I programmet för årsmötet i Hjo 11-13 maj 1990 ingick ett besök vid Forsviks industriminnen, där en omfattande renovering av bruksmiljön påbörjades 1983. Inför renoveringen hade Eva Selling uppdraget att inventera bruksområdet och ge synpunkter på bevarandet. Artikeln är ett sammandrag av hennes rapport.

Forsviks bruk med äldre industrianläggningar och bostadsområden har ett sådant kultur- och industrihistoriskt värde att det vid den fysiska riksplaneringen ansetts vara en riksintresse. Forsvik är en av Skaraborgs läns få bruksmiljöer, relativt väl bevarad och med rötter i medeltiden.

Historik

Industrihistoriskt har Forsvik en speciell betydelse. Man har belägg för att en av Sveriges tidigaste vattensågar och vattenhammare anlagts omkring år 1400 vid forsarna mellan Bottensjön och sjön Viken. 1407 tillföll Forsvik genom testamente Vadstena kloster, som hade stort bruk av virke och järnvaror framställda av traktens sjö och myrmalm.

I samband med reformationen kom Forsvik i kronans händer. Från och med 1545 levererades virke härifrån till det av Gustav Vasa påbörjade slottsbygget i Vadstena.

Efter förödande bränder blev kvarn, hammmarsmedja och såg liggande öde vid slutet av 1570-talet. Tio år senare kom verksamheten åter igång i och med att Forsvik inlemmades i hertig Karls plan för export av svenskt järn. För att få en smidig transportled hade redan hertig Karl planer på en sluss vid Forsvik. Drygt två hundra år senare, 1813, kunde Slussen Carl XIll som den första av Göta kanals slussar öppnas vid Forsvik.

Grunden till senare tiders verksamhet lades, då bruksägaren och assessorn Anton von BoiJ 1686 fick privilegium att anlägga ett stångjärnsbruk med två hammare och fyra härdar vid Forsvik och en masugn i Granvik samt tio år senare ytterligare en masugn vid Igelbäcken. Ett storföretag hade skapats med dussintalet bruks och masugnsanläggningar inom Tivedsområdet. Redan 1710 gick rörelsen dock i likvidation. Ledningen försökte i det längsta säkra bruksfolkets tillgång på dagligt bröd.

Omkring 1720 blev assessorn, sedermera kommerserådet, Sebastian Tham ägare till Forsviks bruksegendom, som då blivit ett betydande gods med marker på ca 30 000 tunnland. Speciellt intresserade man sig för bruksrörelsen. Forsviks såg drevs till husbehov. Från 1771 förvaltades Forsviks bruksegendom som familjebolag inom ätten Tham.

Av stor betydelse för Forsvik blev Göta kanal, som öppnade bättre förbindelser med yttervärlden. Baltzar von Platen, kanalbyggets drivande kraft, övervägde att till Forsvik förlägga en större verkstadsindustri. Den lades dock istället vid Motala ström.

1840 köpte brukspatron Jonas Reinhold Troselius Forsvik med tillhörande gårdar och anläggningar. järnbruket vid Forsvik och masugnen vid Granvik var i full gång. En ny bruksherrgård uppfördes 1848 vid Forsvik.

”Karta öfver Husplanerne vid FORSVIKS Bruk och Herregård upprättad år 1854 af Sam Herrström” ger en god bild av den dåvarande mångskiftande verksamheten, som byggde på naturahushållning och i huvudsak var självförsörj ande. Bland de markerade byggnaderna finns ännu kvarnen med murpartier av medeltida ursprung, järnboden från 1600-talet, mjölnarbostaden från 1700-talet samt smedjan. Av boningshusen bör främst nämnas Röda kvarn, uppförd 1731 som smedbostad.

1857 delades de stora egendomarna upp på olika ägare. Brukspatron C W Palmaer, vars maka var född Troselius, köpte Forsvik och övertog driften. Han moderniserade brukets verksamhet genom att 1859 starta ett nytt gjuteri och en mekanisk verkstad. Han lade ner stångjärnstillverkningen och spiksmidet 1869, rev byggnaderna och uppförde 1871 på ungefär samma plats en trämassefabrik. Istället för den gamla vattensågen byggdes en ångsåg med egen lastbrygga. Den gamla kvarnen var fortfarande i bruk. 1869 omvandlade C W Palmaer Forsviks bruksegendom till aktiebolag med sig själv som disponent.

Från dessa intensiva år har vi några planskisser bevarade. Av planritningar från 1873 framgår att sedan 1854 har ett flertal bostadshus tillkommit, nämligen på ömse sidor om den byggnad man nu kallar Röda kvarn och fyra mindre vid nuvarande Kilebovägen. Till dessa bostadshus hörde ett långt svinhus, vedbodar och ett bageri. Inne på verkstadsområdet låg ännu ett bostadshus, smedbyggnaden, som 1906 skulle komma att flyttas till en plats norr om bostadsområdet. Från Kilberga och västerut löper en mindre väg, ner till gamla landsvägen. Där byggdes 1872 en ritarebostad, som 1873 brädfodrades och målades med tjärolja.

Söder därom ses ännu en byggnad, Lundberga, vilken senare kallats Björkviken. Sydöst därom är en markering för Pingla, som visserligen ligger i anslutning till Kileboområdet, men som ändå snarast hört till verksamheten vid herrgården och lantbruket.

Österut vid sjön Viken lades en större vedgård ungefär på den plats där Forsviks Skogar AB nu har sin verksamhet. Den gamla torgplatsen låg strax söder om kvarnbron invid den stora nu rivna ladugården. Närmast kanalbron låg brukshandeln. In på 1930-talet hade Forsvik en fest- och marknadsplats väster om Jämmerdalen.

I en artikel om Forsviks Bruk i Teknisk Tidskrift 1896 står bl a att läsa, att man för de 150 bruksarbetarna så mycket som möjligt undvikit att bygga kaserner utan istället ordnat ”vackert och sundt belägna kolonier af smärre arbetarebostäder, omgifna af väl underhållna trädgårdstäppor. Bland andra förmåner åtnjuta arbetarne fri läkarvård och fria medikamenter. Bruket underhåller själft sina fattiga. Bland arbetarne äro bildade en sjuk- och begrafningskassa samt hundramanna- och blåbandsföreningar. Skolväsendet har man också ägnat särskild uppmärksamhet, i det att med skolundervisningen är förenad slöjd för såväl gossar som flickor.”

Det av C W Palmaer år 1869 bildade Forsviks Aktiebolag fungerade fram till 1932. AB Forsviks Bruk drevs med träsliperi fram till 1940, kvarnrörelse till 1961 och gjuteri och mekanisk verkstad till 1977. Lant- och skogsbruket jämte sågverket kom från 1936 att skötas under namnet Forsviks Ström AB med dotterbolag Forsviks Skogar AB och Forsvik Produkt AB. Det är en modern och väl fungerande verksamhet.

Forsvik som industriminne

Forsviks gamla industrimiljö har klassats som riksinstressant. Man har under 1980-talet ingående studerat området och gjort omfattande restaureringsarbeten för att bevara de gamla byggnaderna och miljön. I första hand har det gällt det yttre underhållet, men man planerar även för en invändig upprustning med målet att skapa ett ”levande” industrimuseum. Idéförslag till framtida användning av det gamla bruksområdet har därför formulerats.

Den delvis medeltida kvarnen har rustats upp likson, den enda återstående järnbruksbyggnaden från 1600-talet, en järnbod, likaså. Mjölnarbostaden och arbetarbostaden Röda kvarn och en tvåvåningslänga av kaserntyp från 1800-talets mitt har renoverats liksom kolboden och modellförrådet med dess rikt varierade samling gjuterimodeller av trä. Det stora timrade träsliperiet och kaloriferen, en anläggning att med varmluft torka pappersmassa, båda från 1876 hörjämte kraftstationen med Sveriges första kaplanturbin från 1923 till de objekt man arbetat med.

Kanalområdet med slussar är väl bevarat. Den ursprungliga klaffbron från 1813, en av Sveriges första gjutjärnsbroar, restaurerades 1986. Den hade använts i trafik fram till 1956, då en ny landsvägsbro byggts strax intill.

Kileboområdet

Norr om Forsviks bruksområde ligger ett antal villaliknande flerbostadshus längs Kilebovägen. Bostäderna är idag av mycket växlande kvalité allt ifrån mycket välbehållna till starkt nedslitna. Huvudparten av husen bör vara möjliga att rusta upp utan alltför stora och kostsamma ingrepp. Samtliga hus bör tas om hand för helhetens skull. De är ett väsentligt inslag i bruksmiljön. Av stor betydelse för helhetsintrycket är inte minst att vedbodlängorna bibehålles. Flertalet bostadshus är uppförda av liggtimmer. Speciellt för området är att husen har öppna verandor eller förstukvistar.

Kileboområdet ingår inte i Forsviks industriminnen utan förvaltas av Karlsborgsbostäder. Numera är ungefär hälften av Kilebohusen i privat ägo. De skall emellertid skötas i samråd med länsmuseet i Skara och stadsarkitekten i Karlsborg.

Riktlinjer för framtida åtgärder inom Kileboområdet

Taktäckning skall ske med en- resp tvåkupigt rött lertegel

Skorstenarna skall bibehållas.

Exteriör: husens nuvarande typ av panel, sockellister, eventuellt profilerade sparrar och snickerier i övrigt skall bibehållas och även fortsättningsvis malas med äkta falu rödfärg och vit oljefärg på nuvarande sätt. Likaså skall dörrar och dörrfoder ha utseende och bemålning, som varit bruklig.

Fönster: vid eventuellt byte av fönster skall samma typ och storlek sättas in och målas med vit oljefärg. Fönsterfodren skall även göras lika som de befintliga. Om det i något fall blir aktuellt med byte av tvåluftsfönster bör den äldre spröjsade modellen väljas.

Verandor skall även fortsättningsvis ha samma utseende och taktäckning som nu. Plåt eller plastmaterial far ej användas.

Topografin bibehålles med höjder och sänkor – växlingen mellan vild och odlad mark likaså.

Avgränsningar: inga staket eller liknande avskärmningar är önskvärda mellan de olika nusen och trädgårdarna.

Grusvägar bibehålles som grusvägar – ingen asfaltering eller hårdgöring av vägsystemet inom området.

Bestämt avrådes från:

– yttre tilläggsisolering

– takkupor, dock kan man eventuellt acceptera enstaka takfönster i liv med takfallet, typ Svita

– tillbyggnader så som exempelvis terrasser eller glasverandor.

Eva Selling

Antikvarie vid länsstyrelsen i Växjö.

4/1990