Shaker, den sparsmakade arkitektur- och inredningsstilen som har sitt ursprung i en sträng religiös tro, vinner allt större mark. Fler och fler inspireras av det gedigna hantverket, den höga kvalitén och det tidlösa formspråk som shakerkulturen står för. Utifrån egna erfarenheter som arkitekturkonservator i New York berättar Erika Johansson om samfundets ideal och formprinciper.

Shakers var en amerikansk frikyrkorörelse som hade sina rötter i 1700-talets England. När rörelsen var som störst kring sekelskiftet 1800 hade den omkring 6000 anhängare vilka levde i små slutna samhällen i östra USA. Shakers förstod den fysiska miljöns effekter på samhällslivet och hade stor omsorg om utformningen av miljön. I generationer borgade shaker för hög kvalitet, och därtill fantastisk kreativitet. Byggnaderna och föremålen präglades av en enkel och stilfull elegans. Grundläggande var deras syn på skapande och hantverk.

Genom själva skapandet fick människor möjlighet att uppleva »himmelriket på jorden« och genom att närma sig livets alla uppgifter med omsorg och skicklighet tjänade man också Gud. Den principen gällde allt från utbildning, byggande, trädgårdsarbete och jordbruk, till hantering av kläder, föremål och mat.

Gudomlig kvalitet och renlighet

Shakerkulturen karaktäriserades av unik och innovativ teknologi kombinerat med en ekologisk, självförsörjande livsstil. Arkitekturen utformdes enligt ett nyklassiskt formspråk som motsvarar drömmen om ett vackert och praktiskt hem och ett utopiskt leverne. Man förenade en modern tolkning av klassiska stilar med ett högkvalitativt traditionellt hantverk, och en strikt och genomtänkt funktionalism.

Shakers var pionjärer för de formprinciper som så småningom skulle komma att förespråkas av Arts & Crafts’ grundare John Ruskin (1819–1900) och senare Louis Sullivan (1856–1924). Byggnaderna skulle inte bara vara praktiska, utan byggas med hög kvalitet och lång livslängd, eller som shakers själva uttryckte det, »byggnaderna skulle hålla i ett millenium«. De skulle vara så robusta och rymliga att de kunde ge skydd och försörjning åt tusentals generationer av shakers. Hantverkarna tillbringade också mer tid med att underhålla, renovera, återanvända och även flytta äldre byggnader, än att bygga nya.

Renlighet ansågs gudomligt. Shakers andliga ledare, Moder Ann Lee förklarade att »Godaandar inte kommer att leva där det finns smuts. Det finns ingen smuts i himlen«. För att undvika smuts uppfanns särskilda upphängningsanordningar som skulle underlätta städningen. Kläder hängdes upp, men även stolar och andra föremål. Inbyggda skåp var också vanliga. Byggnaderna hade separata ingångar på grund av anhängarnas tro på celibat och en separation mellan könen.

Hantverk och tekniska innovationer

Hantverk spelade en central roll i shakersamhället. Som ung hantverkare lärdes man upp av äldre generationer. Ekonomi, ledarskap och handel ingick också i utbildningen som styrdes av starka idéer om integritet, ärlighet, flit och engagemang för kvalitet. När reparation och underhåll utfördes på byggnader var hela samhället involverat i samarbete på olika nivåer, med en uppdelning av beslutsfattande och arbete efter erfarenhet, ålder och kön. Ett shakerordspråk löd: »Om du utvecklar en talang kommer Gud att ge dig fler«.

Husen byggdes på plats, med högkvalitativt virke som var noga utvalt, detaljsågat och ihopbuntat i en monteringsordning. Man använde lokala stensorter såsom skiffer till tak och kalksten och vit marmor till trappor och grunder. Stenen höggs och formades på plats. Marmor och stenimitationer i puts utfördes både interiört och exteriört. Dessutom tillverkades eget tegel.

Själva hantverket kan beskrivas som en kombination av konst och mekaniserad tillverkning. Man skapade system av dammar, reservoarer och akvedukter för att driva sågverk, bevattna grödor, och lösa tvätt- och VVS i bostadshusen.

Byggnaderna uppfördes inte bara skickligt för hand, utan också med hjälp av nya innovativa maskiner – vilket också krävde en hög grad av skicklighet, teamwork och samordning. Samma funktionella kvalitet gällde för många av de industriellt framställda föremålen, såsom möbler och handverktyg, av vilka många idag betraktas som konst.

Gemensam standard för att bygga himmelriket på jorden

För knappt två hundra år sedan upprättades i shakerbyn Mount Lebanon, en skriftlig doktrin med tydliga regler och lagar som föreskrev hur man skulle bygga och leva sitt liv som shaker. I dessa The Millennial Laws (1821–45) ingick också arkitektoniska standarder som ledde till en gemensam design för de totalt 19 geografiskt spridda Shakerbyarna. Målet var att ge riktlinjer för skapandet av ett himmelskt paradis på jorden.

Varje samhälle skulle innefatta en plats av stor naturlig skönhet för tillbedjan och glädje. Enkla byggnader skulle byggas i ett linjärt arrangemang med noggrant ansade gångvägar, vägar och åkrar. Minsta detalj, även spik och nubb, utformades i samfundets anda och därför var också varje föremål och hus unikt. Moder Anne Lee uppmanade sina anhängare att utföra allt arbete som om föremålen hade tusen år att leva, och som om de skulle dö i morgon.

Shakers färgpalett

Form och färg dikterades också av doktrinen. Färgen skulle inte bara vara vacker, utan också enkel och funktionell. Färgpaletten skulle tydligt återspegla en byggnads användning och funktion, men också dess hierarkiska roll i samhället.

Beslutet att få bygga och måla ett hus i ett shakersamhälle nåddes först efter lång debatt. I byn Mount Lebanon i norra New York State fanns rörelsens planeringsorgan och centrala ministerium. För att få tillstånd att använda specifika material och färger fick alla andra shakersamhällen samråda med Mount Lebanon. Byn var också arkitektonisk modell för andra shakerbyar och utgångspunkt för alla föremåls och byggnaders färgsättning. Modellen fick namnet The Pattern from the Mount.

 

Färg och i synnerhet kulör spelade en viktig roll, inte bara praktiskt och estetiskt utan även teologiskt och symboliskt. Varje kulör hade sin betydelse:

• u2022 Vit (blyvitt, zinkvitt): »renat från fläckar av synd – accepterad«
• u2022 Grön (ärg) – »tecken på tillökning (exempelvis av medlemmar)«
• u2022 Silver (till exempel tennmetall till tak, grå) – »sammanslutning – union«
• u2022 Gul eller guld: »ren – rik i godhet«
• u2022 Blå – »heligt«, »azur« som betyder »himmelsk kärlek«
  

Enligt Calvin Green – som i mitten av 1800-talet skrev om shakers användning av färg i arkitekturen – var färgerna särskilt utvalda för att locka till sig det gudomliga ljuset. Husen målades med enbart en eller möjligen två färger i varje rum. Putsade vitkalkade väggar var vanligast förekommande. Historiska akvareller och kartor över Mount Lebanon visar att paletten före 1850 dominerades av nyanser av vitt, blått, rött, gult och grönt, det vill säga de fyra grundfärgerna, och några kombinationer av dessa, såsom orange.

Vita bostadshus och röda lador

De utomhusfärger som dominerade var vitt för väggar och mörkgrönt för fönsterluckor och handräcken. Vissa bostadshus var dock målade med guldockra. Skjul och lantbruksbyggnader var alla röda med vita detaljer och staket. Tegelfasader målades ofta med en rödbrun slamfärg som matchade teglet, för att ge skydd och ge en mer homogen yta. Fönstren var spröjsade och vitmålade. Vissa ytor lämnades omålade, men golv och trappor behandlades med guldgul eller rödaktig fernissa för att underlätta städning och ge skydd mot slitage.

Linolja tillverkade shakerns själva och många ingredienser köptes lokalt, men flertalet pigment var också importerade. Behandlingen av träytor varierade från enbart oljefärg, oljefärg täckt med fernissa, bets pigmenterad med järnrött och guldockra eller enbart fernissa på omålat trä.

Second Meetinghouse – exempel i lysande blått

Second Meetinghouse i Mount Lebanon var den allra främsta byggnaden, och sågs som hela samfundets juvel. Genom sin utformning, symboliserade byggnaden den högsta nivån av arkitektonisk, ingenjörsmässig och hantverksmässig prestation och själva kärnan i shakerkulturen. Färgsättningen gjordes helt på teologiska grunder och färgerna valdes för att förmedla specifika budskap. Exteriören var konventionellt vitmålad med gröna fönsterluckor, grunden och trappan var av vit marmor och skorstenen av rött tegel. Taket var täckt med en blank fernissad tennplåt.

Interiören var målad i en lysande blå äggoljetempera på Stucco marmorputs. Det ursprungliga pigmentet var Blå verditer – ett för tiden mer ovanligt kopparpigment som senare ommålningar hade missfärgat till att bli grönt. Stucco marmorn var mycket noggrant utförd (se färgsnitt) med en slät, äggskalsliknande karaktär för att ge reflektion och extra lyster åt färgen. Fönsterkarmar och lister var målade medlinoljefärg i en starkare preussiskt blått, senare ultramarin. Taket var vitmålat och golvet var lackat med en fernissa i en gyllene, guldgul ton.

Något att lära?

Shakers var sociala entreprenörer och aktiva och entusiastiska deltagare i moderniseringen av det amerikanska samhället. Det var genom en rad sociala och tekniska uppfinningar som de hoppadeskunna uppnå sina andliga mål. Ledande bland dessa uppfinningar var själva shakerbyn, där religion, planering, ekonomi, byggande, jordbruk och samhälle var integrerat som en harmonisk helhet.

Idag finns inga fungerande shakerbyar kvar, även om enstaka anhängare fortfarande är i livet. Men ännu fascineras vi av shakerkulturens byggnader och föremål. Shakers sätt att värdesätta kvalitet är förmodligen den allra viktigaste anledningen. För visst är det så att föremålen, gudomliga eller ej, fortsätter att erbjuda en skönhetsupplevelse som varar länge.

Nytt centrum för Shakerkulturen

2001 påbörjade Shaker Museum and Library (SM &L) ett omfattande projekt i syfte att bevara och omvandla shakerskulturens byggnader och föremål. Planen var att flytta den största samlingen av shakerföremål (fler än 38 000) samt bibliotek och arkiv till Mount Lebanon Shaker Village i norra New York State, vilket var Shakerkulturens fysiska och andliga centrum. Det omfattande projektet innefattade analys och åtgärdsförslag för återanvändning av några av rörelsens viktigaste byggnader. Målet var att de skulle hysa det nya centrat American Center for Shaker Culture (ACSC) med museum och bibliotek.

Ett team av arkitekter, konservatorer och arkeologer konsulterades. New York-företaget Page Ayres Cowley Architects LLC (där Erika Johansson då var anställd) fick ansvaret för att sammanställa en rapport för bevarande av 11 av de återstående byggnaderna. Bland dem fanns en ruin av en gigantisk stenlada där det nya centrat var planerat. Arbetet innebar inventering, provtagning och analys av befintliga byggnadsmaterial. Fler än 500 prover av färg, puts, sten och trä togs på platsen och fraktades till Columbia Universitys laboratorium i Manhattan, New York där analyserna utfördes.

Läs mer om Shaker

• www.shakermuseumandlibrary.org
• Johansson, Erika (2005). Shaker architectural materials and craftsmanship: the Second Meetinghouse at Mount Lebanon, New York, USA. (Licenciatavhandling, Göteborgs universitet, 2005)

Erika Johansson, fil.dr. arkitekturkonservator på Archidea i Göteborg

3/2012