fbpx

Förälskad i en epok

Vår villa av typen Volymhus från Sten och Trä AB. FOTO: J IM WERNGREN 2021

Villor från 1970-talet blir ofta förbisedda när man talar om kulturhistoriskt värde, kanske för att de är vanliga och för att de är byggda i en tid nära vår egen. Men faktum är att välbevarade 70-talsvillor blir alltmer ovanligt, framför allt om man ser till interiören. Jim Werngren berättar om sitt eget hus och om kärleken till en epok av mextisten och mörkbrunt fanér.

Många frågar mig: – Varför gillar du 70-talet, det byggdes väl mest tråkiga höghus på leriga gärden utanför städerna då?

Om miljonprogrammets (1965–1974) lägenhetshus finns mycket skrivet, redan när de byggdes fanns kritik över att områdena var för ensidigt utformade och kommunikationerna dit ofta dåliga. Samtidigt var standarden hög och planlösningen bra i bostäderna.

Ungefär en tredjedel av bostadsbyggandet utgjordes av småhus, men efter 1975 tillkom betydligt fler villor och radhus än flerbostadshus. Faktum är att 70-talsvillan är Sveriges vanligaste, under inget annat årtionde har det byggts så många villor. Och om dessa har det kanske inte skrivits lika mycket.

Trädgårdssidan med stor balkong stöttad av pelare. FOTO: J IM WERNGREN 2021

1970-talets villa-våg

Det ligger i sakens natur att massproducerat inte anses särskilt bevarandevärt, likväl kan det vara kulturhistoriskt intressant att bevara exempel som illustrerar idealen som rådde under en specifik period.

Även om det byggdes hundratusentals villor på 70-talet så fanns det en stor variation av hustyper, fasadmaterial och kulörsättningar både exteriört och interiört. Men eftertida renoveringar har ofta varit kallsinniga utan någon större vilja att bevara 70-talshusens ursprungliga uttryck.

Hypen med mexisten – what goes up, must come down

Vår egen villa i Stockholmsförorten Trångsund är byggd 1977 och har en stark sjuttiotalskaraktär. Husmodellen är mer ovanlig än de typiska 1970-talshusen, de som är i 1,5 plan med brant tak och infälld gavelbalkong.

Vår sexrumsvilla är på 150 kvm i två plan, kallad Volymhus, och salufördes av företaget Sten och Trä AB på 70-talet. Fasaden är i tidstypisk huggen mexisten, tillverkad av företaget

Yxhult i Kvarntorp där kalksandstenen bröts i gruvor och pressades ihop som tegelstenar i autoklaver (som en tryckkokare med ånga, värme och högt tryck). Mexisten ska inte förväxlas med tegel, som består av bränd lera. Från 1976 såldes stenen inte bara i vitt, utan även i färger som granitgrå, gammalrosa, brunt och beige innan tillverkningen lades ner på grund av bristande efterfrågan i slutet på 1980-talet.

Varför hypen med mexitsten kom av sig, finns inget entydigt svar på. Mexivillor hade byggts i mängder, kanske också uppfattats som lite skrytsamma, och med tiden uppstod möjligen viss skadeglädje när de tappade i exklusivitet vilket påverkade husens image.

Eller så ansågs stilen helt enkelt passé och svårare att modernisera än hus med träfasad.

Mexisten

Kalksandsten är en konstgjord byggnadssten som består av bränd kalk, sand och vatten. Produktion i större skala startade i Tyskland under sent 1800-tal och tillverkningen i Sverige inleddes i början av 1900-talet.

Materialet var som mest populärt vid mitten av 1970-talet. Kalksandsten tillverkad av Yxhult AB kallas Mexisten eller Mexitegel. Stenen kan göras i flera olika huggningar, kulörer och format. Bilderna ovan visar slät respektive rundhuggen fasadsten.

Badrummet har återfått sin 1970-talssjäl med orangebrunt porslin. FOTO: J IM WERNGREN 2021

Vårt sjuttiotalshem

Idag köper nog de flesta ett 70-talshus av praktiska skäl snarare än att de blir kära i huset som sådant. Min historia är annorlunda, för jag blev just förälskad.

Jag är förtjust i den huggna mexistenen och den tidsenligt mörkbruna kulören på dörrar och fönster och jag tackade förre ägaren för att han inte orkat målat om i vitt.

Det stora taket har ett överhäng på ca en meter som i och för sig begränsar en del ljusinflöde, men som också skyddar fönsterkarmar mot sol och regn. Taket är märkvärdigt då det är flackt upptill med lutning in mot mitten där två takbrunnar sväljer regnvattnet, som leds genom huset via ett invändigt avlopp.

 

 

 


Det behöver inte handla om vad som är fint eller fult eller om god och dålig smak, utan mer om värdet av en bevarad autentisk atmosfär från en svunnen tid.


 

När vi flyttade in satt det vitmålad strukturtapet på alla väggar, men de bruna tak- och golvlisterna var orörda som tur var. Rummen fick originaltapeter från 70-talet som vi köpte från Retrotapeter i Sälleryd utanför Karlskrona. På golven lades äkta kork eller heltäckningsmatta och de mörkbrunfanérade innerdörrarna har behållits, de matchar såväl lister som fönsterkarmar.

Köket är byggt med en u-formad matlagningsdel med angränsande matplats. Skåpen har brun fanér och vi införskaffade tidstypiskt kylskåp och frys, och spis i brunrött. Kökskaklet hittade vi på annons. Resultatet är ett 1970-talskök i tidstypiskt utförande.

Badrummet var renoverat med kakel, klinkers, golvvärme och bubbelbad. Det grå kaklet gav ett trist intryck och det var svårstädat med bubbelbadkaret och kakelfogarna. Badrummet har nu fått våtrumsmatta och tapet i brunt respektive beige samt ett orange-brunt badrumsporslin från 70-talet.

Köket med u-formad matlagningsdel och skåp med brun fanér. FOTO: J IM WERNGREN 2021

Kulturvärde?

Men  är detta värt att bevara? För någon är det av betydelse, för andra inte. Vi köper och äger våra hus med olika utgångspunkter. Men få skulle väl anse det vara en nackdel att det finns kvar en del goda exempel som kan representera den tid de tillkom i, så även sjuttiotalet? I brist på tidsmaskiner är det vårt enda altermativ.

Det behöver alltså inte handla om vad som är fint eller fult eller om god och dålig smak, utan mer om värdet av en bevarad autentisk atmosfär från en svunnen tid.

Att det inom mediaproduktionen finns en viss efterfrågan på 70-talsmiljöer står klart. Vårt hus har varit med i ett flertal TV-program, reklamfilmer och fotograferingar. Produktionsbolagen har uppskattat att vi har kunnat erbjuda en så komplett miljö, vilket besparar dem tid och arbete.

Så jag kan känna att jag bidrar till kulturarbetet på det sättet också. Och på frågan om vårt sjuttiotalshus är fint och därför värt att bevara svarar jag: – Ja absolut, i mina ögon!

Jim Werngren, mikrobiolog och byggnadsvårdare,