrosso upp sekelskifteslägenheten hon köpte i somras för 40 miljoner kronor och som ska renoveras för att passa hennes stil. Av Instagram att döma är det mycket marmor och ett väldigt modernt kök.
Koloss av katalogsnitt
En annan influerare bryter upp parketten, gjuter betonggolv och sätter in en stor svart köksö mitt i den stora salongen i sin 1800-talsfastighet. Ytterligare någon har byggt om ett vackert gammalt rödmålat 20-talshus med vita knutar till en koloss av katalogsnitt med nya fönster, överdimensionerad glasveranda och öppen planlösning.
Istället för att ta till vara det som var husets själ berättar innehavaren stolt att hon på egen hand gjort om hela planlösningen och designat fönstren som fick ersätta de hundra år gamla originalen. På en film hon lägger ut ser man de vackra tegelpannorna som hållit i ett sekel kastas iväg och krossas.
När vanligt folk inspireras
Tilltagen hejas på av såväl de tusentals följarna som av flertalet inredningsmagasin. Wow! Magiskt! Fantastiskt! skriver man i kommentarsfälten. Flera inspireras till att göra på liknande sätt i sitt eget liv och sina egna hus. Så som vanligt folk alltid inspirerats av hur känt folk inreder och skapar en fond för det liv de visar upp.
Skillnaden är att det går så mycket fortare idag. Kanalerna är fler, utbudet av billiga grejer, halvdåliga material och plast, plast och plast är större. Tiden att tänka efter finns knappt och under 1900-talet har såväl hantverkskunskaper som insikt om att även det som inte är nytt och fräscht kan ha ett värde försämrats avsevärt. Modernismen som politisk och ideologisk strömning påverkar varje del av samhället, självklart också byggindustri, inredning och arkitektur.
Ett hem skulle vara luftigt, funktionellt, harmoniskt och inte minst personligt. Gärna med glada färger, trasmattor på golven och rena linjer.
Dåtidens influerare – vilka var de?
För hundra år sedan hette de tyngsta stilikonerna Ellen Key och Karin Larsson. Ellen Key var författare, pedagog och vid förra sekelskiftet en av de viktigaste förkämparna för kvinnors rättigheter och kvinnlig rösträtt. Hon var också nationellt uppmärksammad som opinionsbildare och föreläste om yttrande- och tryckfrihet och umgicks med många av den tidens mest inflytelserika kulturpersonligheter. Dessutom var hon mycket intresserad av inredning och långt före sin tid i att uttrycka förståelse för att människors omgivning påverkar dem både intellektuellt och emotionellt.
»En människa mår bättre, blir vänligare och gladare ifall man i sitt hem möter vackra former och färger på de ting man omger sig med« är ett citat från Ellen Keys manifest »Skönhet för alla« som publicerades 1899. Key föredrog till skillnad från 1800-talets mörka inredningsideal med mönstrade tapeter och tunga möbler där rummen fylldes med prylar, en lättare och ljusare stil. Ett hem skulle vara luftigt, funktionellt, harmoniskt och inte minst personligt. Gärna med glada färger, trasmattor på golven och rena linjer. Hon inspirerades av Arts and Craftsrörelsen som var tongivande vid tiden för förra sekel skiftet.
Deras hem fortsätter att inspirera
Ellen Keys hem, Strand, som ligger på Omberg vid Vättern mellan Vadstena och Ödes hög i Östergötland drar fortfarande besökare från hela världen. Verksamheten drivs av en stiftelse och den som har tur kan få ett stipendium för att vistas på Strand en tid.
Ett annat fortfarande välbesökt hem från samma tid är makarna Larssons Lilla Hyttnäs i Sundborn i Dalarna. Även det ljust och glatt med lätta material och tyger. Stora Hyttnäs, granngården, inredd efter ett för tiden mer traditionellt ideal utgör en skarp kontrast till Karin Larssons Arts and Craftsstil med nationalromantiska influenser.
Det enda som symboliserar svensk inredning mer än Lilla Hyttnäs är Ikea.
Fortfarande nästan hundra år efter Karin Larssons död fortsätter hon att inspirera människor som drömmer om att förvandla sitt hus till ett hem man längtar efter och trivs i. I maj kommer också en ny bok med just namnet Ett hem: Carl och Karin Larssons värld (Bookmark Förlag) där inredaren Elsa Billgren och författaren Ulrika Ewerman i bild och text skildrar den arkitektur, färgsättning och inredning som är så typisk för det Larssonska hemmet och som blivit så synonymt med Sverige.
Vem vill ärva en Malmbyrå?
Det enda som symboliserar svensk inredning mer än Lilla Hyttnäs är Ikea. På gott och ont. Å ena sidan har Ingvar Kamprad och hans möbelimperium sedan mitten av förra seklet givit mindre resursstarka människor möjligheter att inreda sina hem trivsamt och praktiskt och bygga kök eller köpa ny soffa eller säng relativt ofta. Samtidigt har Ikea mer än något annat likriktat och avpersonifierat de svenska hemmen. Samma Billybokhyllor och Ektorpsoffor fyller var och vartannat hus och lägenhet.
Dessutom är Ikea allt annat än hållbart. Man sliter ut och slänger på löpande band. Ingen är intresserad av att ärva en Malmbyrå. Möbelhandlarens testamente är kanske mer än något annat ett liv där vi omges av en hemmiljö som visserligen kan vara snygg på ytan, men tömd på kött och blod. Här finns inga berättelser, inget arvegods, hembroderade kuddar eller porträtt på gamla släktingar.
Anonyma hem 2020-talets melodi
Om Ellen Key och makarna Larssons ideal var det personliga (Carl målade till och med bilder av familjemedlemmarna på dörrar i sitt hus) är det 2020-talets dito det opersonliga. Vare sig det handlar om massproducerade Ikeaprodukter eller den dröm om ett hem som ser ut som ett hotell à la Tungården, Ingrosso och majoriteten av uppslagen i de stora inredningsmagasinen, är det ingen som 2023 ska kunna ana vem som bor i den totalrenoverade lägenheten med marmorgolv och öppen planlösning. Det man kan fråga sig är dock om en sådan bostad verkligen kan kallas ett hem?
Malin Lernfelt, journalist och styrelseledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningen
