Det står en gräsklippare i mitt badrum, en motorgräsklippare av okänt märke, nätt i storleken. Badrummet kan tyckas som en märklig plats för en sådan maskin och faktum är att jag inte vet hur den hamnade där. Någon hade den med sig, sannolikt för att garantera att ingen annan lade beslag på den i ett känsligt ögonblick. Så blev den kvar och omvandlades till det som krävdes i stunden. Häromdagen fungerade gräsklipparen som dammsugare när flera dammsugare efterfrågades samtidigt. Den går också bra att sova med, om man nu inte vill skiljas från sin gräsklippare/dammsugare nattetid.
Barn är oändligt kreativa, men betraktar vi leken noga är den ofta fullt möjlig att följa och förstå – till och med när inget är vad det synes vara. »Mamma, jag stänger dörren. Så att det inte kommer in några kaniner.« Det är bra. Inga kaniner. I botten finns logiken, men gränserna är tänjbara och leken kan äga rum var som helst. Det är vi vuxna som tycker att barn måste ha särskilda platser för lek. Själva skulle de gärna inta kontor och hissar, parkeringsplatser och rivningstomter, byggställningar och industrigolv – och göra dem till sina. Fick de välja skulle hela världen vara deras lekplats.
Att tala om barns och ungdomars miljöer är i sig ett uttryck för vår tid och vårt sätt att ordna tillvaron. Barn ska inte och bör inte befinna sig överallt. Samhället har anvisat dem särskilda platser där de kan vistas utan risk, och utan att vi behöver oroa oss för dem. Hemma på vår gata uppfattar vi kringdrivande barn som ett tecken på att något inte står rätt till. Här har var sak och åldersgrupp sin tid och tilldelade plats.
Historiker brukar hävda att den största förändringen för familjerna inte inträffade när kvinnan lämnade hemmet för att förvärvsarbeta, utan när mannen gjorde det. I och med industrialiseringen och lönearbetet upplöstes arbetslaget familjen där barnen också var tvungna att bidra med sin arbetskraft. Ungefär samtidigt infördes obligatorisk skolgång och 100 år senare var barn- och ungdomskulturen ett faktum. Unga hade därmed en gång för alla definierats som en egen grupp vars särskilda behov måste tillgodoses och skyddas.
»Det är vi vuxna som tycker att barn måste ha särskilda platser för lek. Själva skulle de gärna inta kontor och hissar, parkeringsplatser och rivningstomter, byggställningar och industrigolv – och göra dem till sina.«
»Barn är ett folk och de bor i ett främmande land, detta land är en gård och ett skjul«, skrev Beppe Wolgers i Det gåtfulla folket som tonsattes av Olle Adolphson i slutet av 1950-talet. Och visst är det så; barn behöver inte särskilda anordningar för att leken ska börja och främmande länder öppna sig. Vi behöver ge dem rum som är tillåtande där de kan ta för sig av världen på sina egna villkor. Själva söker de sig gärna till det som ligger mitt emellan, till nischen under trappan, smatten bredvid garaget, prånget, vrån eller busksnåret. Det är platsen för ett nytt Samarkand, platsen där motorgräsklippare kan förvandlas till precis vad man vill.
Eva Löfgren
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
